Jag är ganska lei, som någon skulle sagt på norsk

Det är måndag och därmed tre dagar kvar till jullov, ett fett välförtjänt jullov om ni frågar mig. Det känns att det snart är lov, folk försover sig stup i kvarten alternativt somnar på lektionerna. Lärarna, dock, fortsätter dyka upp med strålande ögon och ett aldrig sviktande engagemang: jag är impad.

Mänskliga rättigheter 60 år förra veckan blev en givande dag på Världskulturmuséet i GBG. Dock var vi ganska kritiska till arrangemangets genomförande och upplägg, något som visar på vad vi lärt oss under denna terminen. Det kändes dessutom fint att redan känna till det mesta som sades, det är vår vardag här på kursen. För de som inte vet: flest dödstraff per år utför Kina. 2000 liv enligt officiella siffror, Amnesty uppskattar minst 10 000. När programmet var slut drog vi vidare till hagabion där vi såg en av de förmodligen hemskaste filmer jag sett: Buddha föll av skam. Jag tror alla fick en sten i magen och tänkte att världen är en skit. Den handlar om barn i Afghanistan som leker krig som barn ibland gör, endel är talibaner, andra amerikaner eller bara vanliga kvinnor som förtjänar att stenas eftersom att de vill gå i skolan.

Andra nyheter är att jag inom närmsta dagarna flyttar in hos Partychristin (två dörrar bort), detta för att få reducerad hyra med jag vet inte hur många pengar, massa! Detta med tanke på att rummet kommer stå tomt två månader nästa termin. Partychristins rum är cirka tre gånger så stort som mitt samt sjukt julpimpat. Hon har även en röd ljusslinga formad till ett stort hjärta på ena väggen, där i planerar jag smäcka upp min gigantiska tysklandskarta. Jag tror på succé!

På torsdag kommer den sedan generationer traditionellt firade julfesten äga rum här på skolan, en fin fest utan like om man får tro rektorns blida ord. Utlovade aktiviteter bland annat: julbord, fackeltåg samt dans kring granen. Jag tror att kära Jan-Evert på sitt sätt försökte förklara julfestens klass genom frasen "Jag ser helst att vi under julbordet hänger av oss jackorna ute i entrén istället för att hänga dem på stolen, så som vissa har för vana. Vi kan under julfesten tänka att matsalen är en restaurang, som den ju egentligen alltid är." Det här är en rektor sällan skådad med en mycket torr humor av mig mycket uppskattad. Jaja

På fredag entrar jag Älmis och på lördag börjar julschemat. Det kommer bli sweet att hänga på maxan såhär i juletid, jag hoppas att folk handlar rättvisemärkt bara.

Avslutar med en bild på mig och min kommande praktikkamrat Daniel. Här förberedandes den latinamerikanska måltiden vi skapade förra veckan, det var en varm fest ur både kulinariskt (på stolen bakom mig skymtar en gigantisk gryta med en mexikansk soppa som formligen satte eld på hela käkpartiet) och stämningsfullt perspektiv. Fuerte!

Sag es Mal auf Deutsch

Vi är i december igen (var vi inte nyss här?); jag fortsätter förundras över tidens gång samtidigt som jag kämpar med att leva varje sekund fullt ut. Vilket förvisso är ganska enkelt här på skolan. Pianospelandet går framåt, det är en nytt intresse helt klart(själv ganska förvånad). Volleyn börjar också ta form och en engagerad trupp har bildats, seten blir ofta otaliga och timmarna försvinner och sen är det nästan natt och då påbörjar jag en spansk text. Jag gillar livet.

Jag följde julkalendern de fyra första dagarna, den femte försov jag mig och nu känns det inte längre värt. Men det var en fin morgonstund, att släpa sig upp, slänga sig i soffan och vakna till ett enligt mig själv ganska risigt försökt till julkalender. Det var bättre för. Jag undrar allt oftare vad som inte var bättre förr?

Förra helgen var jag hemma i Älmis, eller större delen spenderades i ärlighetens namn på skånskt territorium; jag for till Önnerstad för att påbörja en dokumentärfilm om hur det är att vara ung och funktionshindrad i ett modernt svennesamhälle - "hur blir du bemött?" var en av de många frågorna jag ställde filmens huvudrollsinnehavare - den underbara Fridon, ofta (inte alltid) glatt svarandes på mina frågeställningar, med känsla såväl som förstånd. Gud jag har en upplyst syster!

Här på skolan har det mest handlat om att jag har börjat prioritera spanskan framför andra skolämnen, svårt men rätt. Jag experimenterar för tillfället med konjunktiv imperfekt samt konditionalis - det finns så underbara spanska former: breathtaking. Hoppas därmed snart kunna bemästra denna konst.
Har även fördjupat mig i de få faktauppgifter som finns gällande GMO (Genmodifierade organismer), och inser att vi fan inte har någon aning om vad vi stoppar i oss eller var det kommer ifrån. Att handla från lokala uppfödare/odlare alternativt bli självförsörjande verkar vara enda alternativet om man vill veta säkert dessa dar. Jag förstår mer och mer att vi måste vara kritiska mot det mesta i denna globaliserade moderna skitvärld som vi lever i. Jaja

I helgen kom Joanna på besök till ön och som alltid uppskattar jag människor som spontat slänger sig med tyska uttryck, det gör allt så mycket mer värt! Vi drack cuba libre, spelade TP (jag vet galet) och pratade om världen. I lördags åkte vi mot fastlandet för att gå på Nef och kika på en jazzkonsert. Vi mötte även upp Tove som gjorde en blixtturné i helgen. Trevligt häng med jazz som förenande faktor, jag gillar jazz. Håller för övrigt på att lära mig en jazzsång på piano. Ma gad!

Ikväll har vi spelat volley i två timmar och sen bjöd Babak på en iransk gryta som han hade kokat ihop. Mycket exotiskt var att den bland annat bestod av torkad lime, en otrolig smaksättare!

På onsdag är det den internationella dagen för mänskliga rättigheter och vi skall åka till Götet för att delta i en kurs anordnad av svenska FNförbundet. Jag tror på en lärorik dag med engagerade själar!

Just det: de som vill får gärna gå in på grammis.se och rösta på årets barnskiva med Khala Uma. Det hade varit bäst med andinska toner i globen!

Snart är det jullov. Hjälp! Jag måste plugga.
A dios

VOTE FOR KHALA UMA!

Det har varit en stark dag. Det började med att vi igår fick veta vart och med vem vi ska praktisera; beslutet att så snart delge oss denna info (som egentligen skulle diskuterats bland fler lärare) berodde på den allmäna nervositet och totala okoncentration som kom att råda bland flera klassisar. Endel hade sömnproblem, andra slarvade bort allt av stort värde eller var helt onåbara. Som vore det ett livsavgörande besked. Så sade mig Gunilla att jag åker till Chasquí (ett fridtidscenter i El Alto) tillsammans med Daniel = muy bien! I El Alto varierar temperaturerna enormt från dag till natt men ligger ofta på omkring 5 grader om jag har fattat det hela rätt; "det blir aldrig varmt" som en gamal DURare kommenterade idag. För idag började dagen med besök av gamla DURare som gav oss sina intryck och tips om landet och praktikplatserna. En piercad och mycket nojig vegetarian svarade på mina frågor om El Alto och Chasquí, fast egentligen hade jag inga frågor för jag tänker att jag vill uppleva allt utan att ha hört om det först. Fick dock tips om vinterjacka (huh) och vandrarkängor, där rök alltså min vision om minimal packning för första gången ever.

Många klassisar har inte tidigare lämnat Europa och följaktligen är oron överlag ganska stor. Och svår att dämpa, Bolivia är inte ett ofarligt land, det är ett fattigt land och en fattig man måste överleva.

Efter 10-kaffet samlades hela skolan i tyftsalen och de två gamla DURarna visade en film de gjort under sin tid i Bolivia; den fungerade som en introduktion till det politiska läget och delgav den historiska händelsen att Evo blev president, alltså kontinentens första president av indianskt ursprung ever och därmed en enorm framgång för landets majoritet som ända sedan kolonialtiden i stort sett nekats rättigheter överhuvudtaget. Sedan tog piercade veg-snubben vid och malde på en stund om det folkliga engagemangets betydelse för utvecklingen och jag kom på mig själv att tänka på Bolivia som ett av mina barn, vilket jag ser som ett bra tecken.

Sen plötsligt formligen studsade en liten gumma in genom dörren, presenterades som Astrid - boliviagruppens företrädare - och påbörjade genast, med väskan över axeln och händerna fulla av papper och planscher, ett långt och passionerat föredrag om sin enorma kärlek till quinoa, den fröväxt som odlas i anderna - främst i Bolivia och Peru - och hur den på bara några år har utvecklats från att alltid ha varit främst de andinska indiankulturernas eviga spannmål till att ganska nyligen faktiskt ha stått på menyn under en bjudning i det spanska kungahuset (!). Hon uttryckte sin glädje för att quinoan kan komma att bli en betydande exportvara för Bolivia och att det alltså handlar om mycket hoppfulla frön. Dessutom, som hon gärna tillade, kan allt göras med quinoa. Hon var precis överallt i hela tyftsalen på en och samma gång, viftandes med en plansch i ena handen samtidigt som hon försökte peka ut något annat med andra handen och därmed klart inte bemästrade mikrofonen särskilt väl. Roligast var kanske då hon yttrade frasen "..ja men när jag var i Boliva nu -76 så träffade jag en man som sa det." En eldsjäl något vilse, men med ett brinnande engagemang för quinoan och framför allt för Boliva.

Sedan var det dax för dagens egentliga höjdpunkt, den utannoserade i alla fall, även om jag nog tycker att Astrid bidrog till en underbar stämning hon också. Jo det var musikgruppen Khala Uma. En grupp bestående av en mamma en pappa och en dotter, men ingen vanlig familj direkt. Gitte åkte till Boliva med svalorna i slutet av 70-talet, planen var att arbeta ideellt under två års tid, en plan som förändrades då hon träffade Cesar, en aymaraindian. Tillsammans levde de i Bolivia i många år, fick dottern Tanya och upplevde kulturkrockar av helt sjuka proportioner. Gitte lärde sig dessutom aymara, något dottern också bemästrar - och tillsammans turnerar de nu både i Boliva och i Sverige med sin grupp som sprider aymarakulturen (bland andra ursprungskulturers) filosofi om pacha mama (moder jord) och den självklara solidaritet som vi människor borde visa varandra. De visade upp en storslagen spelning med bolivianska flöjtar och andra instrument som jag inte kan namnen på, de andinska tonerna fyllde hela salen och det var så starkt att de brinner så för sin kultur, vi var många ganska tagna efteråt. Det blev quinoa till lunch. Och sen följde hela eftermiddagen med workshops med Khala Uma, där vi bland annat lärde oss rytmiska låtar på aymara, helt galen boliviansk folklig dans och kanske främst vikten av hur betydande musiken är för den andinska kulturen. Det var storslaget alltihop, applåderna tog aldrig slut och just då ringde Gittes mobil som meddelade att Khala Uma har blivit grammisnominerade. Gitte blev märkbart tagen av situationen och höll ett förhandstacktal på sin breda malmöitiska där hon uttryckte sig väl: "Globen hade varit fett, fan Cesar, Tanya, tänkt att vandra in på scenen med flöjten i högsta hugg och sjunga om pacha mama och hylla Evo". Gitte är en helt underbar människa med ett sjukt engagemang för en kultur och ett folk som hon tagit till sitt hjärta. Vote for Khala Uma!

Sen var det kvällsmat med klassen och Gitte och Cesar och Tanja och snack om Bolivia och om miljöfrågan och allt annat som är viktigt i denna världen som jag är i nu. Och Gittes telefon ringde konstant och folk gratulerade till nomineringen och jag tänkte att kanske blir världen bättre, kanske försöker den i alla fall?

Och sen var det stress till en kvällskurs i kroki med en sjukt piercad modell. Och sen stress till klassrummet för ett bildspel som Gitte och Cesar förberett, Bolivia i all sin prakt - och en längtan börjar formas. Sen stress till fotbollsträningen, eventuell cup på tisdag, eventuell därför att det är ett klent tjejlag till antalet sett (surprise).

Imorn är det salsa på schemat och jag tänker ta tjuren vid hornen. God natt

fiesta en mi cuartito

I fredags var det fest i mitt rum (noterbart: skolans minsta rum)








Vid sånna här tillfällen känns det alltid bra att ha en skillad gitarrist (Maggan) samt en professionell sångerska (Carin); alla snubbar vill ju vara katt är vid det här laget klasslåten no 1. Jag drack en hel flaska rom och hade följaktligen ont i huvudet hela nästa dag, vilket kändes ok för jag behövde ändå ett break från skoltankar.

Imorn får vi antagligen veta vilken praktikplats vi har blivit tilldelade i Bolivia samt med vilken person vi skall genomföra den. Jag tror det blir bra hur det än blir, allt jag önskar är ett äventyr och det kommer det bli oavsett. Men jag kommer hamna i El Alto, det vet jag redan nu. El Alto ligger på 4000 m höjd och är en förort till huvudstaden La Paz.

Nu är det volleyboll med Maggan som besitter en sjuk talang för precis alla bollsporter. Ciao

Omgiven av aktivitet

I helgen har jag lärt mig att pluralform på schema är följande: scheman, schemata, schema, schemor och schemer. Kommer alltså i fortsättningen tala om min olika schemata, nog för att jag bara har ett men vilket ord! Det heter även en bokhandel, flera boklådor. Måste läsa språkhsistoria en dag, britta vad intressant!

Föreläsningen på sparris gick förvånansvärt bra, det var jag, Daniel och Julle som delade på en grupp lagom apatiska åttor och jag tycker vi gjorde det bra. Vi varvade värderingsövningar med diskussionsuppgifter, avslappning och kramkull - allt kopplat till barn och ungdomars rättigheter. Kommentarer vi fick på utvärderingen var många i stil med att det var intressant men långtråkigt samt att vi kunde ha varit på bättre humör (yeah right), en kul grej är annars att jag börjar finna ett röstläge med pondus efter alla dessa års pipande. Utvecklingen går helt klart i rätt riktning, en kommentar som jag även fick av min pianolärare på facebook igår. Japp

Imorn är det en helt vanlig tisdag som betyder spanska hela dagen, volleyboll hela kvällen = bästa dagen i veckan! Annars har jag rummet fyllt med bokhögar som vanligt, lånade Berliner Verhältnisse av Carros pappa som jag längtar efter att insupa. Imorn ska vi även betala resan och sen kan jag men all säkerhet säga bolivia 5 februari - 30 april. Imorn blir det även genomgång av praktikplatserna, som jag förvisso redan känner till eftersom jag är så sjukligt engagerad. Svårt val dock, alla verkar intressanta på sitt vis.

Denna vecka börjar även tjejernas fotbollsträning eftersom att vi ska åka på cup 2 december, samt ska till sparreviken på torsdag igen för en avslutande föreläsning. Lägerföreståndaren Anna-Thora informerade om möjlighet till sommarjobb som lägerledare och jag är sjukt pepp på att nappa. Tidigare idag fick jag annars ett tips om att åka till Colombia i sommar för att volontera på ett FNprojekt som behandlar kvinnofrågan. Det finns så mycket saker jag vill göra, men nu är jag här och bara här och det är hög tid att acceptera det.

Nu ska jag skriva en milslång spansktext, godkväll vänner

Fue un buen fin de semana!

Tillbaks från en långweekend i huvudstaden känner jag mig som på-nytt-född. Många trevliga återseenden och såklart det hypade provet Deutsch als Fremdsprache (TestDaF) på Goetheinstitutet. Jag trodde på en omänsklig svårighetsgrad (av gvkbrudens träningsbok att dömma) och blev därmed positivt överaskad då det visade sig vara inte omänskligt svårt. Därmed inte sagt att det gick bra, men därmed sagt att jag trodde det skulle gå sämre än vad det eventuellt förmodligen har gjort. Provet rättas centralt i Tyskland, resultatet väntas dröja 8 veckor. No pressure men jag tänker att resultatet ganska mycket får utvisa min framtid, alltså väntar jag med spänning!

Det var trevligt häng med long lost Ddorfmänniskor som Hedda och Daniel, Caroline och Joanna var inte så long lost men visst blev det kära återseenden ändå. Vi drack öl, daniel käkade cookie-des-tages, vi gick på balett på operan och sen hade vi en mycket trevlig middag på carolines inglasade veranda. Allt som har med Ddorf att göra klingar komik i mina öron, skönt att kunna dela det med människor som förstår!

Sen åkte jag och Carro på snabbvisit till Uppsala, dock var det regn och halvmörkt när vi väl kom fram och därmed fick jag inte något särskilt intryck av stan, men fina korridorer fanns det samt jag trotsade min fobi sällskapssspel och har numera alltså spelat Trivial Pursuit (helt makalöst) jag vet inte vad det är med mig dessa dar alltså. Träffade även en mycket inspirerande lärarstudent, jag älskar att träffa lärarstudenter som brinner (nytt intresse).

Ja annars var vi på Gunnarsons specialkonditori tre gånger, strosade runt i ett höstregnigt Stockholm, drack bira med hjältarna från Älmis: Jonas, Anton och Hampus, åt utsökt frukost, spatserade runt i Saltis, lyssnade på skivan jag fått av Flo (förvånansvärt bra), konverserade på tyska samt läste mycket i väldigt intressant bok som handlar om inspelningarna av Astrid Lindgrenfilmerna. Sistnämnda har fått konsekvensen att jag tror att jag var med under inspelningen av Pippi Långstrump.

Resan både började och slutade med 5 timmars tåg förresten, blev lika besviken båda gångerna jag insåg att jag verkligen valt lååångsammaste tåget. Varför?

Nu är jag tillbaks på ön hur som helst och såhär lugn i själen har jag nog inte varit sen innan sommaren, det känns bra. Ny vecka med nya lärdomar väntar, på torsdag ska vi föreläsa på Sparreviken (lägergård) igen, det blir nog en större utmaning denna gång (hjälp!). Jag ska packa upp min väska. Godkväll

Just det: Stockholm är vackert!

Då var det vardag igen

Tillbaks på ön efter ett förträffligt höstlov; det var fint att vara hemma, det är fint att vara tillbaka. Kan rekommendera El choco av Markus Lutterman, historien om svensken Jonas Andersson som satt i det bolivianska fängelset San Pedro i La Paz drygt fyra år efter att ha försökt smuggla kokain ut ur landet. En otrolig berättelse samt en bra beskrivning av Bolivia.

Så kastades man brutalt in i vardagen igen, det var kul. Igår styrde vi upp gudfadern II som varade fram till midnatt, jag är såklart enda personen som tidigare inte sett triologin. Sjukt välspelat förblir min kommentar.

Onsdag, torsdag och fredag skall vi ägna åt att förbereda oss för våra stundande föreläsningstillfällen i låg-, mellan- och högstadieskolor belägna här på ön såväl som på fastlandet. Vi utgår från FN:s barnkonvention och har i stort sätt fria tyglar att bestämma på vilket sätt vi vill spendera 40 min i varje klass. Metoderna är oändliga och det ska bli spännande att se hur det hela kommer utveckla sig. Vi arbetar i par fast i min grupp är vi tre. På förslag lade jag fram att vi borde klä ut oss till något kul, Julle nappade genast och föreslog Star Wars. Jag är skeptisk eftersom jag därmed måste erkänna att jag aldrig sett Star Wars (förmodligen den enda även här). Det finns oändliga sätt att gå till väga på och mitt enda krav är hittils att vi, så gott det går, skall lyckas engagera hela klassen i det vi väljer att prata om. Ingen ska gå därifrån utan att ha börjat fundera.

Idag lånade vi gröna bussen för att dra till biblioteket i Skärhamn. ÄNTLIGEN fanns Hundra år av ensamhet av Márquez inne och jag hoppas nu på ett mästerverk till läsning. Sen stannade vi på ICA och bunkrade likt vore det krigstider på gång; fläktsystemet fortfarande inte helt renoverat på skolan och vi lider alla förmodligen av näringsbrist numera. Vem har tid att laga mat?

Har för övrigt fått ett nytt fönster idag eftersom mitt förra inte var komplett, vilket orsakade diverse kalla vindar mitt i natten. Jag är nöjd.

Nu ska jag sluka bok, nos vemos!

Home sweet home

Känslan av home sweet home har infunnit sig snabbt och jag märker att jag värderar Älmis snäppet högre för varje gång jag kommer hem numera, stor skillnad mot för några år sedan. Igår var jag hos tandläkaren som delgav infon att jag har ett perfekt bett, känns bra. Sen tränade jag med gamla laget och det var sjukt kul, jag måste börja i ett lag snart för jag saknar verkligen lagkänslan. Jag ska göra det såfort jag inte bor på en ö längre. Tills vidare får jag hålla till godo med Billströmskas volleyträning, som faktiskt börjar arta sig..

Igår investerade jag för övrigt i ett par nya superpjux lämpade för all indoor bollsport, schysst dämpning osv - som att födas på nytt.

Nu ska jag läsa ut legenden om Zorro, mycket stimulerande läsning av Isabell Allende. Detta lyssnandes till jazz.

Luego

vacaciones!!!!!!!!!!!!!!!!

Solen skiner, jag är fett utarbetad och tåget hjem går om drygt 6 timmar: det är höstlov och kanske har jag aldrig förtjänat det mer än vad jag gör just nu. Det är bra tider nu, kunskapsflödet är konstant och allt är sjukt viktigt. Jag blir ofta arg på många saker och försöker omvandla det till energi, vilket lyckas ganska bra. Har lagt ner mitt forna agg mot innebandy och är nu självklar deltagare på musiklinjens innebandymatcher varje vecka, spelar piano varje lunchrast och ibland på kvällen när jag hinner, hänger ute i hösten samt lirar volley, ganska ofta talandes på spanska, med Fernando, Maggan, Julia och gvkbruden. Allt mer kommer klassen att likna en familj och det blir stundvis rörande vackert, ja som det kanske alltid blir med grupper som gör mycket tillsammans. Jag försöker dock fokusera på att läsa böcker framför gemensamhet i tevesoffan; det här är mitt år av kunskap, inte av amerikanska highschoolfilmer.

Det har även börjat talas lite smått om Bolivaresan, som nu utökats från sex till sju veckor pga den årliga karnevalens krockande med våra tilltänkta praktikplatser. Mer tid på andra sidan jorden = jag är glad! Resans datum avser prelimenärt 5e februari till 1a april, vilket alltså kommer innebära att jag missar såväl lärarpappan som hinkens bdagar - något som får kompenseras på boliviansk manér på något sätt. Ach ja

Har i min rygga packat inte mindre än 12 böcker som jag ska underhålla mig med på lovet hemma i Älmis, det blir fett! Jag ser mycket fram emot att råplugga tysk grammatik även inför TestDaF och känner att det nästan är en sjuklig entusiasm jag bär på dessa dar. Que ha pasado?

Igår var vi på folkteatern i Götet och kollade Tre kärlekar av Lars Molin; en ganska underbar föreställning som fick mig ganska på fall. Jag tror jag måste gå mer på teater.

Nu: ut i höstvinden!
VACACIONES!!!!!!!!!!!!!!

USA är skit igen igen igen

Hej vänner, rapport från en produktiv dag


Tills idag hade jag satt mig in i Uruguays historia då vi skulle diskutera hur olika händelseförlopp hänger samman länderna emellan samt se till hur olika faktorer påverkar de enskilda länderna beroende på vad de har för historisk bakgrund samt sett till hur de ser ut idag. Uruguay är ett unikt land i Latinamerika, ligger mellan jättarna Brasilien och Argentina och räknas som världens första välfärdsstat. Knappt 3 miljoner invånare samt i folkmun omnämnt som det land med bäst förutsättningar för boskapsskötsel i hela världen; följaktligen så de under de europeiska krigsåren lyckades bygga upp sin välfärd. Uruguay exporterar två saker: kött och ull, det finns ett kopiöst antal får i landet. Under och efter första världskriget var Uruguay så rikt att man lämnade bidrag åt Europa - till Storbritanien närmare bestämt(!). Idag, 100 år senare, är Uruguay biståndsmottagare som de flesta andra Latinamerikanska länderna. Så vad har hänt? Uruguay har inte slutat med köttproduktion. Men de kan inte längre konkurrera med EU, vars jordbrukspolitik subventionerar jordbruk såväl som köttproduktion; skulle Uruguay sälja kött för samma pris som de europeiska bönderna gör så skulle produktionen överhuvudtaget inte löna sig. Landets BNP sjunker stadigt och folk blir fattiga. Det välutbygda sociala systemet med fria skolor, fri sjukvård, allmän pension osv finns dock kvar än så länge. Det låter något skumt när man kan sammanfatta att de länder som har fri skolgång är de skandinaviska länderna plus uruguay. På lektionen blev det en mycket intressant diskussion med USAs inblandning som gemensam nämnare för dem alla. Helt otroligt vilket land USA är och framförallt har varit. Es gibts ja garnix. Vi fick en lång lista här om dagen som redogör för USAs alla (kända) intrång i kontinenten. För att inte tala om Monroe-doktrinen, som utfärdades 1823 av den dåvarande presidenten James Monroe och fastslår att all europeisk inblandning i Latinamerika vär oacceptabel; USA såg Latinamerika som sin egen bakgård - och gör än idag. Det finns inga ord för det förrakt jag känner mot USA dessa dar.

Har idag jag även skrivit ett argumenterande tal och hållt det; med stor entusiasm bör tilläggas (obs! ovanligt) och därefter var jag så nöjd att jag sprang längre än jag någonsin sprungit tidigare. Och därefter var jag såg röd i ansiktet som jag aldrig varit tidigare, skimrar fortfarande lätt i rosa och kommer förmodligen göra ett tag till. YEEEEEES

Fick även bästa grejen idag på posten, nämligen Che's dagbok på spanska: Diarios de motocicleta - notas de viaje, som alltså är hans egen förda dagbok skriven under resan han gjorde genom Latinamerika, resan som kom att ge hans liv ett nytt mål. Sjukt pepp på att börja läsa, den verkar inte allt för svår, men vet inte när jag ska hinna. Det har visst kommit en teater till skolan och alla har blivit uppmanade att gå och kolla ikväll, alltså ingen tid idag. Håller för övrigt på att studera barnombudsmannen och det arbete som de genomför, www.bo.se ifall någon är intresserad.

I tisdags ägde bästa volleyträningen hittils rum och det var bästa grejen, även glad över gvkbrudens närvaro; man höjer sig automatiskt några snäpp när man bollar med en elitspelare. Hon ska även ge mig en förberedelsebok inför TestDaF som hon har i sin ägo, vilket känns bra. Det närmar sig och spanskan etablerar sig mer i mitt huvud för var dag som går; något oroande men jag tror det kan ordna sig ändå.

Nu har jag massa papper att läsa innan el teatro. Tschöööö

Another weekend goes by

Tja så är man fortfarande lite halvsjuk och kompenserar med en god bok; Zorro - Så föddes legenden av Isabel Allende. Första boken att snart bocka av på den långa listan läsvärda böcker av latinamerikanska författare som vi fått. Magisk realism är vad som ofta karatäriserar den latinamerikanska litteraturen och jag spenderade hela eftermiddagen i slutet av 1700talets Kalifornien tillsammans med indianska riter, spanskättlade haciendaägare och fruktansvärda pirater.

Annars är det höst ute och mysigt inne, folk bakar eller arrangerar hippiefester och jag deltar lite halvt vid sidan om alla tusen saker jag försöker lära mig. Det är sjukt stressande att vara halvt obildad, särskilt när man vill förändra världen. Det blir en läshöst för det finns inget annat, svaren finns i böckerna och jag måste själv hitta dem. Folkhögskola är genomtänkt utan betygssystem; man lär för sin egen skull. Ja varför gör man inte alltid det?

Jag är förresten omgiven av mycket bra själar, alla på sitt sätt väldigt olika folk jag känner. Vi förenas alla på något självklart sätt och kanske är det den omtalade folkskoleandan. Allt är självklart och varför skulle det egentligen inte vara det?

Nästa vecka ska vi börja läsa lite retorik och träna oss på att hålla schyssta och övertygande tal, det känns som en viktig grej och jag hoppas att det kommer göra framtida föredrag mindre ostrukturerade. Känns även bra med tanke på att vi inom snar framtid skall bli barnkonventionsinformatörer och bege oss ut i samhället och predika. Mein gott

Tjörns kommun = desperata

Så blev jag sjukis ändå. Och det var väl väntat. Fast jag är inte så sjuk, bara så sjuk att det känns som jag måste skippa volleybollen (ach du scheisse) pga måste vara lite förnuftig ibland, i alla fall vad gäller hälsan har jag bestämt. Istället: fortsätter pimpla te och ägnar mig åt min kritiska beskrivning av det tyska skolsystemet på spanska.

Idag var en föreläsare här från Kenya och berättade om sitt projekt friendspioneer (http://friendspioneer.org/) som driver en skola för gatubarn i Kisumu. I Kenya bor många barn på gatan efter att deras föräldrar dött i AIDS och de har ingen annan stanns att ta vägen. För att klara de kalla nätterna, dämpa hungern och göra den dagliga misären mindre påtaglig sniffar de lim konstant. Vart enda barn på filmen drog runt med en flaska lim. Ungdomar som tagit sig ur sitt limberoende livnärde sig på att langa lim. Lim är billigt och tillgängligt överallt för alla. Lim gör att de inte fryser ihjäl. Lim gör att de dör i lungorna, hjärnan och hjärtat. Jävla värld.

Sen berättade rektor Jan-Evert att matsalen tvingas stängas i 3 veckor pga att de måste byta ut ett uråldrigt fläktsystem som drar för mycket energi. Bra förvisso men hjälp för vi måste laga mat själva och det kommer precis aldrig gå. Orkar inte tänka på när jag ska ha tid att ta mig till affären än mindre tillaga en måltid. Samt vårt kök är mini i förhållande till hur många som bor här. I-landsbekymmer jawhol, glöm allt jag sa. Men jobbigt kommer det bli. Jan-Evert är för övrigt kanske ett av de 10 roligaste svenska namnen.

Två kostymnissar från Tjörns kommun försökte även locka oss till att skriva in oss i kommunen under kvällsmaten. Deras förslag löd: skriver vi in oss i Tjörns kommun innan 1 november så betalar de oss en månadshyra (drygt 4000SEK) som tack. Jag tänker att det kanske är en bra idé för att spara lite kapital till Boliviaresan men Partychristin hävdar prompt att hon inte låter sig köpas. Jag vet inte? Två klassisar kan inte pga de måste tänka på ifall något oförutsett skulle hända deras tandställning, Tinnice vet allt om hur man utnyttjar systemet och säger att om man skriver in sig på Tjörn är man även berättigad bostadsbidrag osv. Det här känns lite som när jag två gånger under loppet av 1 månad skrev på ett två-veckors-gratis-erbjudande av Süddeutsche Zeitung/Die Welt och båda gångerna blev skyldig att betala sviniga belopp pga att erbjudandet automatiskt övergått i en prenumeration trots att jag formligen vädjat dem att sluta skicka de förbannade tidningarna som jag ändå aldrig hann läsa. Förmodligen kommer jag skriva på och skicka in och bli fast på Tjörn för alltid?

Partychristin är bra hur som helst, man måste fan vara kritisk i detta skitsamhälle som kan manipulera en att göra säkert vad som helst.

Mot DAF och vidare

Jag hinner aldrig ens andas här borta. Jaja trodde jag höll på att insjukna tidigare idag eftersom att typ alla i klassen utom jag varit/är sjuka. Hade tänkt kurera mig med te och läsning hela kvällen men vid kvällsmaten ändrades mina stillsamma planer genast då Omar skrek genom halva matsalen "JANNA, JANNA, IDAG VI SPELAR FOTBOLL NU EFTER VI KÄKAR". Jag har vid upprepade tillfällen (varje dag) tjatat på alla om en ordentlig fotbollsmatch och äntligen hade Omar lyckats samla ihop några intresserade själar - det fanns inte att jag kunde säga nej. Följaktligen lirade vi en lång stund tills man inte kunde se bollen längre pga skymningen och det var kulkul och sen kände jag mig helt frisk och gör fortfarande. Öhh?

Även just beslutat mig, i samförstånd med Caroline, att göra DAF (Deutsch als Fremdsprache)- ett internationellt erkänt språktest som med bra resultat ger behörighet att söka studier på tyska högskolor samt för övrigt också är ett dokument att visa upp med de tyskakunskaper man besitter - på Goetheinstitutet i Stockholm 13 november, sista anmälningsdag om två dagar och genast blev det full speed igen, inte helt lätt att hitta rätt formulär i testdjungeln samt allt är sjukt tyskt formellt osv osv som vanligt. Hade även ett trevligt samtal med en tysk herre på Goetheinstitutet tidigt i morse. Ma gad jag saknar Tyskland så jag dör ibland (alltid). Gvkbruden, som också bott i Berlin och faktiskt var den som tipsade mig om DAF, erbjöd genast sin hjälp, något jag kan behöva. Håller just på med en lång spansktext som behandlar det tyska skolsystemet och inser gång på gång svårigheterna i att utvecklas i ett språk samtidigt som man behåller ett annat, eller tre andra. Jaja ich werde es schaffen, irgendwie...

Nu ska jag dricka min säkert sjätte kopp te; att förebygga eventuell förkylning
mvh jonny

Helg på ön

För första gången på väldigt lång tid har fredagskänslan infunnit sig. Fredag betyder ju egentligen no stress, bara att man får göra precis vad man vill osv. De senaste helgerna har det varit massa fläng och ett stressat huvud men nu är jag äntligen fri för en stund, un ratito de libertad para hacer que quiero! Följaktligen ska jag snart möta upp en jag kallar Maggis i tyftsalen för att lira lite volley. Mina bästa volleyfränder i övrigt, Fernando och GVKbruden, är skadade sorgligt nog och det är mycket oklart när de blir spelbara igen. GVKbruden har överansträngt sin arm till följd av allt fiolspelande (hon går musiklinjen) och Fernando vred om sitt knä på kampsporten. Tur alltså att Maggan är pepp!

Helgen i övrigt kommer nog mest spenderas på toppen av en bokhög eller på fotbollsplanen. Ikväll har Fernando filmvisning och sen blir det förmodligen festligheter för att fira att vi överhuvudtaget tagit oss igenom den här veckan. Klassen är verkligen en sargad trupp dessa dar, två klassisar sa "godnatt ses imorn" klockan 21:15 igår och jag kände verkligen samma sak. Det blev sänggång strax innan 22.

Jag inser ständigt hur mycket jag suckar dessa dar men allt beror på att världen är så orättvis. Det känns hopplöst bitvis, visste ni att 70 av världens ca 200 länder tillämpar dödsstraff? Visste ni att USA vägrar skriva på barnkonventionen pga att man inte kan uppfylla paragrafen emot tortyr och dödsstraff på barn; det finns delstater som tillämpar dödstraff på barn och man anser att den självbestämanderätt de olika delstaterna besitter, som är en del av USAs grundlag, måste respekteras och därmed väger tyngre än barnkonventionen. USA är tillsammans med Somalia för övrigt det enda landet som inte skrivit under barnkonventionen. USA är världens mäktigaste land och precis hela tiden, när vi läser om de olika länderna i latinamerika och deras olika(lika) historier, så framgår hur USA har ett finger med i spelet precis överallt - och hur allt de gör är av egenintresse. Hur frihandelsavtalet NAFTA mellan Mexico, USA och Kanada har lett till att 1,5 miljoner mexikanska bönder tvingats lägga ner sitt jordbruk pga att subventionerade grödor från USA är billigare än vad de produkter som produceras i landet någonsin kan bli. Hur man nu tvingas importera grödor som man bara för tjugo år sedan var helt självförsörjande av. Hur allt går ut på att tjäna pengar och hur de fattiga länderna utestängs från denna möjlighet men ändå måste anpassa sig enligt neoliberala modeller pga att de tvingats ta lån från IMF och världsbanken då de kollapsat ekonomiskt tidigare - och nu inte har några andra val. Suck

Nu är det volley, hög tid att rensa skallen lite

No tengo el tiempo

Kvinliga zapatister, indianer som organiserat sig och försöker hävda sina rättigheter i ett Mexico som blir allt mer omstrukturerat enligt neoliberala metoder. Fan

Så idag har jag snackat en massa om Mexico och nu kan jag därmed lämna det bakom mig, genast får vi tusen nya uppgifter. Det är mycket att göra och det är viktiga saker, håller precis på att lära mig allt om FN och deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Annars drog vi en tur till Skärhamn tidigare idag för att lämna tillbaks ungdomsböcker och låna böcker av latinamerikanska författare. Jag sökte än en gång för gäves efter 100 år av ensamhet av Marques men såklart var den utlånad. Nu ska jag läsa Allendes roman om Zorro istället, som tydligen även den ska vara en underbar bok. Vi passade även på att storhandla på ICA supermarket samt besöka systembolaget, ma gad är man isolerad här i Kållekärr eller vad. Vi var alla ganska enade vad gällde hur trevligt det var att åka på utflykt, om så bara 7km bort. Läraren Anita hade även en trevlig CD i sin bil med revolutionära texter och reggaesound. Hon är 65 år och lever för Nicaragua.

Skönhösten är total och alla träd bär äpplen, jag vill vara ute hela tiden! Dessvärre måste jag sitta framför en skärm istället.. och snart är det mat igen och jag är redan sjukt mätt från frukosten, fikan och lunchen.

Alla klasser utom vår, Natur och Musiklinjen har åkt på klassresa till Oslo/Köpenhamn och därmed är jag och en jag kallar Partychristin de enda på Korea för tillfället. Det är skumt men vi har varsin toalett.

Annars är jag sjukt pepp på att lira fotboll dessa dar, hängde på stora fotbollsplanen igår och lirade lite med två klassisar samtidigt som vi körde spanskalektion med Fernando. Nej nu måste jag gå ut innan jag dör av skärmsjukan

Viva México!
Hata Nafta!
Jag återkommer..

viva! la misa de los libros

Bokmässan var kick ass amigo, kändes som jag hade hittat hem och ville egentligen aldrig gå därifrån. Mycket engagerat och inspireande folk, många intressanta föreläsningar och skildringar från andra sidan jordbollen eller varför inte bara utanför skandinavien, där människohandel pågår precis just nu. I Rumänien säljs massa barn till barnarbete i Grekland, familjerna är fattiga och ser inga andra utvägar än att sälja sina barn till arbete eller prostitution: hallå de säljer sina egna barn!!!!!!!!! Lisa Marklund som arbetar som ambassadör för UNICEF höll ett bra tal, före detta barnsoldaten Ishmael Beah från Sierra Leone likaså. Jag spenderade en halv förmögenhet på böcker men tänker att det är för en bra sak; böcker är alltid ok.

G var här i helgen och det var mest plugg och promenad som stod på schemat. Oändliga diskussioner om Nicaraguas fruktansvärda historia, internationella storföretag som tjänar feta pengar på bla latinamerikanska odlingar medan de fattiga bönderna knappt har pengar för att överleva; vad ska man handla för att slippa stödja dessa svin? Vilka märken ägs i grund och botten inte av dessa svin? För varje dag som går får jag mer insikt i hur sjukt orättvis världen är.. Världens 500 rikaste människor äger mer tillsammans än vad världens 416 miljoner fattiga gör.

Imorn åker vi till Götet igen för att lyssna till ett föredrag om den politiska situationen i Bolivia just nu. Bolivianer hitflugna för att informera. Jag undrar hur det ska sluta alltså.. President Evo Morales målas upp som en diktator i media trots att han vann med en majoritet på omkring 70% av rösterna, största valdeltagandet någonsin och äntligen har landets indianer chans till upprättelse, till bättre livsförhållanden och större inflytande i sitt eget land - ett land i vilket de, indianerna, utgör en majoritet. Den rika minoriteten är livrädd för var Inidanpresidenten kan hitta på och saboterar vad de kan. Evo har folket på sin sida i alla fall och jag hoppas att han kan få styra landet under bättre förhållanden inom en snar framtid.

Nu har jag en miljon saker att göra ungefär. Mein gott

PS: Nicaraguanske poeten, författaren, frihetsteologen och fd. kulturministern Ernesto Cardenal gästade även bokmässan för att läsa lite av sin poesi. Det var länge tveksamt om han ens fick lämna landet då han genom diverse kritiska texter om Daniel Ortega (nuvarande president) dömts till skadestånd. Cardenal libre YA! Gissa vem som knackade minitomten på axeln och bad om en autograf?

Evo, amigo, el pueblo está contigo!

Ich bin am Arsch
Ich bin voll am Boden

Tillbaks efter underbar helg i Malmö bland många fina vänner (tack för att ni alla återfinns i samma stad)(synd att jag inte bor där)(men jag bor ju här nu)(det är också bra). Lyckades inte engagera mig sådär enormt i ESF men jag gick i demonstrationståget/paraden genom Malmö stad i fyra timmar tillsammans med bolivianer med flöjtar och andra som hade hoppet. Det var så fint alltihop att jag nästan ville bryta ihop, det var som att vi var enade mot all skit i världen och just där och just då kändes det som att vi kunde besegra precis allt. För allt är fel.

Imorn åker vi till bokmässan i Götet för att bland annat lyssna till Ernesto Cardenal, nicaraguansk poet, författare och konstnär. Finns även en mängd andra föreläsningar inplanerade, vi kommer hänga på internationella torget där det handlar om världen.

På fredag ansluter förhoppningsvis även G för en helgvisit här på ön. Dessvärre måste helgen gå i studandets (att studa = att plugga. skum slang från Partychristin med ursprung: Lidköping) tecken eftersom vi båda har sjukt mycket att läsa. Men ett sista möte är högst nödvändigt innan mi amiga G drar till Nicaland för fem månader. Jag vet inte men fem månader i Nica är en livstid på många sätt. Patria libre o morir!

Annars varvar jag alla studier med promenader med min gulliga kompis Julia, volleybollträning med allmänt galna typer, straffläggning på stora fotbollsplanen, cykeltur till affären för att köpa snus och dylika aktiviteter. Jobbar även hårt på att få igenom ett beslut om kollektiv morgonlek i DURklassen. Den enda jag verkligen har med mig är Julia, övriga är alla sjusovare precis som jag egentligen. Men det vet ingen här, här tror alla att jag är en friskusmänniska. Och om det är vad de tror så måste det ju på ett sätt vara sant? Jawohl, 1-0

God natt

I'm the piano man?

Så idag var det dags för mig att gå till musikhuset för att tigga om en plats på tillvalskursen musik. Inte oväntant glömde jag lämna in inlämningslappen (som alla lärare och elever påminde varandra om att lämna in senast fredag klockan 11) och stod därmed inte med på någon av deltagarlistorna för de olika kurserna. Jag måste verkligen sluta bete mig sådär, snart gäller det något viktigt som inte kan lösas i efterhand genom att en snäll klassföreståndare säger att såklart kan man glömma saker, hur lätt som helst faktiskt det händer alla någon gång ibland och såklart har det varit mycket info för våra små öron nu såhär i början, och så skrev hon upp mitt namn där under alla andra namnen. Och musikmajen Pär sa även han att det var heelt luuugnt, även om vi blir en gigantisk musikgrupp. Tack
Inte för att jag egentligen vet varför jag ville skriva upp mig på musik? Det enda jag ville skriva upp mig på av alla tillval som fanns var bollsport onsdagar klockan 15 men då har vi spanska och det gör mig förbannad. Här han man sett fram emot att lira fotboll i folkskoleanda och så slutar det med att man tigger musikplats. Jaja
Folk på kursen ville lira i band, ensembler osv och när turen kom till mig hade jag egentligen ingen aning om vad jag gjorde där. Aldrig varit i ett musikhus tidigare. För att inte verka sämre än andra nämnde jag i förbifarten mina år (rör det sig om år? Jag minns det bara som en lång tid utan större resultat) på kommunala musikskolan tonhöjden där jag under Vidars ledning försökte lära mig lira gura. Något jag ju dessutom återupptog i Nicaland, där jag även (my god) fick hybris och köpte en gitarr av bara farten. Den var blänkande fin och av mycket gott märke. Rörde den förmodligen tio gånger sammanlagt, varav fyra för eget bruk och resten då jag lånade ut den till Kyrre. Kunde ju dessutom inte ta med den hem sen och skänkte den till Simen som lovade förvalta med omsorg. Jag insåg att jag kanske borde ge mig själv chansen att lyckas bättre med något annat instrument och hävdade ett brinnande intresse för att lära mig spela piano, något som jag faktiskt sagt att jag velat kunna så länge jag kan minnas slog det mig senare. Dessutom, tillade jag, skulle jag vilja lära mig mixa musik. Musikmajen var nöjd och bad oss formera gruppper och nu är jag i pianogruppen helt plötsligt och det känns föträffligt faktiskt. I'm the piano man!

Annars går mina tankar till min högerarm som kommer vara paj av träningsvärk imorn. Ikväll var det volleyträning ju och det blev en riktigt komisk episod av precis alla skäl. Kanske för att Fernando vägrade spela utan afroperuk och guldkors i kedja runt halsen, eller för att gvk-bruden tog allt på blodigt allvar i sann klubbanda och genast formerade sina trupper för anfall, eller för att en som heter muhammed kallas moe (simpsonstankar) och för att vi under hela träningen lyssnade till reggeton på högsta volym. Kanske för att vi var säkert sex olika nationaliteter på plan och språkförbristringarna haglade. Kanske för att nätet är en gåta och vi bara har en enda boll. Det ska bli intressant och se om vi kan utvecklas till det skollag som Fernando så drömskt ofta talar om. Vi ska vinna pokal och tåga in på skolgården som segrare, lyder hans mantra. Ja jesus

Imorn har vi vernissage på kvällen vilket känns som double zuno eftersom jag missar den planerade fotbollsmatchen. Men visst skolarbete går före och det kommer bli en mycket intressant vernissage. Det har varit ett konstant fotande i en vecka nu och det skall bli intressant att se vad alla har lyckats prestera.

Private emotions med Ricky Martin feat Meja håller fortfarande, god natt

Tillbaks i öbubblan

Tillbaks på ön efter en helg i Götet kan jag konstatera att jag uppskattar stadsliv; att åka spåris, gå på klubb och bo jättenära pizzerian och Ica. Samtidigt trivs jag med det charmiga ölivet som är min vardag; att leva i skolans bubbla och gå morgonpromenad förbi fluffåren och de sovande hästarna, att käka bulle och dricka sockerdricka på skolans café eftersom att det är för jävla mörkt för att cykla de tre kilometrarna på landsvägen till Kållekärr och Ica, att göra en spontan cykelutflykt till Kyrkesund och sen bara ligga i lä mellan några klippor och läsa spanskabok och känna frihetskänslor.

Götet var fint som sagt och det var fint att träffa Joanna och dricka cuba libre hemma i byrålådan för att sen gå ut och dricka rosa drinkar tillsammans med klassen och sen träffa Amanda från UA och sen dansa dans och sen åka dyrtaxi med en packad Fehler och en fransman som ingen vet var han kom ifrån, och taxichaffisen var djupt bekymrad och såklart visste ingen hur något gått till och sen sov jag i rummet som känns som kajutan på en gammal båt och sen var det pizza till frulle och en tvärslapp dag. Japp jag gillar Götet, kanske blir det min stad en dag.

NU: Jag rågpluggar spanska verb, lär mig om aztekerna, fotar relationer mellan människor, utvecklar en mat-och-sovklocka, fixar bollar till volleybollträningen, läser Alex dogboy, skriver brev till mina barn på KRT, snusar för mycket samt dricker kopiösa mängder te.

På fredag åker jag till Malmis för att hänga med kära vänner samt pga ESF (European Social Forum) http://www.esf2008.org/, another Europe is possible! Alla borde åka dit, det är viktiga saker. Nu tillbaks till Bögslungan av Per Alexandersson

All Kärlek Är Bra Kärlek

Veckan är redan förbi och jag drar till Götet för att hänga rundor med min vän Ozzy. Ikväll blir det utgång och hela klassen ska ta sig till stan så det blir kalas, dags för stan att visa sin bästa sida alltså. Gårdagen var för övrigt en mycket fin dag, intrycksfull film samt tänkvärda utställningar, lite svårt att smälta allting. Idag har vi samtalat endel om barnsyn och vad det egentligen innebär samt sett en film om hur den svenska "barndomen" kom till, ett ganska sent påfund. I'm on fire!

Julia på utställningen Take action på Världskulturmuséet

Nu är jag sen till bussen, borde ha lärt mig efter gårdagen då vi missade bussen till Tjörn med en minut och var tvugna att vänta i ytterligare två timmar på att få komma hem, kvalitétstid konstaterade vi snabbt och tog en drink på närliggande krog. Gotta go

Msn spräcker hjärtan

Alla klagar förfärat över regnet som jag knappt lägger märke till, skönt att vara van vid väder och vind. Jag håller mig sjukt sysselsatt här på ön och knappt finns det en fri stund. Har dessutom just, i sammarbete med Fernando, annoserat om volleyträning varje tisdag klockan åtta (peppen!!). En kul grej är att aulan även utgör idrottshall, alltså: växter i kruka och tavlor på väggen, för att inte tala om scenen och de tusen stolarna. Men en volleyplan är utmålad på golvet och jag tror på succé. Gislavedsbruden nämde just att hon även lirat på elitnivå. Mierda.

Imorn drar vi till in storstan Götet för att besöka två utställningar på världskulturmuséet samt se en extra visning av filmen Mio. Känns skönt att få återse civilisationen, det här stället är verkligen på landet och skolområdet blir lite som ett slutet samhälle. Här har vi egentligen allt vi behöver, ryktet säger att det finns tidigare elever som under terminens gång aldrig lämnat området. Ja jesus

Det råder för övrigt kaos i mitt språkhuvud, vägrar släppa tyskan samtidigt som jag verkligen måste kämpa för att spanskan ska komma tillbaks, konversation på engelska är ungefär att utesluta samt felkonstruerade meningar på svenskspråket uppenbaras allt oftare. Det är en konst att hålla i sär och samtidigt behärska fler än tre språk, jag vill bemästra!

Och nu sprack mitt hjärta då Jaqueline från klass 6 på KRT (skolan jag hade praktik på i Ddorf) skrev till mig på msn att alla saknar mig och tänker på mig varje gång de har Herr Maschofski. Så jag lyckades göra intryck på de små monstrena ändå. 1-0, jawohl! Jag har svårt att släppa det, helt klart. Det var en tid med tusen känslor och tusen lärdomar; en tid som gjorde intryck på mig för alltid. Nej nu blev jag sentimenti. Tschöö

Studierna har börjat

Det märks att det är kväll, hela datasalen gäspar. Jag hänger på swedenabroad.com och bekantar mig med Mexico. Vi har fått i uppgift att presentera varsitt latinamerikanskt land; en uppgift som tas på stort allvar av samtliga. Samtidigt försöker jag ta mig igenom första sidorna av Alex Dogboy, ungdomsbok på spanska som tar sin handling i Honduras gränder där gatupojken Alex lever med sina hundar. Det här kommer ta tid. Vi har dessutom fått ett fotoprojekt som ligger där längst bak i hjärnan och jäser, imorn måste jag ha en plan det står klart. Att dra sitt strå till stacken och allt det där.. Jag föredrar egentligen alltid att arbeta solo, något jag kommer få vänja mig av vid. Här står grupparbeten ofta i fokus och visst är även det viktigt, men ovant.

Varje måndag har vi latinamerikansk/spansk film sista timmen dvs fram till 17:00. Idag såg vi Diarios de motocicleta, en alldeles underbar film som handlar om den unge Ernesto Guevara som senare får smeknamnet Che pga det argentinska slangordet som så ofta används av den unge mannen. Han tar paus från sina läkarstudier och beger sig ut på sitt livs resa tillsammans med sin gode vän och dennes motorcykel. De reser från Buenos Aíres upp genom kontinenten och har för avsikt att nå Venezuela. Resan kommer att betyda mycket för dem båda men för Che får den avgörande betydelse och banar väg för hans framtida liv som rebell. I recommend.

Så idag fick jag paket på posten och vips är jag igång med min nya flashiga mobil. Den är svart och trendig samt har fula funktioner som videokamera, jag dör. Tog mig nästan 5 min att navigera fram till smsfunktionen. Överväger att kasta den i havet och återgå till min gamla trogna vän orangemobilen, men samtidigt kan jag inte motstå bakgrundsbilden föreställande världskartan. Jag är splittrad

Nu: kvällste i teverummet, folk hinkar te här likt vore allt en stor tävling och jag anpassar mig vanan trogen.

Mission completed: bestigit Hartippen

Så går helgen precis lika snabbt på en ö som på fastlandet. Jag har idag tillsammans med två klassisar, Julia och Tinnice, bestigit berget precis här jämte skolan - hartippen. Det blev ett äventyr då vi såklart helt missade att det fanns en stig och istället klättrade och kröp över sten och stock: jag tror att vi alla tre var ute efter ett äventyr. Så efter dryga timmen kom vi upp på toppen och kunde snabbt konstatera att det var värt mödan: utsikten var magnifik, naturen är en skatt. Uppe på toppen stötte vi genast på en musikelev vid namn Axel som försynt undrade varför vi var så leriga samt tillade att han kommit upp via stigen. Det var kul hur som helst och när vi tillsammans med Axel vandrade stigen ner var vi ändå eniga om att vår väg upp var en prestation i sig samt lovade varandra att fortsätta utmana oss själva och ta nästa berg nästa helg.

I fredags efter skolan åkte vi en sväng in till Stenungsund, mest för ett besök på systemet inför kvällens festligheter på Klostervinden. Stenungsund ligger knappa halvtimmen med buss från skolan och visade sig ha det mesta man behöver, skönt alltså att slippa dra hela vägen in till Götet varje gång man måste handla något som inte finns på ICA i Kållekärr. Sen blev det rosévin och galendans på klostervinden, jag bekantade mig med utbytesstudenten Subaru från Osaka som lärde mig vika papperssvalor (hon är grym) samt en världsmedborgare vid namn Fernando som ursprungligen kom från el país Basco i norra Spanien men även bott i Argentina, Brasilien och Uruguay. Han talade följaktligen ungefär alla spanska accenter och gjorde mig fett imponerad. Hans latinomoves var också dem väldigt åtråvärda och jag slår vad om att han är grym på salsa. Det finns i övrigt ganska många spansktalande människor här på skolan, några från El Salvador, Nicastäderskan och så vaktmästaren som också kommer från Latinamerika. Alltså finns flera möjligheter till språkligt utbyte.

Imorn ska vi har vår första lektion i latinamerikakunskap vilket jag ser mycket fram emot. Alla konstaterar gång på gång hur bra vår klass är och jag måste instämma, alla är sköna människor som bryr sig om världen och tror på möjligheten att kunna förändra. Happy to be here.

Intrycksfulla vindar

Ny merit: vandrat i mycket klippig terräng tillsammans med vindstyrka 18 m/sek (dvs nästan stormvarning); bra kuling alltså och där vandrade vi, min kära klass och jag, på led upp och ner längs med en fascinerande vandringsled. När vi nådde högsta punkt och spanade ut över hakefjorden trodde jag först att det var ett skämt, men visade sig vara Åstol - en pytteö täckt av hus. Ön har 300 fasta boende samt en väl fungerande hamn dit färgan går flertalet gånger per dag. Bäst tar man sig fram med flakmoppe eller cykel. Finns förmodligen inga vägar pga platsbrist. Beundransvärt att husen står kvar. Hur fan kan husen stå kvar? Det såg ut som det mest utsatta läge man kan bo på i världen typ och 300 väljer att bo där på heltid. Husen måste alla vara byggda av sten och betong och andra hållbara materiel jag inte vet namnet på. Ja vi själva befann oss på Dyrön alltså, en mycket trevlig ö dit det tog 15 min med färgan från Rönnäng. Ledsen men inga bilder eftersom jag var den enda utan kamera. Kameran låg hemma i översta lådan där jag mycket ordningssamt placerat den.

Annat som händer är att jag inte är anträffbar på mobilen, ganska skön grej egentligen (no offence), har länge tänkt slänga den i golvet för att få leva utan denna moderna tvångsångestpryl i ett tag och nu sker det alltså helt utan handling från min sida. Halebop, min nya- förmodligen-bättre-anträffbara-operatör-än-skittelenor har bestämt sig för att krångla till det redan innan vi inlett vårt sammarbete och följaktligen finns jag tillbaka i den anträffbara världen först på måndag. En vit helg alltså. Viktiga ärenden hänvisas till korridorstelefonen (american-college-feeling) här på korea. Nummer lämnas endast på begäran som vänligen mottages här i bloggens kommentarfält. Övriga kommentarer mottages också gärna, i would like to know the audience.

Som sagt, vind och mycket lokala duggregn på väderfronten här borta. Naturen fortsatt underbar, vita kossor, gröna ängar och tusen klippberg. Även mycket fascinerad av mäktiga moln i skiftande färger dessa dar.

Imorn börjar spanskaundervisningen och jag känner peppen likt vore det revolution på gång. Presenterade mig för övrigt för nicakvinnan som städar här tidigare idag. Hon heter Lorena och kommer från San Juan del sur, un pueblo muy bonita. Det var där jag och G cyklade till en öde strand genom en ganska grotesk terräng och spenderade dagen tillsammans med några sköna spanjorer; en konstant rökandes cigarr och hans fru ständigt talandes på olika språk. Sen poängterade de att vi förmodligen borde cykla hemmåt innan det började skymma och vi blev brutalt rånade på vägen. Jag tackar dem än idag, vi hade väl inte en tanke på faror - vi var ju på paradisets strand!

Tugget här på skolan återkommer ofta till det suspekta ämnet synfel. Träffade häromdagen två personer i matsalen som båda har -8, tydligen extremt kass syn. En komisk scen utspelades framför mina ögon då den ena av någon anledning började prata om glasögon och nämnde sitt synfel, just -8. En främmande brud sittande precis intill vände genast sitt tidigare mycket upptagna anlete mot oss.
«-8? Vad var det om -8? -8 i vad?»
Textileleven i vårt sällskap förklarar som i förbifarten att det är hennes otroliga synfel som är på tal, varpå den andra glatt utrbrister: «-8? På båda ögonen? MEN DET HAR JU JAG OCKSÅ!!!!» Den just påbörjade konversationen når genast sitt klimax och jag känner en spontan glädjekram dem emellan hänga i luften. Fraser som "jag har ALDRIG I MIT LIV TIDIGARE TRÄFFAT NÅGON MED PRECIS SAMMA", "VI MÅÅÅSTE PROVA VARANDRAS GLASÖGON!!!!!" och liknande formligen sprutar ur deras båda munnar. Övriga runt bordet sitter som guldfiskar och försöker förstå, det känns som de talar ett främmande språk. Genast, på 1 minut, växer en vacker relation fram. Konversationen avlslutas med «Vad heter du förresten?» «Och du?» «Trevligt att träffas» (och jag vet att den här gången menar de det förmodligen hundra gånger mer än alla gånger de tidigare sagt det, det här är äkta: det här är synfel)
Jag fascineras över möten, vad som kan binda samman människor starkare än något - vad som verkligen gör folk engagerade. Det är fint att se. Själv träffade jag en avdankad volleybrud från Gislaved som jag bestämt bollningsdate med. Sen att GVKs flicklag förmodligen är vad jag har lagt ner mest tid på att hata i hela mitt liv är något jag får bortse från. Hon kände inte till Eneryda Volley tack och lov, men jag är övertygad om att vi har mötts; de har krossat oss och utfört gymnastiska övningar istället för tack-för-matchen-bra-spelat. GVK vann alltid alla flickSM samt de var hänsynslösa monster som tränat sen de föddes och gjorde alla upphopp i perfektion - något som Ell var den enda som lyckades med i vår trupp. Vi hade andra kvalitéer.

/Tjörnbo

"I feel safe"

Jag konstaterar: livet på folkhögskola lägger en enorm fokus på måltider och kafferaster. Man talar om Matsalen likt vore den helig och jag möter genast problem då jag tenderar bli rastlös så fort jag ätit upp; det är menat att man skall sitta runt bordet och umgås timmen ut. Detta för att en trivsam och avslappnad studiemiljö skall främjas naturligt. Jag är på, men inte utan kamp. I guess it's time to grow up. I övrigt är maten förstaklassig och det finns en mattant/lokalvårdare från Nicaragua, mitt hjärta slår.

Idag har vi hängt i vårt klassrum sal 10 mest, där vi introducerats till America Latina. Vi har bland annat druckit cocaté, käkat galletas con dulce de leche och lyssnat till latinamerikanska toner. Sen lärde vi oss massa saker också, säkert hundra nya och hade samtal med lärarna om vilka förväntningar vi har på kursen osv. Spanskläraren Gunilla Gunga har bästa latinamerikanska accenten och jag är därmed hoppfull. Hon och den andra läraren Anita känns som våra nya mammor, de berättar för oss väldigt precist om hur alla saker skall gå till samt självklart får vi ringa dem precis när vi vill. Gunilla placerar mig i den avancerade spanskagruppen och det tackar jag för, jag föredrar att kämpa istället för att behöva ta extra privatlektioner som i Nicaland. Jag går starkt för flytande om ett år.

Kvällen tillbringades i guidad turistbuss runt ön. Vyerna är minst sagt vackra och jag gläds med de människor som lever sina liv i denna idyll - det måste underlätta livet på så många sätt. Guiden berättade om gamla tjörnbron som rasade klockan 01.29 den 18 januari 1980, efter att ett norskt fartyg som följd av extrem dimma körde rakt in den. Åtta döda och total tragedi såklart. Nya bron stod färdig 1,5 år senare.

Sen kom regnet och vi bestämde oss för Garden State i teverummet här på Korea. Det är ett förstaklassigt mästerverk.

/Jonna Jordklot (Nytt namn efter en av otaliga namnlekar)

Första rapport från mig, på plats, på Tjörn!

Så efter ett kort besök i Götet, under vilket jag hann med både häng med min släkting sjömannen (han heter Ove) och visit i den fina byrålådan där Joanna, Ida, Kalle och förtillfället även en tyska från Berlin (Friedrichshain, precis runt hörnet på Libauerstrasse där jag bodde under Berratiden) huserar, kom jag tillslut till Tjörn. Jag åkte TjörnExpressen tillsammans med ett gäng tanter som skulle på dagsutflykt, alla mycket glada till mods. En av dem förklarade att det på 50-talet kostade blott 11SEK att ta bussen till Tjörn, den mycket unga busschaffisen hade inget bra att svara påståendet med, men jag nickade instämmande; ja visst har allt blivit förfärligt dyrt på senare dar. Själv köpte jag ett 100kort på Oves inrådan.

Det var tur för mig att även två andra elever befann sig på bussen, för hur hade jag annars kunnat ta mig fram till skolan med mina två 1000kilosväskor. Jag hade förmodligen dött halvvägs. Nu slapp jag dö och mötte istället en plats som genast gjorde mig inspirerad och glad. Jag bor på Korea, så heter huset. Namnet stammar långt tillbaks från den tiden då flickor och pojkar inte fick sova i samma hus egentligen - men när det i en period blev tvunget pga platsbrist så fick huset namnet Korea. Gränsen mellan pojkarnas övervåning och flickornas undervåning skulle vara precis likadan som den mellan Syd- och Nordkorea. Här bor jag i ett rum som fram tills idag varit obebott; det är nämligen sköterskans gamla rum, ett rum de blivit tvugna att ta till som elevrum då internatet för närvarande är helt fullbokat. Somliga måste dela rum, andra får vänta på eventuell plats och jag fick sjukan, som rummet visst kallas. Att bo på sjukan känns tryggt på något vis, samt här finns kylskåp, spisplattor 2st plus vattenkran. Denna lyx är jag ensam om.

Under första klassamlingen infriades mina förväntningar och precis allt med den här kursen verkar ultimat. Lärarna är djupt engagerade i Latinamerika och i spanskan, främst för att det är deras egna intressen - som dessutom givit upphov till kursen. De besitter enorma erfarenheter och värnar om genmenskap och engagerat arbete här på skolan samt uppmanar oss att tänka utanför boxen och komma med egna förslag på aktiviteter och sätt att jobba på. Klassen verkar schysst, alla besitter ett genuint intresse för språk (främst då spanska), älskar att resa och möta nya kulturer, samt alla har olika erfarenheter från olika länder som de gärna delger. Som läraren Anita kommenterade: det brukar vara ett problem på den här kursen att alla har liknande intressen och samma värderingar, särskilt vid diskussioner: det blir ju ingen diskussion när alla tycker samma sak. Nej såklart inte, men det känns skönt att hänga med likasinnade.

Det har varit en fin dag på Tjörn och nu kommer regnet verkar det som. Pantertanterna på bussen talade mycket ihärdigt om detta regn som lovats komma frammåt kvällningen, och nu måste jag alltså motvilligt ge dem rätt. Jävla tanter, om de inte fokuserat så mycket på det så kanske det inte hade kommit alls?

Tror du på liv efter döden? frågade Ove plötsligt, och jag insåg att jag inte ägnat frågan någon större efteranke någonsin. Och vilka är vi egentligen? Är vi utomjordingar som lever i vad som blivit människokroppen eftersom att vi själva inte skulle klara av jordbollens temperaturer? Och vintergatan som bara är en obetydlig del av enorma världsrymden.. Och vad finns utanför världsymden? Jag tror att om man börjar fundera på dessa existensiella frågor så får man nog inte så mycket tid över till annat. Och eftersom jag just lovats ett fullspäckat framtida år så bestämmer jag mig härmed för att inte börja tänka på detta. Jag får lämna det till senare. Det borde ändå ligga i människans natur att fundera över vad som händer sen. Pluto är inte längre någon planet, den är ersatt av en annan som numera räknas som den yttersta planeten. Pluto är bara en del av stor meteroid. Ove, min släkting, är en mycket lärd man. Jag är glad att jag lärde känna honom lite.. Han fick mig att tänka till.

I gotta go

Som vanligt är de sista dagarna i Älmis bra dagar och sen är plötsligt tiden slut. Så imorn åker jag med tåget norrut till Götet där jag möts av en avlägsen släkting med intressant bakgrund som sjöman på de sju haven. Det är en berest man som verkar ha hängt runt endel i Sydamerika, han name-droppade Ecuador under vårt telefonsamtal häromdagen och talade om de olika städerna likt vore de goda vänner. Sina spanskakunskaper värderade han som enkla, på konversationsnivå. Jag tror det blir ett trevligt möte, hursomhelst praktiskt då han skjutsar mig och min vän den enorma packningen till och från stationen. Thank god

Dagen har varit häng på byn, en by som verkar blomstra dessa dar. Inser att jag i stort sätt aldrig upplevt hultet under en lördagsförmiddag eftersom jag alltid jobbat denna tid då jag varit hemma så länge jag kan minnas.. Men wow Älmhult lever verkligen dessa dar, glada människor överallt och särskilt på gågatan förbi hatten. Alla sa tjena tjena till varandra och stannade för en chat, många nyfödda ungar och stolta mormödrar fanns även att se. Jag och P cyklade till second där vi blev fast en lång stund, förmodligen Älmhults mångkulturellaste plast och precis alla var där. Jag tjackade sex ramar och var glad resten av dagen.

Har även bjussat familjen på avskedsmål i form av en utsökt gryta jag lyckades laga ihop. Det blev stående ovationer och samtal med fokus på vår borgliga regering. Vi lyckades även med ett peptalk riktat till Fridon. Denna ängel har ibland lite svårt med att inse hur lycklig hon är. Lillebror bjöd på, vad man numera får säga, storartat engagemang och såg mig djupt in i ögonen samtigt som han sa de magiska orden "tack för maten Johnny, det var gott", innan han lämnade för roligare saker (kompisar från fel sida landskapsgränsen med tillhörande skrälliga femtonårsfordon). Tack Knubbis löd svaret, vi har just lurat honom att vi alltid kallade honom för Knubbis när han var liten. Frågan är varför vi inte gjorde det? Ja sen körde han iväg och gjorde eventuellt hjulspår på gräsmattan, det senare i skrivande stund ej bekräftat. Synd om lillebror ifall så är fallet.

Annars lyssnar vi mest på soundtracket till Mama Mia, sjunger och dansar galna danser i köket. Just det, jag försöker underlätta mitt kommande tid dessutom, genom att packa enligt mig smarta saker så som en kåsa från scouterna, sjutusen sladdar och adaptrar till alla jävla nödvändiga redskap som denna tid för med sig samt böcker på tyska för att inte glömma bort mitt passionerade tredjespråk. Försöker även trycka ner så många tavlor det går, men väskan är egentligen full sedan länge. Det blir ett kul skämt när jag ska på tåget.

and now you're working in a bank
the family man, a football fan
and your name is harry
how dull it seems
yet you're the hero of my dreams

Ps. Alla som har lämnat skunken, kom tillbaka! Facebook är giftigt, jag lovar

Nicolai Dunger, marry me!

Solen - Nicolai Dunger (baserad på en dikt av Edith Södergran)

Igår fann pappa en gamal dagbok som han skrev i när han var 16 år. Den var liten och röd och innehöll mest konstateranden, korta skilldringar eller kommentarer till aktuella händelser. Mamma frågade vad det stod dagen efter att de träffats första gången på stjärnborgen, alltså sjukt många år tillbaks, pappa läser upp: kom ihåg: Eva Magnusson 9F. Detta följdes av något högst oläsligt varpå mamma frågade vad som stod näst. Hellmutti har fått mässlingen (alltså pappas tyska farbor). Det här räknas in på min topp 5 lista av roliga ögonblick helt klart. Jag skulle ge ganska mycket för att få möta min far 16 år gammal, jag kunde gett honom några öl exempelvis, det framgick nämligen snabbt vara ett genuint intresse på den tiden. Jag vet inte men ibland tänker jag att allt verkade roligare förr, fler folk var galna osv: man stal saker, målade om och sålde vidare, man hade riktiga fylleslag med alla man kände och jag kan tänka mig att man var snyggt klädd precis hela tiden. Man knegade ganska hårt och sen blev det avlöning 465SEK, man lånade ut 25 till far sin och tog sedan roddbåten till lokala dansen. Där dansande man med sitt livs kärlek hela natten ända tills man blev utslängd. Man var vuxen när man fyllt 16 och det var en kul grej liksom. äsch vad vet jag, förmodligen var det precis som nu: endel bara längtar hjärtat ur sig inför att bygga hus, skaffa kids, hunden och hela köret. Andra vill bara vara unga och aldrig bli äldre, aldrig sluta tänka revolutionerande ungdomstankar och skriva saker på armen.

Idag är en stor dag, idag ska jag genomföra massa saker utan att bli sittandes med precis allt annat. Jag ska försöka vara effektiv, det blir en utmaning. Samt jag väntar viktigt svar från Herr Maschofski ang förra terminens fortfarande bultande hjärta: KRT (Karl-Röttger-Tagesschule). Jag måste veta att kidsen har det bra. Fast det är väl där skon klämmer..

Nu är det kaffe med min vän Anton. Och jag har precis ingen cykel alls.

Ojos nuevos

Jag rekomenderar följande böcker till alla jag känner

Sänkt pris, kort datum - grundkurs i globalisering av Anika Agebjörn och Annika Elmqvist
Americanos, ett reportage av latinamerikas nya rebeller av Magnus Linton

Jag märker att jag börjar se på precis allt med nya ögon, även Alfred och Eszter vilket man väl får säga är ganska revolutionerande. När djur tror att de är människor, hur ska man då förhålla sig.. Varför kan de inte bara vara enkla hundar som sitter när man ber dem och spelar död och allt det där. I vår familj är precis ingen den andra lik kan jag tänka ibland. Och det tycker jag är det fina. Just nu verkar alla bara ha fullt upp med sina egna utmaningar och självförverkliganden. Pappa ska bli lärare helt zonika och måste skriva CV och samla intyg från fackliga kurser och allt såntdär samt jobba klart på gamla jobbet lite till, Fridon hänger i minihålan Önnestad mest för att hon bestämt sig för att hänge sig åt konsten i två år. Hon verkar möta utmaningar dagligen och jag tror hon kan lyckas lösa de flesta genom att bara le åt livet. Framtiden finns för vår konstnär, jag tänker att det är hon som kommer måla de revolutionerande tavlorna som talar till människor. Och lillebror, han är just 15 år och det är nog det viktigaste han har upplevt. 15 år och allt verkar vara som början på ett enormt äventyr. Det handlar framförallt om mopeder, det är som en röd tråd. Men även nya polare med rälig dialekt från Killeberg, förståndiga sminkbrudar och att pumpa på gymmet så man inte kan gå till skolan nästa dag pga att man vill vara starkast och förmodligen är det, men ändå kräks. Sen har vi mamman som håller på med sina scheman och allt det där, ringer folk och frågar om de vill jobba extra i helgen eftersom att någon annan trillat av en häst eller liknande. Massa ansvar. Dessutom hjälper hon oss andra fyra, ibland ganska vilsna själar. Och jag som bara stimmar runt och vill göra precis allt på en gång inser jag. Det går ju inte för då blir det bara skit och lite som nu: massa halvutlästa böcker, halvsedda filmer och serier, halvstädat eller snarare halvstökigt rum och en tom resväska mitt på golvet jämte olika högar av kläder som borde packas eller något, halvfylld tvättmaskin och detta eviga stim om snusdosan. Jag tror jag borde ta en dusch eller så för jag minns inte riktigt när jag gjorde det sist, samtidigt borde jag springa en runda men funderar på om jag inte borde tvätta springskorna i den halvfulla maskinen just nu istället och egentligen borde jag även bränna en skiva med Dota die kleingeldprinzessin till Olivia som jag lovat. Borde även fortsätta mitt planeringsarbete med mitt nya projekt som jag inte riktigt vet hur jag ska ro i hamn. Egentligen vill jag bara läsa vidare om gerillafeminismen i Colombia. Nej jag måste ringa Tbone förstås, hon vet svaret på vilken artist som har gjort världens just nu förmodligen bästa låt. Mein gott

Tiden till skogs med Duvan P var förresten kvalitetstid innehållandes aktiviteter som svampplockning, springtur, båttur, bastubad, skogspromenad, filmmaraton, läsklubb, bakning, finmåltider samt oändliga timmar av problemställningar, framtidssnack och förhoppningsvis endel lösningar också. Det är mycket nu. I allas liv

Mit sozialistischen gruß

Ett helt år i Rui Dian

Nya tider blir till nya bloggar, kanske främst för att andra beslagtas av okänd person som även raderar dem. Jävla 2000talet, sometimes I hate you

Jag flyttar snart till Tjörn och det är jag mycket glad över. Inrikes blir nytt, jag har aldrig bott i Sverige utanför Älmhood - det blir ett äventyr på något sätt. Även om ölivet kanske inte direkt är som det vanliga livet. Dessa dar går mest åt till kontorstid, det är endel som ska fixas märker jag. Dessutom finns flertalet böcker som genast måste läsas, därav beger jag mig snarast till skogs tillsammans med Duvan P för att läsa om bla. latinamerikas nya rebeller. America Latina en mi corazón.

Min kompis Martin som jag träffade i Tyskland bor i Singapore för ett år

it's so bizarre säger:
ja hur går det med språket förresten?
Martin säger:
vilket av dem?
Martin säger:
jobbar ju lite paralellt kan man säga
it's so bizarre säger:
ja det inhemska syftade jag på
Martin säger:
de har ju inget inhemskt språk egentligen
Martin säger:
de jobbar ju med 4st
Martin säger:
men visst mandarinkursen går åt helvete
it's so bizarre säger:
haha
it's so bizarre säger:
vilka fler?
Martin säger:
engelska, malaj och typ hindi
Martin säger:
sen finns det några fler men det är de som är de officiella
it's so bizarre säger:
fan
it's so bizarre säger:
jag är stolt över dig hur som helst, jag antar att du försöker?
Martin säger:
haha stolt
Martin säger:
jo försöker gör jag väl
Martin säger:
men det är fan stört att lära sig så basic grejer
it's so bizarre säger:
ovant kanske
Martin säger:
idag gick vi igenom hur man frågar vilket land någon kommer ifrån
Martin säger:
gick dock bara igenom typ 3landsnamn
Martin säger:
sverige heter typ rui dian
it's so bizarre säger:
thats one of the funniest things ive ever heard
Martin säger:
fast mitt mandarin-uttal kan nog vara det hemskaste kineserna någonsin har lagt öronen på
Martin säger:
fan skulle jag öppna munnen på himmelska fridens torg så skulle jag nog bli deporterad direkt
it's so bizarre säger:
äsch uttal sätter sig efter en tid
it's so bizarre säger:
du måste kanske bara höra det lite mer
Martin säger:
fast det här språket är ändå bra märkligt
it's so bizarre säger:
jo jag tycker också de
it's so bizarre säger:
t
---
Martin är en person jag hejar på, det kan inte vara helt lätt där borta på andra sidan jordbollen med språk vars uttal är som en gåta i sig.

Nej nu är jag sen till stationen