Jävla packning

Förut brukade jag gilla att packa, men tider förändras. Att packa kan vara något av det värsta jag vet dessa dar, kanske inte just själva grejen; att ta en sak och stoppa ner i storryggan - men tanken som måste föregå handlingen. I detta liv kan jag knappt tänka längre än morgondagen, att packa för ett jullov känns således omöjligt. Bestämde mig för att freestyla en packning, men jag vet att jag kommer ångra det. En bra sak är ändå att jag ska jobba i stort sett hela lovet, vilket innebär att Maxi har min garderob. Sweet Maxi!

Känns för övrigt som att jag börjar kunna hantera - och fram för allt distansiera mig ifrån- min upprördhet över diverse hantering av sociala frågor i världen och Sverige. Det tog mig alltså en termin. Fast förut idag fick jag så ont i ena hjärnhalvan att jag på riktigt trodde att jag fått en stroke, kändes som att halvan förlorade känsel och domnade bort. Detta skedde efter ett föredrag om prostitution i Sverige - i Göteborg. Kanske tar jag hellre ilskan, än nära-döden-känsla. Ja mycket hellre.

Alla som säger att prostitution borde legaliseras för att, i detta fallet, kvinnan själv har rätt att välja vad hon vill arbeta med borde tänka om. Kvinnor som prostituerar sig har uteslutande en social ryggsäck fylld med våldtäkter, incest och misshandel - en skev verklighetsuppfattning och en önskan om att gång på gång spela upp traumatiska händelser, i hopp om att få ett bättre slut på dem och kunna gå vidare. Men den förnedring och maktlöshet det i sig innebär att sälja sig själv är knappast ett sunt startskott för att gå vidare. För övrigt består gatuprostitutionen i Göteborg numera uteslutande av traffickerade kvinnor från Nigeria och Rumänien. De har konkurrerat ut de svenska kvinnorna. De är djupt skuldsatta, i beroendeställning och saknar papper. DET ÄR SÅ JÄVLIGT ATT JAG INTE VILL TÄNKA PÅ DET MER JUST NU.

Nej nu packar jag klart, imorn har jag sista föreläsningen innan jag drar söder ut. Romer och socialpedagogik, ska bli mycket intressant. Happy hollidays everyone!

Fru gud

Fru gud! Idag sov jag till 14:00. Vaknade av att Partychristin ringde för andra gången. Känns ändå OK efter helvetesveckan och gårdagens fest, där jag blev packad av två starköl.

Förtvivlande att de i stort sett kommit fram till INGENTING under det två veckor långa klimatmötet. Och folkets protester spelar ingen roll när det handlar om pengar. Uppgivet och förbannat, och hur mycket PENGAR kan inte mötet ha kostat; polisiära insatser, skyhög säkerhet kring Obama och andra maktmänniskor, ja all organisation, all förberedelse. En siffra som jag inte ens vill veta. Men det känns skamligt alltihop.

Snart kommer P-C hit från Lidköping, ska bli fint att återse min kära sambo från Billströmska - som är precis lika slarvig som jag själv (eventuellt ännu värre). Maggan kommer också och vi ska laga måltid och dricka vin. Jag tror på en fin anda.

Japp

Yet another wednesday

Ännu en tuff onsdag, det är veckans killer alltså. Lång dag, många aktiviteter, ingen tid för käk.

Idag försökte demonstranter i Köpenhamn storma Bella center, där klimatförhandlingarna hålls och det gick vilt till i konfrontation med polisen. Jag har inget till övers för våldsamma metoder; stenkastning, raketskjutning och dylikt - men jag beundrar de som på något sätt ändå går längre än en fredlig demonstration. De som förstår att demokrati är en sak och aktiv politisk handling en annan. De som tar sig in i plenissalen, där alla regeringscheferna sitter, och ställer folkets krav, skriker slagord och blir utstirrade. Politikerna skruvar på sig och plötsligt befinner sig verkligheten i samma rum mer än den gjorde alldeles nyss. Och utanför står tusen människor i snökylan och kämpar för livet, mot polis som bara gör sitt jobb, mot byråkrati och mot en värld styrd av kapitalet.

Sen håller Evo Morales tal, som första regeringschef, och kritiserar USAs snåla budget för att bekämpa klimathotet. Una vergüenza!
Och radio rapporterar att förhandlingarna går trögt och tiden håller på att rinna ut i sanden. Och Sveriges mediaklimat är blått rakt igenom och polisiära åtgärder är det enda som skildras kritiskt vad gäller klimatmötet, det enda som skildras överhuvudtaget, för övrigt. Det är också en skam.

God natt

Musikhjälpen = farligt beroende

Nytt beroende. Skit också. Musikhjälpen i p3, glasburen som finns på avenyn med Timbuk, Ametist och Christer, som sänder 24/7 i en vecka. För kampen mot malaria - som dödar ett barn var trettionde sekund i Afrika. Sinnes

Jag är fast och var således uppe till tre i natt. Nu är problemet att jag har önskat en låt (för varje låt man önskar kan man välja att skänka 50, 100 eller 200 kr till kampen för att bota malaria) som, vad jag vet, inte har spelats än. Nu känns som att jag inte kan stänga av radion i rädsla för att min låt kommer spelas när jag inte hör. Övervägde att skita i träningen på grund av detta, men åkte, och tänkte hela tiden på om jag missade min önskningslåt. Mein Gott

Slutade med att jag åkte hem tidigare från träningen

Bullbak i rensopad läga

Känner mig ganska stolt. Dagen började med att jag gick upp (!), pallrade mig till Mariaplan och hittade Gunnars port på första försöket (!). Där hängde, som bestämt, boken Funktionshindrade i välfärdssamhället = han hade kommit ihåg att hänga ut den (!). Sen gick jag till Ica nära i Majorna och köpte bland annat julmust, clementiner, frallor och jäst. Sen letade jag upp Majornas livs, hittade även dit på första försöket (!), och hämtade ut Idas paket skickat från Kumla. Ida har rest till Indien och har inte tid att hämta ut fantasyböcker hon köpt på tradera. Tur att jag gör det åt henne.

Sen tog jag vagnen hem och svängde raskt ihop en bulldeg utan större svårigheter (!), la den på jäsning och rensopade lägan. Sen ringde det i telefonen och jag gick för att möta mina gäster som skulle hjälpa till med bullbaket. Två vilda barn och deras mamma. Några timmar senare var bullarna klara, brända men ändå, och lägan som just varit rensopad var nu allt annat än just det. Mjöl på golvet, pärlsocker likaså, sterarin på bordet, på golvet, på väggen. Vatten på olika ställen på golvet, färg på bordet, disk i mängder, julmust på golvet. Saker precis överallt, kranen på inne på toaletten. Fru gud vilket liv! Sen gick vi ut och kollade på djuren i slottskogen istället.

Svårt det där med hyperaktiva understimulerade barn och gud vilken reaktionsförmåga som föds

HISTORISKT

Åker swebus express tillbaks mot Göteborg. Funderar lite kring helgens händelser... Svårt det där med fredliga demonstranter och militanta aktivister i en stor folkmängd. Människor vars mål varken är att kasta gatsten i huvudet på polisen eller att krossa samhällets strukturer - bokstavligt - blir drabbade; får sitta på marken i timmar, bakbundna i decemberkyla. Polisen jobbar för att demon skall kunna fortgå, för att 100 000 människor ska nå målet Bella Center. Hatet föds på nytt, all cops are bastards. I så fall är ju alla demonstranter det också. Man måste göra skillnad på poliser som gör sin arbetsuppgift och poliser som är dumma i huvudet, på samma sätt som man inte kan anklaga alla demonstranter för att vara stenkastare. Men jag har en känsla av att polishatet bara växer just nu, överallt. Och det känns förbannat synd. Hos mig växer hatet till de svartklädda personer som kastade första stenarna, som krossade fönsterrutorna på en fin gammal byggnad - och som sen kastade raketbomber mot polisen så det small högt. För då tog föräldrar sina barnvagnar och avlägsnade sig från tåget. Samma sak gjorde äldre personer. Och samma sak funderade jag på att göra. Himlen blev svart och en hotfull stämning gjorde entré. Ingen lyssnar på någon som kastar sten, som vandaliserar och förstör, som skrämmer andra människor - som har som enda målsättning att krossa polisen. För polisen har ingenting med klimatavtalet att göra.

Tar med mig det positiva istället: 100 000 människor från hela världen sluter upp för att påverka och kräva ett rättvist och hållbart klimatavtal - NU. Hundratals organisationer som målinriktat har jobbat för detta, ideella krafter som tror på demokratins kraft att förändra - som tar ansvar! En gigantisk organisering av sovsalar, soppkök och infocenter för alla demonstranter. Stort. Och så den hoppfulla och kamratliga stämningen. Det kändes historiskt av många anledningar.

Nu är det upp till varje enskild person i västvärlden att ta sitt klimatansvar. Att ta sig en titt i sin egen skattkista och kolla efter hur man själv lever. Det tänker jag verkligen göra!

Glöm inte dra bonuskortet

Alltså. Sen jag flyttade till Göteborg har jag fått en bonuscheck från ICA på minst 50kr varje månad. Jag skäms! Men jag handlar rättvist, det skäms jag inte över. Sjukt lång dag i Trollhättan idag, vi besökte den mest segregerade skolan i stan, i Kronogården, som blott har sex svenska elever. På frågan hur de tyckte att de lyckades med integrationen svarade skolans socialpedagog: Jag tycker vi lyckas bra! Här samlas människor från hela världen under samma tak, ja förutom svenskar då. Fan vilken ironi - i Sverige!

Imorn åker jag till Malmö för att hänga med G och på lördag är det demo i Köpenhamn. Det blir fett!

Nu ska jag packa sen sova. Trötta tider va!

Tack tant!

Vaknade av att vår tant i basgruppen ringde och meddelade att gruppen kommit fram till att jag borde vila.
"Vi såg på dig igår att du var helt förstörd och det känns inte bra. Så ta nu och dra upp täcket till näsan och somna om, det förtjänar du!"
Ok tack kära människa, var det enda jag hann tänka innan jag somnade in på nytt. Basgruppen är fin alltså, den ser saker man inte själv märker, att man är helt jävla utmattad till exempel.

Nu ska jag till barngruppen!

Rörande valseger

Evo Morales blev omvald i söndagens riksdagsval i Bolivia. Blev så glad att jag skrek rakt ut på spårvagnen i morse när jag läste det i Metro. Läs mer HÄR, det är verkligen helt fantastiskt vad denna man har åstadkommit!

Deckade i tre timmar efter skolan och höll därmed på att försova mig till volleybollen. Tur att jag vaknade för idag satt mina smashar precis som jag ville - i golvet!

EVO, AMIGO, EL PUEBLO ESTA CONTIGO

Ny upplevelse

När jag vaknade idag kunde jag se bara väldigt begränsat. Tittade mig själv i spegeln och insåg att enorma påsar under ögonen var så stora att de blockerade ögats sikt. Såg ut som en allergisk reaktion men var bara ett resultat av en vardag som innehåller lite för många aktiviteter just nu.

Gnugade ögonen en stund och sen var allt normalt.

För tidigt för en söndag

Herre gud, vad håller jag på med! Efter världens förmodligen mest stressade vecka nånsin ställde jag igår natt alarmet på 08:00. PÅ EN SÖNDAG. Insåg skämtet när jag vaknade och somnade om till 10:30. Men ändå, jag vet inte hur jag tänkte där i den sena natten. Vad skulle jag upp 08:00 och göra? Jag behöver ju vila ut så jag är fräsch inför nästa monstervecka.

Natten gör saker med en, helt klart. Den får en att tro att man är en superhjälte av sällan skådat slag.

Jag är stolt över att jag inte lyckades lura mig själva att gå upp så tidigt.

Storstadsproblematik

Bussen eller cykeln till Ica Maxi?

Nada

Nu har jag i stort sett inte gjort någonting alls på två hela dagar. Bortsett från gårdagens vaccinering då. Har för övrigt sjukt ont i armen. Men det hela är skumt, att inte göra någonting. Känns som att jag gör det i protest mot något, men vet inte riktigt mot vad. Drar runt i pyjamas, käkar glass, ligger i sängen och kollar på scrubs, läser lite om Sveriges asylpolitik, kollar ut genom fönstret och funderar på om jag ska gå ut, bestämmer mig för att inte göra det - LYSSNAR PÅ RADIO. En fredag får en helt annan betydelse om man har gjort massa saker hela veckan och sen slutligen kommer hem till en fredagkväll. Annars är den ingenting, jag lovar. Eller den är ju veckans nummer av Dagens ETC och fredagsflörten i Christer i p3, men annars...

Kanske handlar det om att den här veckan från början var så galet fullbokad att den inte skulle funka. Så jag tog time-out i halvtid och återvände aldrig in i matchen. Känns ganska rätt gjort ändå. Man ska akta sig för väggen när den är nära.

Sveriges kyrkor har gått ihop i Sveriges kristna råd och sammanställt en bra rapport om vad som felar i den svenska asylhanteringen - och ger förslag på hur den kan förbättras. Mycket läsvärd! HÄR finns den.

Tog mig samman omkring 17:00 och bokade in en fredagsöl med Chiefen och Julle. Bra sak!

Am now protected against swine flu

Vaccinerad i vänstra armen, svimmade inte, sa att jag kunde sitta trots att sköterskan såg på mina ögon att jag ville ligga. Det handlar om att utmana sig själv. 1-0! Var för övrigt ett ganska komiskt scenario, människor var vilsna och stressade i blicken, några gamlingar försökte tjata till sig vaccinet men fick samma svar varje gång: reglerna gäller människor UNDER FYRTIO ÅR JUST NU, DET SPELAR INGEN ROLL OM DU VÅRDAR EN CANCERSJUK MÄNNISKA I HEMMET. Sura miner. Själv stod jag redan från början ganska långt fram i kön, mest av en slump egentligen. Det komiska var att kön slutligen blev så lång att den gick ut genom entrédörrarna - ut i regnet. Efter en stund kom en sköterska fram och sa till oss alla i kön att vi måste formera oss mer fördelaktigt för de som står ute i regnet. Då gjorde vi det och de som var genomdränkta fick tak över huvudet. Men de såg inte så värst arga ut. Min teori kring detta är att ifall man står tio meter från det omtalande vaccinet, så käftar man inte över lite regn. Man väntar snällt in miraklet.

Inväntar biverkningarna men det är lungt än så länge. Har bunkrat med massa mat ifall jag blir sängliggandes. Känns vuxet!

Annars försov jag mig idag och sket i att ta nästa tåg till Trollis. Försöker minnas vad det var som hände där i den tidiga gryningen, och om jag inte minns fel så resonerade jag väldigt länge med mig själv. Kom fram till att en dag med basgruppsarbete skulle knäcka mig och att jag nog skulle arbeta mer effektivt hemifrån. Vi gör ett temaarbete om asylsökande för att belysa dessa människors sociala utsatthet i samhället. Hittills har jag varit konstant upprörd, ämnet bor i mitt hjärta och det är svårt att hantera okunskap, ogenomtänkta kommentarer och känslor av att alla inte förstår det som jag gör. Visst kan vi enas om att det är så fruktansvärt orättvist alltihop, men jag får ändå känslan av att främlingsfientligheten finns närmre än jag någonsin hade trott. Frustration. Omvandla i handling. Sen är det ingen enkel uppgift att arbeta demokratiskt i en grupp med åtta personer, utan utsedd ledare. Det är tidskrävande och stressigt. MEN ACK SÅ LÄRORIKT.

Göteborg är grått och det påverkar själen tror jag, alla jag pratar med känner sig nerslagna. Men det är fint ändå, naturens gång. Löv faller, bryts ner och förmultnar, det regnar och blåser och allt känns jävligt. Sen kommer våren lika ljuv som vanligt. Liberation is a childbirth, som min nya idol Paulo Freire har sagt.

Inga möss på ett tag, nåväl, inga synliga spår efter dem i alla fall. Tycker mig dock höra dem springa runt i väggarna på kvällen och inser att jag börjar vaggas till sömn av dessa små ljud av tassar.

Back to work = Migrationsverkets hemsida.
Ciao

Influensavaccinet. Va?

Kära Mamma och Pappa

Jag lovar att snart återkomma med mina dagliga rutiner här på bloggen. Men först vill jag höra era argument ang. influensavaccinet. Det är slut på Högsbo vårdcentral och lär inte bli aktuellt förrän i början av nästa vecka. Men ändå. För- och motargument tack! Pallar inte läsa om det i tidningen mer... gjorde det aldrig ens från början.

Nu går min vagn om sju min. Motionsvolley!

Första hemtentan klar: 1-0

I am back!

Just lämnat i min allra första hemtenta på Högskolan Väst, min andra i livet. Den första kommer jag aldrig glömma, kanske främst för att den skrevs i ett från början till slut paniskt tillstånd i Nicaragua. Det började med att alla, under sista samlingen på kursen, fick tentan - eller hjemeksamen, som man sa på norsk. Funderar för övrigt på vad skillnaden är, för jag minns att den skulle innehålla ett stort antal fler tecken än denna svenska hemtenta. Kanske var det rent ut av en a-uppsats jag skrev där på andra sidan jorden? Hur som helst. Efter att alla fått hjemeksamen så softade vi runt ganska länge, i alla fall jag och G - nu i efterhand känns det inte som att alla andra gjorde det, vi intalade oss nog bara det. Vi tog lång tid på oss att utreda temat, ändrade frågeställningar ett par, tre gånger osv. Sen börjades det, långsamt. Vi satt och läste lite, skrev något ord på datorn, kände oss ganska nöjda över att ha kommit igång. Jag minns att jag sa det högt: "Nu har vi kommit igång!" och gud vad bra det kändes, det var en seger! En seger jag tog ut i förskott märktes sedan snabbt. För i takt med att vi började jobba med hjemeksamen, började övriga blir klara med hjemeksamen - och lämna casa santiago de los caballeros för att ge sig ut på äventyr i Centralamerika. Jag minns så väl hur vi satt i stora rummet, på golvet, med varsin laptop i knäet och en stor fet fläkt emellan oss. Och skrev paniskt. Vi visste nog inte riktigt vad vi skrev, men det kändes ibland väldigt bra och oftast väldigt förvirrande dåligt. En efter en droppade norrmännen av, kom in till oss i allrummet, kramades, önskade fortsatt lycka till, ha ett bra liv, vi hörs på facebook (kanske), osv osv och så var det ännu en fet backpackrygga som gick ut genom portarna - som var fri. Där satt vi och grät och svettades och åt bröd från bageriet och rökte tusen cigg i minuten. Det var en smärtsam process på precis alla sätt och vis, det var en känsla av att VI KOMMER ALDRIG KLARA DET HÄR.

När det slutligen bara var vi och två personer till i hela huset, som från början varit bebott av ett tjugotal, så beslutade vi oss för att dra. Jag tror vi befarade att bli fast för alltid annars. Och dessutom var vi ju nästan klara.. eller? Vi beslutade oss att dra hur som helst, skriva färdigt dit vi kom - vi hade kommit till en punkt där vi förstod att problemet var platsen vi var på, inte att vi var ineffektiva och inte hade läst knappt en enda rad i kurslitteraturen under terminens gång. Allt var ju på engelska! Skitsvårt!
Kort sagt, vi rensade ut rummet i panik (VI MÅSTE DRA VI MÅSTE DRA VI MÅSTE DRA), dumpade allt på Fredericos rum, gjorde en gemensam packning i Gs rygga och tog bussen till Managua. Sen flyget till Corn Island på östkusten. Osmart drag, skulle det visa sig.

Corn Island är en liten ö, inte särskilt turistifierad - varför det bara fanns ett enda internetcafé. Fine, dyrt var det, men där kunde vi sitta och skriva. Och det gjorde vi. Vi satt i timmar och skrev och skrev och det var asvarmt och stressen var total. Sen: en dator får virus, min dator om jag inte minns fel, och de bestämmer sig för att stänga internetcafét en tid fram över. VA? Vi tog nästa flyg till fastlandet, deadline närmade sig med stormsteg och kanske mer än någonsin tidigare kände jag: Fan, det här kommer faktiskt inte gå vägen.

Checkade in på ett hostel med flertalet datorer och Internet. Fint. Där skulle vi kunna sitta relativt fokuserade. Ett problem uppenbaras genast: På Corn Island fanns den senaste versionen av officepaketet, min hjemeksamen är sparad i docx-format och kan inte öppnas på hostellets datorer. Fine. Går till ett vanligt Internetcafé för att öppna det där. Inser snabbt att inget Internetcafé har senaste versionen av Officepaketet. SÅKLART INTE. Frågar mig fram överallt, känner paniken stiga, vad fan ska jag göra? Mitt arbete är sparat på en dator som har virus, på ett Internetcafé som har stängt, på en ö i havet.

Från någonstans blir jag tipsad om ännu ett Internetcafé, en bit bort. Hittar slutligen och frågar vänligt personalen om det är sant: Har ni verkligen senaste versionen av officepaketet på era datorer? Ja det har vi, på den där datorn. Hon pekar på en upptagen dator, framför sitter en mycket fokuserad västerlänning, han har en extern hårdisk inkopplad och ser minst av allt ut att vilja bli störd. Jag tvekar i tio min innan jag försiktigt pickar på hans axel. Ursäkta, men jag MÅSTE öppna ett dokument på den här datorn, spara i annat format och maila iväg det NU GENAST. Går det bra? Får ett besvärat grymt till svar om att jag i så fall får vänta en stund. Tack gode gud. Såklart kan jag vänta en stund du snälla snälla idiot. Jag lyckas sen äntligen öppna och återse min hjemeksamen, mitt slit, sparar om i vanligt format och skickar till min mail. Tackar gringon genom att yttra den klyschiga frasen: Thank you man, you just saved my life! Sen taggar jag.

Väl tillbaka på hostellet kan jag börja producera igen. Skriver som en galning. Visar sig att datorerna stängs av 22:00, skit. Vi sitter i två dar i alla fall. På kvällen ska det vara tyst på hostellet efter klockan 23:00 och G drar till toan där hon sitter halva natten och försöker komma till klarhet genom anteckningar och frustration. Det hela slutar med att vi går upp i gryningen dagen för deadline, är de första på datorerna och sitter där och skriver exakt fram till dead-line. Mailar in 08:01. Sen vet jag knappt vad som hände, men jag tror det kändes tomt.

Vi klarade det, skulle det visa sig några veckor senare; allt slit hade lett till en färdig produkt som visade att vi hade lärt oss saker under kursens gång. Och det hade vi, men det mesta lärde vi oss nog under panikperioden.

Kanske känner jag mig därför inte särskilt lättad över att jag lämnat in hemtentan nu, för den var aldrig ens en kamp. Jag satt från morgon till kväll i en dödstyst lässal på KTB, jag var redan från början väl insatt i litteraturen och även om uppgiften krävde endel arbete så var jag klar knappt två dagar innan deadline. Det var en Mickey. En Mickey Mouse.

Fint att allt jobbigt man går igenom ändå leder till något. Till att saker blir lättare i framtiden, till att man uppskattar när det går enkelt och bra. Men känslan av panik, frustration, stress och idioti... Jag saknade den.

Livsfarligt

Alltså hon norrländskan på Morgonpasset i p3 är i stort sett den roligaste jag vet. Känner för att hylla henne på något sätt, hon är klockren. Det går inte att förklara närmare, man vet om man vet.

Var tvungen att stiga upp i ottan för att cykla till stationen med en syster, hennes laptop, en sjukt tung IKEApåse med saker och (ovanligt) en gigantisk oljemålning. Tilläggas bör att min cykel saknar bromsar. RENT UT SAGT livsfarligt, och allt i ett stressigt morgonrus. Väl framme öppnades inte bussdörrarna förrän tio min senare, fyra min efter utsatt avgångstid. Förklaringen: chaffisen hade tagit sig en liten tupplur längst bak i bussen. Ja jesus

Nu ska jag susa ner utan mina bromsar till syster Lennart och ta mitt sista vaccin mot något jag inte minns. Mot allt det farliga som finns i det där Utlandet.

Ps. luften är full av luft idag

How deep is your love?

Lyssnar på något så stämningsfullt som karaokeversioner av alla Take Thats låtar. Det är helt klart en bal på slottet. Peppar annars inför smålandsvisit torsdag-måndag, känns välbehövligt. Jag behöver distans till mitt nya liv! Vet inte vad jag menar med det..

Läser om Barndomspsykologi - utveckling i en förändrad värld. Visst intressant men jag tycker egentligen att boken är för tjock och formuleringarna onödigt tunga. Har hängt i en lääässaaal stora delar av dagen och blev plötsligt så trött att ögonen sved. Då tog jag genast vagnen hem till en fryst lax. Och, bäst idag: gick till ekoaffären med Joanna - en svensk version av alla tyska biobutiker som finns i alla fall överallt i Ddorf, fullproppad med tyska ekovaror. Köpte en gammal bästis: apfelschorle!

Annars kineser som knackar på dörren stup i kvarten och undrar om jag kan starta om routern. Visst kan jag det. Måste vara jobbigt att vara så beroende av att grannen är hemma när nexxet krånglar. Möttes tidigare av lapp på dörren: "PLEASE check the Internet device! Thank you!" Skrivet i paniskt tillstånd, av bläcket att döma. Poor chineese exchange students alltså.

Just det: fick en grym sjal på posten av en kär syster som varit på visit i Berlin. Alltid fint att få ett paket innehållandes just det man just tänkte bege sig ut för att köpa. Telepati?

Fan, det känns som att jag peppar inför en semester alltså! Ses snart kära vänner hemma på bävern!

För övrigt bästa artikeln på dar, ETC är en grym tidning

Häcken är full

Jag har fortsatt häcken full, men klagar inte. Fast det är svårt när det hela tiden finns så mycket saker och så lite tid. Och bokhögen bara växer..

Jag har köpt lådor på IKEA, skrivit etikett och sorterat. Köpt en gigantiskt vid vinterjacka som jag överväger att lämna tillbaks, men har bara fyra dagar kvar att vela och tänker att jag borde hitta ett alternativ först. Men när finns det egentligen tid att gå in i en affär igen? Jaja. Läser om den förstående pedagogiken. Tänker varje dag att jag ska kuta upp på berget igen men fastnar i något annat, något inomhus. Fan jag tror jag behöver luft! Har hittat världens bästa Seinfeldavsnitt!

Nu ska jag överväga en springtur.

Just remember: it's not a lie, if you believe it.
- George Costanza

En delseger!

Yes! Mina dagliga mail till div personer i Sucre, Bolivia, börjar ge resultat. Allt är i jakt på ett kontonummer att föra över Betaniastålars till. Idag fick jag så ett mail från Harry innehållandes tre kontonummer och två swiftkoder. Det närmar sig.

Det är inte det att vi bor på varsin sida av jordbollen som gör vår kommunikation svår, det är att vi uppfattar begreppet "det här är ett brådskande ärende" helt olika. Jag vet inte hur de resonerar när de låter ett brådskande ärende dra ut på tiden så som detta har gjort, men jag resonerar att de helt enkelt inte ser på problemet som jag gör. Bolivia är översvämmat av fattigdom och barn. Vad gör väl vårt projekt för direkt skillnad? JO det gör skillnad för just dessa barn. Betania kan hålla öppet istället för att stänga, hungriga barn kan få mat i sin mage och slippa gå runt hemma i ett tomt ruckel till hus, bland flertalet syskon, ovetandes om när deras föräldrar återvänder från vad-de-nu-gör-för-att-försörja-sig. Kanske får de känna stimulans istället för tomhet och saknad. Familjen Maldonado ser varje barn. Jag har sett det med egna ögon.

Jag räknar delsegrar hur som helst, något jag började med i och med detta projekt. Annars hade jag varit död nu. Idag var en stor delseger! Att jag däremot tvingats gå med på att ett högt höns i lokala rotaryföreningen är vår räddare har jag lite svårt att greppa. Men visst. Han är amigo till den person vi litar på mest på språkskolan och jag hoppas för allt i världen att han inte är korrumperad. Men vi har stor säkerhet i vår kordinator Miriam, som kommer rapportera.

Jajaja en historisk dag anser jag! Även fått oväntade cash från olika sommarkneg och jag är ett rikt troll som vanligt. Och idag är det bokmässa och allra käraste syster entrar stan och det gör även Julle.

Imorn åker jag till Malmööö!

Läxhjälpen

Sitter i skolan. Har just käkat upp min morot, alltid ett problem att käka saker som låter så ljudligt när studiero verkar vara temat. Jaja

Har jag skrivit att jag har börjat hjälpa till vid IM:s läxhjälp? Har hittils varit där två gånger. Hjälper äldre kids med deras plugg, lär mig saker som jag redan lärt mig en gång och glömt för längesen. Igår lärde jag mig om primtal. Ett primtal är ett tal som kan delas på fler än sig självt och 1. Eller var det tvärt om? Känslan är grym hur som helst, hur jag först ser ut som ett frågetecken, tar en snabb titt i matteboken årskurs 7, och sen lär ut vad ett primtal är. Och eleven fattar!!!!!!! På en gång!!!!!

Annat jag har lärt mig är vad som hände under medeltiden - islam grundades av profeten Muhammed, araberna hade ett dubbelt så stort rike romarna under romarriket och de försökte dra sig mot Europa. Europa, kristet som det var, kände rädsla för att islam skulle spridas över kontinenten, vilket utmynnade i slaget vid Konstantinopel. Osmanska riket! Sist jag hörde om Osmanska riket var när Peter Helming snackade om det ett flertal lektioner i rad. Han gjorde det med en sån inspiration att jag trodde jag aldrig skulle kunna glömma det. Det var underbart! Dessvärre glömde jag det sen då uppenbarligen. Men nu är det tillbaks!

Hur som helst, igår under läxhjälpen träffade jag en äldre chilenska, Maria, som också arbetar volontärt på IM. Vi hade speedade samtal på spanska och sen bjöd hon mig på en kaffe innan vi slängde oss in i hennes bil och körde genom halva Göteborg i jakt på Kungsportsplatsen, avtalad plats där jag skulle fika med Maggan och Clara. Nu har jag alltså en spansktalande kontakt. 1-0 seger!

Nej nu är det basgruppsarbete. So long

Blaj

Tiden springer som vanligt. Idag lämnade jag boet 07:10 och var tillbaks innanför dörren 17:40. Dödens dag. Vi håller på med samtalsmetodik, verksamhetsteori, bildningsbegrepp och kommuntikation för tillfället, väldigt intressant och viktigt alltihop. Det finns så mycket att fundera kring och en hel hög att lära. Jag är peppad och möter hela tiden personliga utmaningar - som ofta blir till personliga segrar och belönas med en segersnus.

Är för övrigt frustrerad över att inte fler i min närhet/kursare har läst 1984. Främst eftersom jag på många sätt relaterar allt i vardagen till den boken. Till den boken och till Seinfeld.

En sak jag funderar mycket över är det här att språket begränsar i vilken utsträckning vi tänker, Knutagård snackar om det här endel i sin bok Introduktion till verksamhetsteori. Han refererar till Vygotsky (upphovsman till verksamhetteorin, även om han själv aldrig nämnde den vid det namnet) och skriver följande

Det epokgörande med Vygotskys kulturhistoriska teori är att den introducerar den mänskliga utvecklingen som ett resultat av tänkande och språk. Språket uppfattas som den "båt" vilken för över tänkandet från en person till en annan vid kommunikation. Samtidigt betraktas tänkandet som att det kommer till stånd och formas med hjälp av spåket.

I 1984 har Partiet med Storebror i spetsen infört nyspråk, ett språk som reducerar människans förmåga att tänka fritt eller kritiskt, då ord som frihet och demokrati har eliminerats. Genom att ta bort orden så att de inte längre existerar i människans medvetande, kommer hon snart heller inte veta vad deras innebörd är - och hon kommer inte kunna tänka att hon vill leva i frihet. Hon kommer inte kunna diskutera med andra sin avsaknad av rättigheter när ordet rättighet inte existerar.

Det hela är intressant.

Knutagård filosoferar kring huruvida mindre "utvecklade" folkgrupper med låg grad av utbildning saknar förmåga att tänka längre än deras ofta begränsade ordförråd sträcker sig.

Jag har fastnat i dessa tankar och tycker att det var skämmande smart av Storebror att eliminera ord vars betydelse hotade hans position som diktator i Oceanien.

Nu ska jag kolla Seinfeld, a friend in need

When someone great is gone

G-UNIT var här men nu har hon åkt. Vi skulle gått på Håkan men tiden försvann. Vi gjorde andra saker. Exempelvis: köpte en shampokaka som håller i sjutti tvättar och doftar sjögräs och hav, diskuterade världsläget i tusen år, cyklade till Frölunda torg samt målade varsin namnskylt. På min står det Jonnyboy, främst därför att det av någon anledning är så jag presenterar mig på krogen dessa dar.

Känner för att dela med mig av en rolig bild från Málagatiden

Torsdag kväll

Jag känner att det drar igång. Allt
Det är mycket tid på tåget, mycket intressanta människor som säger saker som får mig att tänka bakvänt; tänka olika, intressant plugg och ideellt engagemang som tar form. Det är här och där och en ipod som jag trodde jag tappat på språng till spårvagnen, men som återfanns i en korg flera timmar senare. Det är mycket tidiga morgnar och vimsiga handlingar. Hela tiden köpa kaffe, hela tiden göra matlåda som sedan diskas och görs om igen. Varje låda är ett expriment! Jag tror det är vardagen som har börjat komma till mig och jag gillar den likt vore den en ny bekantskap. Den ÄR en ny bekantskap. Sen är det Betania som maler i mitt huvud, ett center som saknar pengar och pengar som saknar kontonummer. Jag är här och de är där. Och Tinkan är i London och bor i ett squattat hus. Och jag vill fly till London för känslan. Men först och främst är jag här. Och Kalle är på utflyttningsfasen och snart får mina kläder en byrå att bo i.

Allt tar form

Tofu alltså

Just tillagat färsk tofu (färdimarinerad) och måste till min besvikelse konstatera att det smakar - ingenting. Jag som annars börjat försvara vegokäk inför mindre vetande. Jaja jag betalar gärna ett smaklöst pris för en bättre värld. Ibland

Annars haft en fin dag vid gamla slussarna i Trollis. Pedagogisk utedag. Låter hemskt men var inte så hemskt. Bitvis underhållande faktiskt.

Och ikväll ska jag lira volley i ett motionslag. Hoppas på underliga typer med stort sporthjärta!

Stålars till Betania

Jag känner mig som en segrare, inget snack om saken. Tog bussen till Tjörn igår morse för att snacka Barnen Behöver Betania på ett femtioårsjubileum med elevförbundet. Alltså: Hundra gamlingar som alla gått på Billströmska på femtitalet. En glad skara! Jag var då punkt två av tre programpunkter, blev presenterad av min förra klasslärare och stod där sen, med micken i hand och blicken fäst på precis alla. Jag kände mig lugn. Segern ligger i att jag kände mig lugn. Snackade på om Bolivia och presenterade vårt projekt, visade vår film, snackade om hur man kan stödja osv. Gamlingarna: märkbart tagna. Sen lyssnade vi på en halvkul stå-uppkomiker från orten. Gamlingarna klappade händer.

Vid utgången stod jag sen och fullständigt håvade in stålars, bidrag till Bolivia! Totala summan landade på drygt 3000 svenska pengar - en segersnus på det alltså, helbra!

Sen drack jag vin med Johan och hälsade på nya elever som nu tycker att Billy är deras skola och inte förstår att den är min - precis som gamlingarna som tror att den är deras. Ja det är svårt

I spåret igen

Yes! Masade mig ut i spåret nu ikväll och - sprang inte vilse. Sprang heller inte in på okända stigar eller liknande, höll mig till vad som kändes säkert. Kände mig ganska feg när jag sprang halvvägs runt sjön och sen beslutade mig för att springa tillbaks samma väg, bara för att försäkra mig om att hitta hem. Men, det började mörkna. Livsfarlig grej: jag springer i lugnan ro, lyssnar på looptroop och timbuken, hittar tempot, kollar hur fötterna rör sig, kollar upp och inser att jag håller på att fullständigt kollidera med okänd person på cykel. Det händer sedan upprepade gånger. Folk cyklar downhill i skogen och det är fan livsfarligt när spåret inte är så brett och man möts i en kurva. Samtliga gånger: jag halvskriker av chock och cyklisten väjer ut i buskagen, fort går det, sen är den försvunnen. Jag springer vidare.

Annars haft en givande dag i skolan med basgruppssamtal och basgruppsarbete på schemat. Grupp 7 är en härlig grupp men vilt skilda personligheter. Allt från en person som levt tio år i Indien där hon undervisat i yoga och studerat buddhism till en annan vars senaste jobb var att laga kaffemaskiner av alla de slag. Bred kompetens. Sen har vi två frisörer också.

50 poäng mdfkr

Vaknade mitt i natten av en fruktansvärd dröm. En vision om hur dagens seminarium (mitt första ever) skulle te sig. Nämligen: jag var bäst på seminariet. Efter att vi diskuterat och snackat om boken vi läst och jag sammanlagt bara sagt en enda fras, visades på whiteboardtavlan allas namn och där efter en poäng. Efter mitt namn följde poängen 50 av 50 möjliga. Alltså: jag var bäst! Fylldes först av glädje och sen av fasa. Hur kunde jag få maxpoäng då jag blott yttrat en enda mening? Övriga, basgrupp 7 och 8, verkade undra samma sak och genast utbröt osämja i salen. Läraren ställdes mot väggen, precis som jag själv. Hör läraren säga något om att det jag sa visade på god förståelse, att det visade på hur djupa, relevanta resonemang jag besitter. Det hela slutar med att jag överröstar skaran och halvt skriker: DET VAR INTE MENINGEN, JAG VET INTE HELLER HUR DET HÄR GICK TILL!!! Medelålders kvinnan som snackat mest under gångna timmen ger mig onda ögat. Så vaknar jag och inser att det bara var en ond dröm och att seminariet inte har varit än. Att det är om åtta timmar. Somnar med en känsla av lättnad över det som precis inte hänt - och en rädsla för vad som egentligen kommer hända.

Seminariet visar sig dock gå bra. Efter att jag inledningsvis berättat för skaran om min dröm, då vi alla skulle berätta om våra känslor och tankar kring dagen, avslutar läraren med frasen: Nu är det över, ert första seminarium, och ni fick alla 50 poäng. Grattis!

Bra dag, gillar livet på högskola än så länge.

Nystart

Idag, under kaffepausen, började jag och chiefen spåna kring att flytta runt lite möbler här inne i byrålådan. Sekunden senare var vi i full fart, minuten senare var stora delar av golvytan täckt med allt från porslin och spritflaskor till mekaniska verktyg och påskägg. Vi släpade och bar, rensade och slängde. Vi svettades. Vi lyssnade på hög musik! Kalle såg chockad ut mest hela tiden men hjälpte troget till att bära när vi bad om hjälp. Jag känner mig stolt över att vi fullföljde vårt spontana jätteprojekt, aldrig hänt förr i mitt liv. Nu har vi ett någorlunda smart hem, om jag får säga det själv. För vi har ett matbord och ett pluggbord. Pluggbordet är stort dessutom och skapar läslust genom de två kartor vi hängt upp i anslutning: tyska och europa. Japp

Lite bilder







före


efter



Där till vänster längst ner i bokhyllan huserar för närvarande min garderob, mycket överskådligt.

Nu är det plugg vid nya pluggbordet, tja

När karaktären krackelerar

Det var det. Läst ut min första kursbok. 1-0!

Glömde en sak

Lite såhär i efterhand, men det måste skrivas ner. Arkiveras.
Gårdagens bästa: Zlatans mål



Sport är bäst. Puss!

I'm loving it

Älskar känslan när man får en idé, ringer några samtal och timmen senare kommer befinna sig i slottskogen spelandes volley på beachplanerna som finns där. Det är lite så det alltid borde vara.

Dagens låt: jag vill ha dig - ulf lundell

En springtur i det gröna

Igår gav jag mig ut på en springtur tvärs över gatan. Visade sig vara ett virvarr av motionsspår, promenadspår, mindre stigar och djurstigar. Till tonerna av Robbie Williams sprang jag till en början ganska tungt, stannade var femte minut, fortsatte. Det är alltid svårt när man inte känner till området, därför sprang jag in på spår jag såg andra komma från, sen vidare på en mindre stig, ut på ett större spår. Fann mig slutligen uppe på ett berg - med utstikt över långt bort i stan. Långt jävla bort. Känner ju inte de karaktäristiska bygnaderna, men insåg att jag skulle kunna placera områdena efter vad jag såg om jag hade känt till något. Jaja. Fortsatte. Insåg plötsligt att jag sprang mekaniskt, utan reflektion. Bara sprang. Sist jag sprang med lillebror talade han om detta tillstånd, som är målet. Man är förbi trötthetsspärren och känner ingen smärta. Bara springer. Kändes som jag svävade fram likt en tuss. Magiskt.

Men: kände mig trött på att springa runt i virrvarr, började tänka på Hem. Ja. Hur fan hittar man hem när man befinner sig i ett stort naturområde? Insåg att jag sprungit vilse, detta som Ida varnat mig för. Fan. Sprang, sprang, gick, sprang, gick, började halta pga begynnande skoskav. Skyltar spelar mindre roll när man inte känner till något. Fortsatte. Maniskt nästan. Men samtidigt: gillade känslan av att vara vilse i det gröna, kanske eftersom jag inte hade någon tid att passa på denna min lediga dag. Bara en bok som låg där hemma och väntade på bordet.

Slutligen hittar jag ut och kommer tillbaks till utgångspunkten - en ministig som leder mig ut på cykelvägen mot Hem. Hittar verkligen dit som av en slump, har fortsatt springa på måfå - men nu med en tanke om att hitta Hem i alla fall. Är sammanfattningsvis sjukt imponerad - och tacksam - över att jag tog mig ner från berget, ut från skogen. Inser att jag måste hitta en hållbar runda, detta kanske genom att vara mer fokuserad på att orientera mig samtidigt som jag springer.

Det finns så mycket att lära med en ny stad.

Tre dagar på högskolan: check

Tre dagar på högskolan avklarade. Imorn: egna studier, väldigt passande eftersom jag är sjukligt utmattad. Alla dessa nya intryck, ni vet. Så säger de medelålders på utbildningen och jag instämmer till fullo. Trots att jag inte dessutom har kids att hämta upp på dagis, husdjur att mata och dylikt.

Idag fick vi uppgiften att under fyrtio sekunders tid tänka på en mössa, vilken som helst, den första som kom upp i huvudet. Genast uppenbarar sig i mitt huvud följande: en ljusgrön, väldigt lång stickad mössa - med doft av gammal ladugård. Jag såg den så tydligt och nästan kände doften av den. Senare skulle vi alla sextiotre i ett rasande tempo kort beskriva vår mössa. Detta för att inse hur många perspektiven är, hur oändligt många mössor det finns helt enkelt. Viktigt. Jag kan inte släppa varifrån min mössa kom? Övriga verkade fundera på mössor i deras omgivning; deras egna, barndomens mössa eller kidsens mössor - med doft av dagis eller barnängens schampo. Själv har jag aldrig varken sett eller på annat sätt varit i kontakt med en lång, grön stickad mössa - med doft av gammal ladugård. Så varför uppenbaras den i mitt huvud sekunden efter att vi fått uppgiften att tänka på en mössa? Helt klart intressant. Kommer jag se den i framtiden?

Känns som att jag bär på många mösstankar för tillfället. Annars håller jag på att utforska närområdet genom promenader i slottskogen och på närliggande berg. Har även organiserat min garderob på ett ganska strukturerat vis i bokhyllan här i allrummet. Det känns som att jag är en husmus. Men sen bor jag ju också i en byrålåda. Och jag trivs.

Shit my god

Hjälp! Jag är student.
Avverkade idag första dagen på min utbildning.
Det var introduktion på högskolan väst i flertalet timmar och från att under rektorns inledande tal, då denne blåste såpbubblor på första radens grönisar och ställde sig frågan varför de - hur hårt man än blåser - blir sfäriska, ha suttit rak i ryggen, pigg i blicken och med pennan i högsta hugg, märkte jag hur jag efter varje paus säckade ihop ett snäpp. Under sista timmen, då en farligt entusiastisk studentkår presenterade sin verksamhet, märkte jag hur jag försiktigt och långsamt (obemärkt?) lutade huvudet bakåt mot ryggstödet och - för en kort stund - slöt ögonen. Gjorde jag detta i protest? Försöker verkligen ge kåren en chans, de tar ju avbrottsår för hela grejen, men kan ändå inte uppskatta dem eftersom det står Spex skrivet i fejan på dem. Jag bara kan inte. Inte ens när vice ordförande humant påpekar att han är tvåbarnsfar. Han pushar minuten efter för att vi ska gå till kårpuben ikväll - men enbart om vi på papper kan bevisa att vi har betalat kåravgiften: "Swedbank har öppet till 18:00, om ni snabbar er så hinner ni!". No way papa, jag ska med första tåget hem till Götet.

Skolan verkar bra och jag är glad. I övrigt förvirrad. Bor i en byrålåda på Frölundaborgs allé med min kompis Joanna och en annan som heter Ida. Och en som heter Kalle. Men som är ute och seglar. Fönstret står på glänt och utanför kör spårvagnen förbi. Ett milt monsunregn faller i denna tropik. Jag tror jag måste le åt hösten.

Samlarsyndromet

Tar paus från mitt rum. Jag har x antal lådor fulla med lappar, kvitton, kartor, biljetter och annat. Poesi och reflektioner sedan urminnes tider - och det värsta - jag verkar inte ha kommit särskilt mycket längre i mina tankegångar nu än vad jag hade vid femton års ålder. Det är fortfarande samma frågor jag skriver ner på random lappar när jag får tid. Kanske är frågan i sig viktigare än svaret, jag vet inte. Hur som helst tar dessa lådor upp en himla massa plats, så precis när jag hade tänkt börja packa inför flytten beslutade jag mig för att samtidigt gå igenom lådorna. Varför? Fastnade i anteckningarna som jag fortfarande inte har svar på. Lyckades dessutom inte rensa ut något, med undantag för kursinfon jag fick på plats i Nicaragua - för nu två år sedan. Kändes fel att slänga men jag beslutade mig för att göra det. Kände mig stolt efteråt.

Minnen borde finnas i huvudet men för mig finns de på lappar. Konsekvensen av ett dåligt minne måste således bli ett gigantiskt utrymme att lagra lådor i.

Lyssnar på Fever Ray - Now's the only time I know och kan bara instämma. Fan, det här håller inte.

Word

Ledsen att jag inte har läst dig tidigare men nu har jag gjort det. Samt kan inte tänka på annat

In-between-homes is ovah

Tankar låtar på lillebrors übersnabba dator, hur är det nu - är det olagligt eller inte? Känns som att jag helt har missat den debatten, precis som jag verkar ha missat allt annat som hänt de senaste åren. Jag vet inte hur men fokus verkar ha legat på annat. Intensiva studier om den genomruttna världen vi lever i eller på resande fot mitt ibland människorna som på många sätt lever i konsekvensen av vår välfärd. Som vi givetvis har gjort oss förtjänta av. Jaja

På söndag flyttar jag till Götet! Håller just på att minimera packningen så gott det går, vad ska man egentligen ha så mycket saker hela tiden för? Plus kommer bo i ännu ett minirum samt vet inte för hur lång tid. Men Götet blir förmodligen en lång tid, svårt att greppa.

Den här bilden fick jag av min bror för ett tag sen förresten, han är helt klart skillad - och smart.

Min nya vän Malmö

Jag bor nu i Malmö på lundbergsgatan i ett hemtrevligt kollektiv. Jag känner mig ofta som en asiatisk utbytesstudet, exempelvis när jag i all hast hängde upp all min tvätt på olika möbler i mitt minirum. Fick senare infon: Jonna, vi har ett ihopfällbart torkställ i förådet (någon hade skymtat strumpisarna som svajade i taklampan). Ja såklart, varför tänkte jag inte klart? Kanske för jag var sjukt sen till mitt nya jobb på Ica Maxi i västra hamnen, en butik med ett extravagant utbud: delikatesser. Sen bär ju varannan kund päls eller pradaväska också. Roliga arbetskamrater, en kassaledare vid namn Lillemor och man måste bära keps i förbutiken. Allt på bred skånska.

Annars hänger jag mest rundor med G-UNIT och T-BONE, tar en öl och lyssnar på regatta 69 (nya favoritbandet) - främst för att vi numera är god vän med ledsångaren Brian Hill, en ny bekantskap som vi stiftade under vår långweekend i Berlin. Berlin var så sweet, våra forna kamrater I och B hade sökt sig en hållplats bort från Warschauer Strasse och är numera (sedan 3 år) stationerade vid Ostbahnhof, Koppenstrasse. Där bor även Philipp, en psykologistudent med sympatisk uppsyn. Vi dansade på Love lite och drack Berliner Pils i berraköket. Svunna tider blev nya och vi åker nog tillbaks snart igen, jag och G i alla fall.

Annars just fått veta att jag kom in (!) på socialpedagog i Trollhättan, helt sjukt galet bra - hajar fortfarande inte att de valde mig. Men känns som om framtiden är räddad på alla sätt. Shit my god.

Idag är det midsommarafton och trots att himlem för blott en timma sedan blev svart och tunga droppar föll, så skiner nu solen igen och det ser relativt blått ut. Borta på Möllan lagar G och T midsommarmåltid och sen bär det av till havs, blott tio min med cykel från min bostad. Doften av tång och salt, tusen fiskmåsar och förmodligen en jävla blåst. Glad midsommar!

VIKTIGT VIKTIGT

http://www.babakskastanna.blogspot.com

http://www.babakskastanna.blogspot.com

http://www.babakskastanna.blogspot.com

http://www.babakskastanna.blogspot.com

Gå in på världens viktigaste blogg just nu och ta del av vår kamp för att vår kompis Babak ska få stanna i Sverige.

Och skriv under namnuppropet!

Tillbaks på Billy

Så är jag tillbaks i Sverige, på ön och på skolan. Befann mig hemma i Älmis under påskveckan och knegade ihop nya slantar samt hängde runt med familj och vänner. Det var fint, jag fick påskägg!

Att komma hem är alltid att komma hem och att komma tillbaks till skolan är alltid något jag gillar. Luften på Tjörn är så full av syre att jag genast blir inspirerad till det efterarbete vi nu skall påbörja. Dessutom: volley ikväll klockan 20 i tyftsalen.

Annars har jag skoskav på mina båda hälar sedan jag och Christin drog ut på morgonrunda här om dagen. Tvingas således svassa runt i flipflop i detta tveksamma vårväder, iskallt kan meddelas.

Jag och Tinnice har fixat ett arbetsrum (mitt gamla rum, minirummet) där vi med hjälp av en som kallas Sören skall skapa vår film om centret Betania. Hoppas på inte alltför många tekniska problem.

Just varit på ett queer-stickcafé som gästade skolan; hur man på ett kreativt sätt kan virka queer. Intressant och speciellt, en tjej hade virkat en lång bonad med massa bröst.

Nu ska jag hitta en dator till arbetsrummet, so long!

3 bilder sen orkade jag inte vanta langre

Forsoker slanga upp lite bilder eftersom att jag just insag att jag ar pa ett ovanligt snabbt internetcafé SAMT har alla kablar, kameror och usb-minnen med mig. Increible


Tink, jag och min gangsterkeps





Ok det var visst inte sa snabbt har heller. Nu ska jag ringa Pepe, wish me luck
Ciao

DAME CHOCOLATE Y TE DOY BOMBON

http://www.youtube.com/watch?v=OMbX7jLa2LY
http://www.youtube.com/watch?v=OMbX7jLa2LY
http://www.youtube.com/watch?v=OMbX7jLa2LY

Kul lat vi horde under vara timmar i jeepen. Ar tillbaks i La Paz efter en ganska rutten busstur fran Uyuni. Beraknad restid: 11 timmar. Egentlig restid: 16 timmar. Borjade med att vi lamnade Uyuni 20:00 igarkvall, kom halvvags ut i ingenmansland - total javla oken - da bussen plotsligt stannade och snart ocksa slocknade. En packad lastbilschaffor hade misslyckats och rakat lagga lastbilen pa tvaren sa den blockerade hela vagen, for ovrigt ocksa den enda vagen - den guppiga ganska svarkorda grusvagen. Efter tio min sticker chafforen in huvudet och meddelar kort: "vi sover nu". Harligt, vi befinner oss i en ko bestaende av 15 turistbussar, hela tiden ansluter fler bakifran - och vi ar fast. Far genast flashbacks fran den gangen jag, G och norskan Sofie skulle korsa gransen Nicaragua - El Salvador och blev fast pga strejkande lastbilschafforer. Hade det inte varit for att vi lyckades alliera oss med vagabonderna Alex och Alex sa hade vi nog suttit dar i nagra dygn istallet for de blott 10 timmar vi utled. Hor kvinnor fran satet bakifran samtala om att "ja och imorn ar det fredag, gors det inget da sa ar vi fast har till efter helgen" OMG, jag har inte tid att sitta fyra dygn i bussko, mitt flyg gar mandag gryning och det ska jag med. Eller? Som sa manga ganger tidigare hjalplos i ett land dar inget funkar som det gor hemma i Svea. Vem bryr sig ifall ett hundratal manniskor sitter fast i en bussko mitt i oknen nar barn svalter till dods varje sekund. Min resekompanjon Tink somnade snabbt in efter att forst ha tagit en cigg och beskadat elandet, sjalv kunde jag faktiskt inte ta det lika lugnt, not this time. Tankte igenom hur hemskt allt skulle kunna bli pga ingen teckning pa mobilen: skulle inte kunna meddela att vi inte skulle hinna med flyget, allas oro. Var nara att falla en tar pga allt kandes sa typiskt men somnade istallet.
Vaknar 3 timmar senare av passagerarnas jubel: det finns passage! Bolivia har forvanat mig manga ganger men just den har gangen vagade jag inte tro pa nagot under, vem skulle kunna radda oss sa snabbt? Ja nagon tydligen. Positiv stamning och en kansla av seger i gemenskap, bussen rullar vidare. Jag tanker att nagon har hort min bon.
Knappa halvtimmen senare stannar bussen pa nytt: vi har kort fast i ett gyttjehal inte helt ovantat. Funderade just pa hur dessa tunga bussar kan kora pa kassa grusvagen nar det dessutom har regnat. Chafforen igen: "Alla ut ur bussen", visst vi befinner oss fortfarande i nagot jakla okenlandskap, stjarnhimlen ar slaende vacker och alla passagerare organiserar sig och borja knuffa jattebussen. Fast forst nagra spadtag saklart. Bussen kommer loss, backar, tar sats och formligen studsar over gyttjepolen. Applader och gladje, lat oss sova nu for fan det ar mitt i natten.
Bussen rullar. Vaknar till ibland av att vi pa mirakulosa satt tar oss over mindre vattendrag och orkar inte ens fundera pa hur det gar till.
Vaknar 06:30 framme i Oruro, "bussen gar inte langre, ni maste byta" Ok visst visst sag bara vart vi ska ga pa sa vi kan sova igen. Dodstrott. Drar runt med all min packning samt slapandes pa min sovsack likt en gigantisk snuttefilt, kanns komiskt. Koper en ostpirog och hittar ratt buss. Kryper ner i sacken, pa med mossa och allt, somnar nastan och: bussen stannar. Ingen sager nagot pa 20 min och sen borjar folk stiga av. Chafforen sparlost forsvunnen och rykten om att det ar nagot fel pa bussen. Sweet. Gar och koper en kycklingpirog. Ibland ar det kul nar ovantade saker hander, nar man redan ar fett stressad over allt man maste hinna med under den sista veckodagen i landet sa ar det inte lika underhallande. Vi tar oss samman och beslutar oss for att hoppa pa nasta buss som passerar oss mot La Paz. Vi lyckas springa ifatt en och slanga oss pa den. Ber en stilla bon till pacha mama och somnar in igenigenigen. Vaknar av att vi kor igenom El Alto, mein gott kan inte tro att vi snart ar hemma i LA Paz igen. En resa i det har landet ar som ingen resa hemma. Ett aventyr som ar kul sa lange det ar kul och inte langre.

Har anda lyckats med en ganska produktiv dag, bla ett mote med Svalorna som kandes bra. Ska eventuellt vara med pa deras "informationsturné" och prata om vad det ar for verksamheter de stodjer. Eftersom att jag har falterfarenhet och de mest arbetar administrativt sa blir det en bra mix. Satt och berattade om alla mina erfarenheter infor 8 stora ogon och nickande huvuden, kanner mig ganska stolt over hur jag faktiskt lyckades fanga deras uppmarksamhet och knyta ihop allt pa ett valdigt bra satt. Saklart kan jag tanka mig att sammarbeta med Svalorna!

Imorn maste jag handla massa saker till barnen som bor pa fangelset San Pedro med sina foraldrar. Vi har endel projektpengar over och det kanns som en bra grej att ge dem skolsaker och annat som de lider brist pa. Maste bara inhandla allt samt kontakta Gunillas kompis Pepe och forsoka foklara mig samt stamma traff eller nagot.
For ovrigt: sedan knappa veckan ar det totalforbud for alla turister att entra fangelset, kanns alltsa ganska bra att jag gjorde det andra dagen har i landet. Nu ar det en sluten varld.

Nu ska jag leta upp nagra klassisar, alla borjar komma tillbaks till La Paz och har sakert roliga aventyr att beratta om.

Vi ses snart!

Salt overallt

Sa ar man tillbaks i civilisationen efter en fyradagarstur i oknen, varldens storsta samt hogst belagna saltoken for att vara mer precis. Aven passerat forbi ett antal vulkaner, sovit pa en vulkano, badat fotterna i en varm lagun, hallt handen i en geiser samt varit pa en o bevaxt av enbart kaktusar. Plus oandliga mil i jeep med chafforen Cristobal, tva argentinskor och tva kvinliga belgare med attitydproblem samt deras tva tremanaders valpar de kopt i Potosi. En oforglomlig resa pa manga satt, framst for att naturen aldrig upphor att imponera. Lamadjur overallt for ovrigt, eller rattare sagt: lama, alpacka och vicuña, snarlika alla tre. Mycket stolta och udda djur maste jag saga.
Val tillbaks i Uyuni dar vi startade turen tar vi in pa ett hostel som utlovar varmvatten, saklart finns inget plus inser snabbt att alla mina klader ar fullkomligt igendammade efter att ha softat i jeepen med nedvevad ruta i 4 dagar. Precis allt dammar alternativt luktar skit (skorna varst, bade monsterkangorna samt de andra). Var saledes efter iskalla duschen tvungen att panikshoppa en gron alpackakofta som jag fortfarande staller mig mycket tveksam till, vad gor man inte for att undslippa en sjuka sahar snart fore hemfard. Aven mossan dammade varfor jag nu var tvungen att inhandla annu en. Mosslandet.
Eftersom att vi imorse steg upp 04:30 for att se soluppgangen ar jag en mycket trott manniska. Men nojd, nojd med att inte ha tva fransk-belgor runt omkring mig, ideligen brakandes eller misskotandes sina valpar. Herre flertalet ganger talade vi ovriga i bilen helt allvarligt om att dumpa dem nagonstans och kora fortast mojligt darifran.

Kanner for att slanga upp lite bilder sen, omojligt att forklara saltoknen i ord. Men salange kan ni googla salar uyuni och forsoka forestalla er. Salt overallt!

Imorn tar vi nattbuss tillbaka till La Paz, jag har ett mote med svalorna samt ska traffa NATs en sista gang innan avfard mandag gryning. Mein gott tiden springer.. nagot jag allvarligt ocksa maste borja gora nar jag kommer hem. Sjukt overgodad efter 5 veckor i vardfamilj. Bien bien

Ciao

Den bolivianska tiden

Igar var vad som kallas en korig dag i livet. Saker som skedde:
- D blev dunderforkyld och bestamde sig for att stanna hemma hela eftermiddagen for att kurera sig. Fine, jag drog sjalv till Chasqui och fick dagen till ara ansvara for alla 3-11aringar samt deras laxor. Drygt 15 barn med mer eller mindre energi, mer eller mindre astrotta efter skola och eventuella arbeten. Lirade runt som en galning och pendlade mellan att hjalpa femaringarna att halla pennan och skriva bokstaven o i skrivstil, forsoka lara ut hur man staller upp mattetal till en fortvivlad tioaring, forsokte fa de som var klara att lagga pussel alternativt rita fler teckningar - var saledes tvungen att beromma varje teckning och ge ett nytt papper hela tiden. Samtidigt springer det ungar in och ut hela tiden for att fraga om de far lana ett hopprep eller en liten boll - visst far ni, men de ar ju redan utlanade till andra barn som ni kanske ser? Ja visst. Sluta stora. Plus hela tiden ropar alla efter "proooooofe Jonna/Fiona" och skvallrar om hur andra inte gor sina laxor som de ska. Forsoker pa vanligt satt saga skot dig sjalv och skit i andra, lyckas ibland. Stresskaos.
- En liten ungen vid namn Alfredo viskar i mitt ora att han har blivit slagen av sin pappa samt att hans aldre bror blir det hela tiden. Aldre brodern, en mycket lugn och snall 12aring, sitter och sneglar at vart hall. Mitt hjarta gar itu men jag hinner inte tanka mer pa det just da efter som femton barn drar i min troja. Maste prata med nagon pa mandag.
- Rapporterade till socialarbetaren Julia att ungen Noel, 8 ar, enligt mig verkar ha autistiska drag och inte ar trog som alla verkar tro. Haller just pa att lasa en bok skriven av en autistisk kvinna som beskriver hennes uppvaxt med autism pa ett valdigt utforligt satt. Senare kallades jag till mote med psykologen Eugenius, mamman till Noel och Julia. De ville att jag skulle delge mina reflektioner. Visst visst, din son befinner sig allt oftare i en annan varld, svarar pa andra fragor an de som stalls samt verkar ha manga imaginara vanner. Blev sedan sittandes med mamman och Julia ett langt slag. En hemsk verklighet malades upp for oss nar mamman antligen borjade prata (for att ungefar aldrig sluta): hela familjen, sarskilt Noel, ar utsatt for hemsk misshandel av svinpappan. Det fanns inget slut pa hemska historier och forklaringar till varfor hennes son kanske ar som han ar. Vi ska gora hembesok pa mandag for ett mote med pappan. Julias ord till mamman: Señora, vi lever i en ny tid nu - kvinnor har rattigheter nu, det ar inte som det var innan. Det finns stallen dit du kan ta dig och barnen. Det ar nya tider.
Jag kande mig ganska knackt da jag dryga timmen senare an vanligt kom hem till vart grona hus.
- Stressade ihop en packning for att snabbt kunna ta en minibuss till La Paz - innan det blir morkt. Man vill inte vistas i La Ceja, stallet vi byter buss pa, i onodigt morker. Hor var mamita gasta att det ar te och brod forst och hajar att D redan sitter dar nere. Skyndar ner med all packning (aven tvatt, tanker inte vanta pa att tvatten ska torka i en evighet i El Alto mer, pa Cactus, vart stammishostel, far man den tvattad och klar pa mindre an en dag), entrar koket och mots av en perfymforsaljerska som visar sig vara ytterligare en dotter till var mamita. Hon radar upp flaska efter flaska och sprutar pa alla mina armar. Drickandes mitt sota te och tuggandes min brodbit forsoker jag snallt havda att jag inte ar nagon perfymmanniska men att visst, det doftar ljuvligt. Svindyrt ocksa, men det beror enligt uppgift pa de internationella markerna. Jaja jag ska inte ha nagot, bara dofta pa deon for att vara snall. Ooops, du brot forpackningen señorita, nu far du allt kopa den. Ok visst, allt for att kunna lamna koket och dra till stan. Visar sig vara en deo av slaget "teenie" med namnet Coctail. Jaja
Samtidigt som jag betalar delger mig alla infon: Daniel ropar pa dig, Jonna, Daniel ropar. Ok fan vad han ropar, han brukar ju annars vara lugn och sansad. Men visst, han vill val dra innan morkret faller och vantar i dorren. Jag tackar for mig och lamnar koket. Val ute pa garden skymtar jag D hangandes over racket uppe vid tvattfatet. D har rakat skara sig pa sin nagelsax. Djupt. Blodet flodar och D ar blek. Ledsen, kan inte hjalpa till - kommer svimma pa cupen. Men tur att Flora, var mamitas ena dotter, har en halv sjukskoteskautbidlning. Hon rycker in och tejpar och tejpar men aldrig vill det sluta bloda. Fine, vi maste dra hur som helst. Har dessutom bestamt traff med Clara i La Paz och ar redan sjukligt sena. Gar utanfor dorren och mots av 10 ungar fran Chasqui som vill folja oss till var skjuts. Ingen minibuss stannar, konstigt - de tror att det ar vi plus alla tio ungarna som ska aka. Ingen har plats for sa manga. Hajar efter ett tag och be dem dra. Vi ses pa mandag, ha en fin helg - ni kommer formodligen jobba och slita varre an i veckorna men visst. En buss stannar och vi ar ivag.
- Kommer till Cactus och far bo i basta rummet. Har ungefar bott i hostellets alla rum vid det har laget, samt vi ar kanda som svennarna som hela tiden atervander. Anledning: billigast i stan.
Sen blir det aterforening med andra fran klassen; alalayganget och aynapi, tva projekt forlagda i La Paz och El Alto. Det blir mycket snack om praktiken osv, alla pratar och ingen lyssnar. Sen traffar vi tre tyskar som alalayganget kanner fran praktiken och jag blir pamind om mitt hjarta. Kommer hem klockan 03:30 och tanker att nu vill jag sova i en evighet. Vaknar inte sa langt dar efter, gar upp och letar ratt pa en avokado. De ar gigantiska har borta. Frulle pa en stenmur och sen mota upp D igen for att ta oss till NATs kontor och delta vid annu ett mote. Hanger pa deras internetcafe just nu och ar inte forvanad att motet inte har borjat 1,5 h senare. Den bolivianska tiden. Vi har med oss 25 bananer och 20 bakverk.

Godammit jag tror det borjar nu

Vurpan pa dodens vag

Tankar innan: ok dodens vag, here I go.
Vi lamnade La Paz i en tidig gryning tillsammans med Coca Travels, en argentur inte kand for att ha de basta cyklarna - men humana priser. Det var Emilia, Tinnice och jag och vi beslutade oss alla for att ta cykelalternativ nummer 3, en helt ok mountainbike. Akte minibuss upp till en mycket hog hojd dar vi blev utrustade: klader, vantar, hjalm, cykel. Sen foto och go!

Regler: aldrig cykla ifatt ledaren (ingen risk), alltid halla ytterkanten ifall man kor sakta och riskerar att bli omkord, alltid skrika "passing on the right" vid omkorning. Det var en tur pa 6,5 mil, fran toppen av La Paz till Coroico, fran kylig luft till tropiskt klimat. Och hela tiden en fantastisk utsikt. Det var mycket nedfor och ingen fotbroms, varfor handerna fortfarande nagra dagar efter kandes halvt doda och knappt kunde greppa saker.

De ar mycket for det har med gruppbilder i detta landet alltsa. Vi var en komisk grupp: tva sparvar pa 18 bast fran London, en pastadd manlig fotomodell fran Italien, en nyazeelandsk sapaskadis som bara fick kassa roller och nu skulle soka sig till teatern i London och Paris istallet, tva 30ariga argentinskor med sinne for aventyr, en snygg snubbe som ingen vet var han kom ifran och sa vi - tre svennar fran Billstomska.

Sa vi cyklade och cyklade och tog paus ibland, fick bananer och vatten och cyklade vidare. Cyklade under vattenfall och genom mindre vattendrag, blev blota och torkade snabbt i den hela tiden upptrappande hettan. Cyklade pa smala vagar med inte helt ultimat terrang. Det var mycket sten, ibland grus, lera och hela tiden nedfor och kurvor. Visst var det lite med livet som insats som jag gav mig av men jag hade val aldrig i mitt liv trott att jag skulle tappa balansen av nagot sa simpelt som att ratta till solisarna som fallit pa sne. Formligen gled fram pa mage, med armarna utstrackta framfor mig (superman-pose) och trodde pa allvar att jag brannskadade hela magen pga glidets snabba hastighet. Kunde bara tanka tre saker: jag hor inget, ser inget samt jag brinner. Senare forklaring av Mads lyder att jag formodligen befann mig i chock och vad jag minns ungefar 1 sekund fran att svimma. Allt snurrade galet och sen fick jag en flaska vatten. Konstaterade snabbt att hogra armbagen var helt uppskrapad (igenom skyddsjackan och tva andra trojor), benen var heller inte i sarskilt bra form. Jag minns att en av argentinskorna passerade forbi pa sin cylle och forsokte fa kontakt. Jag kunde bara inte haja att jag hade stupat, kandes som ett fatalt nederlag. Har senare fatt berattat av Tinnice att 2 dm av min cykel lag utanfor stupet. Mein Gott. Blev efter en stund upphamtad av minibussen som hela tiden lag efter oss och fick aka med ett slag, slukade 1 liter vatten pa ca 3 min och forsokte lipa lite men lyckades inte. Akte till nasta stopp och aterforenades med gruppen. Haltade ur och kande mig allmant lojlig, blodig och forbannat varm. Guidens fraga: vill du fortsatta aka eller cyklar du klart? Vilken dum fraga tankte jag trott samtidigt som jag horde mig svara att saklart cyklar jag i mal, saklart cyklar jag i mal. Jag ar val inte vek.
Cyklade foljaktligen sista halvtimmen och kande mig ganska stolt nar jag kom fram, nast sist. Tinnice korde pa sakra kortet och cyklade i snigelfart fran borjan till slut. Forsokte verkligen halla hennes takt for att ha lart mig av min laxa, men pallade inte. Kom i mal, drack en paceña och kande att jag nog aldrig hade varit lika trott nansin tidigare, cykling pa helspann i drygt 5 timmar.

Sen akte vi vidare med Coca Travels till ett ganska fancy hotell nagonstans utanfor Coroico centrum, duschade, kakade buffé och kapitulerade i en hangmatta. Tillaggas bor att resan till hotellet inte var den enklaste, en buss framfor hade fatt punka och blockerade vagen, varfor vi var tvugna att vandra en mycket lang stund i en stekande hetta, vi var ju redan slut alltsa och denna vandring blev droppen. Nar vi slappat lite pa hotellet akte vi in till centrum och bokade in oss pa ett skabbhostel istallet, kakade igen och sen tog jag sangen klockan 20:00. Foljande dagar innebar varje steg en otrolig smarta och fortfarande, pa pricken en vecka efter, ar jag inte helt aterstalld. Storst blamarken ever!

Vill nagon lasa mer om hur vi har det har pa praktiken osv sa hanvisar jag till mitt monsterinlagg pa klassbloggen: http://duribolivia.blogg.se/

Lite random bilder fran turen








Ok det var allt for nu, har just hangt upp 50 teckningar pa vaggen. Sjukt produktiva knattar pa det har stallet alltsa, bara att slanga fram kritor och papper och succén ar ett faktum.
Helgen ar ganska planerad: ikvall drar vi in till La Paz for att socialisera lite med ovriga i gruppen, imorn ska vi pa mote med NATs och pa sondag ska vi till la feria igen, den gigantiska marknaden i El Alto. Denna gangen ska vi kopa stolar och bord for barn, vi var dar redan igar och inhandlade tva bord och sex stolar - vilket blev succé. Vi har tankt mycket pa arbetsmiljon, manga av de minsta barnen maste normalt sett sta pa stolarna for att na upp till bordet och kunna gora sina laxor. Tank vilken skillnad det blev, for forsta gangen hade de oversikt over hela sin bok och kunde saledes arbeta hundra ganger battre. Kick ass!

Trevlig helg alla!
/J

MVH FIONA

Snabb uppdatering: efter att vi mycket snallt forsokt delge doña Adela infon att vi var pavag bort fran chasqui och mot CCF (christian childrens found) pga av kanslan att vi inte var sarskilt behovda har pa centret kallades det genast till ett smarre krismote med samtlig personal. Vi forsokte svalja. Val sittandes pa motet behandlades vi som adla personer, all fokus lag pa vara onskningar och nar vi sa att vi helst bara ville uppleva mer saker samt ha fler arbetssysslor ritades genast ett veckoschema upp pa den stora whiteboardtavlan. Det var en episod av stim och stoj, mest pga det annu inte finns nagot egentligt fungerande veckoschema - men tillsammans lyckades de skapa ett och fragade oss darefter var vi ville vara delaktiga. Vart svar kom att lyda: overallt, varfor vi nu har ganska full agenda och hacken full. I mandags hangde vi med till tva skolor for att informera om centrets verksamhet, enligt socialarbetearen Julia ar det inte det lattaste att fa barnen att komma hit, det kravs tydlig information till saval skolor som foraldrar - och fortroende. Barnhandeln ar tydligen stor i landet och barn forsvinner lite har och dar. Man maste kunna bevisa att man ar del av en serios verksamhet for annars lamnar foraldrarna inte garna bort sina barn. Vilken javla varld.

Pa kvallen hangde vi har pa Chasqui for att narvara vid den musikaktivitet som ager rum varje mandag 20-22. En grupp snubbar som alla traffades pa Chasqui for ett antal ar sedan och fick mojlighet att borja spela instrument startade senare en grupp och har nu lirat tillsammans i 6 ar. Bandnamnet: Bolivia renacido (panyttfott Bolivia) visar att kampen finns overallt, detta langt fore nya konstitutionen och Evos tilltrade till makten, men anda: det syftar till att vi alla tror pa vart land, pa att det kan utvecklas och framforallt forandras, lod den lyriska gitarristens ord. Jag dog. Undrar ibland vad som mojligen kan vara vackrare an nagra fattiga pojkar som tror pa sitt land trots att det ar sa korrupt, diskriminerande och forbannat svart, trots att det ar det fattigaste landet pa kontinenten. Nar de en stund senare fragade oss om vi ville hora en glad eller ledsen sang, jag sa glad och de borjade lira sa forstod jag hur de kan tro pa ett battre bolivia; pa ett pa-nytt-fott hemland. Det var gitarr, kotrumma, charango, tre olika sorters panflojt samt en annan anvlang flojt, dartill en mycket allvarlig stamma pa sang. Det var musica del viento, vindens musik - vi befann oss plotsligt i ett andinskt paradis dar det lilla kalla rummet pa chasqui blev till toppen av Illimani, en topp jag aldrig ville lamna. Nar vi gick hem var det en ny dag i ett nytt liv, i alla fall kandes det sa. Jag tankte att jag forstod hur viktigt Chasqui ar, vad det betyder for dessa unga man. Det betyder samhorighet och att halla fast vid sin kultur. En av Chasquis filosofier ar just detta, att barnen ska uppmuntras till att halla fast vid och kanna till sin andinska kultur; musiken, danser, hantverk osv - det finns sa mycket!

Nu ar det stress till la feria, den gigantiska marknaden som varje sondag och torsdag finns i El Alto. Junior ska folja med oss och det kanns fint, enligt Solveig (en kontakt pa svalorna) sa ar alla ens fickor uppspratta nar man har gatt igenom marknaden, sjukligt skillade ficktjuvar alltsa. Funderar darmed pa att lagga stalarna i mossan. Pa marknaden finns enligt uppgift precis allt. Allt fran saker till cyklar till djur till bilar till mat till klader. Vi ska kopa bollar, pennor, hopprep, ritblock, skolgrejor mm till Chasqui.

Kanner att jag ligger lite efter i bloggandet, men lovar en spannande lasning i nasta inlagg. Namligen det aventyr som agde rum da jag cyklade langs dodens vag. Fran La Paz till Coroico.

/Fiona (vad alla barn pa Chasqui samt aven endel personal har borjat kalla mig. Enklare sa tydligen.. Allt jag kan tanka pa ar Shreeks fru trasktrollet Fiona. Visst visst.)

Cada niño es su mundo

Sa har vi intagit El Alto sedan nagra dagar tillbaka. El Alto ar, som tidigare namnt, miljonfororten till La Paz; en stad som har vaxt helt utan nagon som helst plan. Fattiga campesinos (bonder) flyttar hit fran landet i jakt pa arbete, nya tegelbygnader kommer till och blir hem, blir ibland klara, star ibland halvfardiga jag vet inte hur lange. Har man rad kan man bygga med vanligt tegel, vanligast ar dock en annan slags material som ar billigare. Vittrar dock sakta men sakert sonder under regnperioderna. Det ar kallt, lika kallt inne som ute. En fuktig kyla som star helt stilla och blir konstant. Nar vi vaknade harom morgonen delgav Daniel infon att termometern stod pa 13 grader och det kanns bra att antligen fa anvandning av alla klader jag slapat med mig. Sover saledes med understall, fleece, mossa, vantar samt med 4 filtar under mig och tre over mig. Har inte frysit en enda natt hittils, tack funktionsklader!

Vi bor hos familjen Chasqui (samma efternamn som fritidscentret vi gor var praktik pa, betyder budbarare pa aymara), en ganska fattig familj som bestar av mamita Feliza, Junior (15 bast) samt Juniors syster Flora, hennes man Juan och son Kevin (5 ar). Felizas man och Juniors och Floras pappa omkom i en traktorolycka innan Junior foddes. Tragedi. Jag bor av nagon anledning i Juniors rum, Daniel bor i vad som verkar vara teverummet och Junior sover pa en madrass jamte mammans sang. Mammans rum ar for ovrigt ocksa rummet dar vi ater frukost: fralla med sockermjolk, fralla med sockerkaffe eller fralla med sockerchokladmjolk. Efter frukosten kanner vi oss sjukt speedade. Jag forstar varfor manga barn har svarta/inga tander. Vem kan svalja sa mycket socker? Men visst, jag hajar. De tar den lilla mat de har och sockrar den forbannat for att fa sa mycket energi som mojligt. Vi dricker snallt, men funderar pa att be om osockrat kaffe snart. Vet dock inte ifall det kommer ses som en forolampning, det ar sa svart med alla matkoder i detta landet. Jaja

Annars har vi kommit bra in i familjen, det talar om oss som de nya guaguas:en, dvs bebisarna - vet inte riktigt hur det ska tolkas. Familjen Chasqui har aldrig tidigare tagit emot volontarer och vi ar formodligen de forsta ljushuvudena i deras hem, ok jag ar det, Daniel klarar sig fint genom sitt asiatiska ursprung, han smalter in riktigt bra faktiskt och slipper vara livradd for att bli ranad hela tiden som undertecknad kanner att hon maste eftersom att alla hela tiden tjatar sa forbannat om det. Regler: ni far inte ga ut nar det ar morkt, turister blir mordade har. Ok tack for infon, El Alto ar urfattigt och kriminaliteten ar skyhog. Som vandrande dollartecken ar vi saklart ett enkelt byte. Kanns dock bra att han en man som smalter in lite vid min sida samt jag brukar bara mossa alternativt min nyinkopta strahatt for att lite mindre sticka ut. Visst, sjukt mycket langre an precis alla plus storst fotter i hela landet formodligen. Men men. Jag vet att min starka sida ar att se snall ut och den jobbar jag pa annu mer just nu, vem kan val vilja ta dod pa en snall svenne i gul alpackamossa? Skamt och sido, vi kanner oss forhallandevis trygga, men samtidigt ar det viktigt att vara medveten om att faran kan finnas overallt. Varje dag ar ett aventyr.

Och sa praktiken da. Fritidscentret Chasqui knappt 5 minuter fran familjen Chasquis hem. Ett kallt stalle med fa barn var mitt forsta intryck. Vi kande oss valkomna men inte sarskilt behovda, varfor vi genast informerade Gunilla om vart missnoje och fick besoka ett annat projekt ner i stan. Christian childrens found - ett stort projket som stodjs av fadderverksamhet fran runt om i varlden. Vi blev runtvisade i detta pedagogiska himmelrike och fattade bada tycke for verksamheten. Nu vantar vi pa samtal om huruvida det ar mojligt att vi kan byta projekt. Lite formellt snack med nagon katolsk samordnare var tydligen nodvandigt forst. Hm. Problemet nu ligger i hur vi ska kunna informera Chasqui (centret) om att vi kommer byta projekt. Kan handa att doña Adela blir sur men kanns lite som skit samma. Vi vill vara dar vi behovs och fadderstallet skrek ganska mycket efter oss. Om vi nu kommer byta, vilket jag verkligen hoppas, sa kommer vi att bli pendlare - nagot som ar ganska klurigt i detta landet. Overallt aker minibussar omkring med en person hangandes i dorren, skrikandes vart bussen ar pavag. Vill man pa ar det bara att vinka och sa stuvas man in bland alla andra; bland skolbarn, aymarakvinnor med enorma bylten innehallandes bade bebisar och grodor, affarsman, familjer, inga djur hittils men det skulle inte forvana mig. Det svara ar att veta vart man ska hoppa av samt om man ens ar pavag at ratt hall eller om inkastaren bara havdat det for att man skulle hoppa pa och betala de 1.50 bolivianosen som resan kostar. Det kan ga snabbt och det kan ta tid. Hur som helst ar det ett smart satt att fardas pa, eller hade varit om trafiken inte hade varit sa pass galen som den ar. Varje gang man faktiskt kommer fram dit man ska ar en ny seger.

Pa tal om seger sa lyckades vi ta oss anda till Isla del sol (solon) nu i helgen. Vi bestamde oss ganska spontant och begav oss hemifran omkring 07:00 lordag morgon. Junior foljde oss till ett horn dar bussar mot "el cementerio" (kyrkogarden) skulle passera. Val framme vid el cementerio hittade vi snabbt en buss mot Copacabana, blott 3,5 h ihoptrangd utan benutrymme, och sen hittade vi ganska snart en bat mot isla del sol. Lago de titicaca, varldens storsta hogst belagna sjo - en gava fran gudarna. Resan varade tre timmar, under vilka jag och D lag pa bankarna uppe pa battaket och bara njot av vyerna. Sen fros vi resten av dagen, 3 timmar i blast ar idioti. Men vackert var det! Tog inga kort eftersom att jag blivit sa varnad av en gammal dam pa hela bussresan dit. Angrar det ganska bittert just nu men har i alla fall nagra strandvyer jag kan slanga upp sen. Isla del sol ja. En o i titicacasjon dar det rader ett sadant lugn som jag aldrig tidigare upplevt, dar bor manniskor, kor, grisar, hundar och andra djur. Alla vandrar runt som de vill och verkar leva av helt andra anledningar an vad vi gor. Ja varfor lever vi egentligen? Suck jobbig fraga. Men ett helt annat tempo som sagt och en sa vacker utsikt vart man an sag att det nastan blev religiost. Vi bodde i ett skabbrum hos en familj och betalade 15SEK. En rolig annekdot ar att vi da vi forst kollade pa rummet och slangde in vara saker, aven rakade lasa in en skabbhund som hade foljt oss ett slag. Fem timmar senare nar vi atervande till rummet sa formligen studsade skabbhunden ut. Sen foljde den oss vart vi an gick anda tills vi lamnade on. Det skulle inte forvana mig om jag har fatt loppor, men det kan man nog fa pa ganska manga stallen har kanns det som. Partychristin, som vi traffade pa on tillsammans med Denise och Julle, berattade att alla flickor pa barnhemmet de jobbar pa har loss.

Sa igarkvall kom vi hem fran var utflykt och bestamde oss for att slagga i La Paz eftersom det hunnit bli halvmorkt i El Alto; onodigt att ta risker. Fick istallet stiga upp i en omansklig gryning och bege oss mot El Alto i morgontrafiken. Galet stim. Bast var for ovrigt att jag tog en dusch pa hostellet vi hittade i La Paz. Har i El Alto duschar man inte garna eftersom att det ar i princip omojligt att fa upp varmen igen och jag hade hunnit bli en ganska sa smutsig person. Maste for ovrigt tvatta snarast eftersom att alla mina klader ar skunkar. Men: hur ska kladerna kunna torka i denna kyla? Tar 1,5 dag enligt var mamita. Och pa vintern da, da det kan bli -10 grader? Jo da later man kladerna frysa, skakar sedan av iskristallerna och sa ar det fardigt. Herre.

Just nu haglar det som aldrig forr, nagot har gatt fel med regnperioden och hagel ar mer forekommande. Vi vantar pa att ga och luncha med Antonio har pa chasqui. Vi ska ga till lunchstallet "El rey" (kungen) dar man blir serverad forratt, soppa, huvudratt, efterratt och cocate - allt pa lopande band till ett pris av 8SEK.

Avslutar med vad forestandaren pa vart eventuellt nya projket sa om deras arbetssatt: cada níño es su mundo - varje barn ar sin varld; nagot de verkar ha insett och har i atanke hela tiden. Sant mamita!

Nu ska vi trotsa haglet. Hasta luego

Chasqui here I come!

Snabb uppdatering fran mig.
Ar ater i La Paz sedan igar morse efter en ganska anstrangande nattbuss. Sprungit runt i stan endel, spanat in regeringshuset, druckit lokala olet huari osv samt kopt en alpacatroja - varmaste man kan hitta som jag hoppas kommer skydda mig i El Alto.
Om knappa timmen ska jag och Daniel luncha med Ulrika fran Svalorna som jobba har i La Paz. Svalorna stodjer Chasqui och den verksamhet som genomfors dar och Ulrika kommer saledes informera oss om det mesta hoppas jag. Sen kommer vi formodligen aka till Chasqui och bli presenterade och sedan till vardfamiljen, en aymarafamilj. Allt kanns pepp och jag hoppas att vi kommer fa mycket saker att gora, annars far vi sjalva ta tag i det och starta upp aktiviteter. Daniel ar utbildad pedagog, vilket kanns mycket bra i sammanhanget. Nu ar det stress! Tja tja

Carnevalen fortsatter

Det har med vattenkriget ar en storre deal an vad som kanske kan forstas alltsa. Igar nar jag, Maggan och Petra var pavag till sista maltiden pa balkongrestaurangen mitt vid plaza 25 de mayo har in stan sa upplevdes det kanske varsta hittils. Vi sprang for livet jagade av ballonger, skumspray och vattenslangar. En familj som passerade forbi i en stadsjeep slangde ut en hel hink vatten over oss, aven fran balkongerna ovan tomdes hela tiden vattenhinkar. Samtidigt: de vi springer forbi trycker sonder sina vattenballonger och kastar i fejan pa oss. Svart att halla rak kurs pga allt jag kunde se var vatten. Kandes som inne i ett dataspel. Val framme pa en av stans battre restauranger var vi dygnsura. Moter resten av gruppen redan sittandes vid ett bord. Det droppade om de flesta.
Denise och Maggan berattade senare hur de blivit slangda i en pool hemma hos sina vardfamiljer, bade en och tva ganger - med skor, vaskor och allt pa sig. Tydligen hade nagon missat slanga i gammelmormorn, varfor hon istallet fick en gigantisk balja vatten rakt over sig och inte var sen med att hamnas. Ingen skonas i detta regellosa krig som beraknas vara i tva dagar till.
Och vilken industri det omsatter: vattengevar, pistoler, skumspray, ballonger saljs overallt. Har man en balja och vatten sa satter man sig pa trottoaren och saljer fardigfyllda ballonger, redo att kastas. En extra inkomst for de allra fattigaste. For manga.
Det ar lika komiskt varje gang man blir helt nedsprutad, argt vander sig om och ser att en unge pa 5 bast ar forovaren. Jag forsoker ta det men en klackspark medan somliga helt flippar ur och skaller ut precis alla, grater, far panik osv.
Kanner mig numera ganska skillad nar jag gar pa gatan och hela tiden har full koll pa varifran det kan komma en spann. Det gallet att ha koll uppat, fran fonster, fran precis alla bilar och alla forbipasserande.
Igar, under ett ogonblick da jag var som blotast, kom jag fram till foljande: val framme med nattbussen i La Paz imorn tidig gryning sa ar det jag (jag vet inte om nagon ar beredd att ansluta) som gar och koper ett gigantiskt vattengevar och sedan ger mig in i kriget, helt utan hamningar. Wish me luck

Vattenkrig

Sa har sag det ut nar bussen korde fast forra veckan


Det ar hett ute men standigt blir man traffad av vattenballonger sa det ar egentligen inte sa farligt. Denise har en blatira pa vanstra ogat sedan hon i fredags blev maltavla. Det kastas galet hart alltsa. Blev just helt nedsprutad av en liten sparv med gigantisk bossa. Sjalv har jag inte hjarta att kasta pa nagon, mein gott skarpning.

ciao

Karnevalen ar har!

Galna tider i Sucre kan rapporteras, carnavalen (arets fest och for endel de enda lediga dagarna pa aret) borjar idag och overallt kastas det vattenballonger, skjuts med enorma vattengevar, sjungs och spelas. Det ar kul att se kostymnissar (de fa som finns) bli drankta av farglada vattenballonger, det ar inte lika kul att traffas sjalv. Enligt familjen jag bor hos ar vattenkastningen en nyskapad tradition som haller pa att urarta. Jag ar beredd att halla med.

Annars kan jag inte ata nagonting utan att min mage ar ett tivoli typ, fick vid lunchtid idag ordern av mamita Magaly att inte ata nagot mer foran klockan 19 ikvall, da hon personligen ska utfodra mig med cocate och kex. Samt pa hennes inradan aven just besokt ett apotek for att kopa tio pasar florestor, mirakelmedicin fran naturen som ska gora mig till manniska igen. Annars ar det comida blanca som galler for mig i minst en vecka framover. Detta innebar: blott fortara kokta saker som fisk, potatis, ris, kyckling och i stort sett inget mer. Kul, har ar jag nu i smakernas hogborg och far bara kaka kokt. Adjoss kara frukter!

Annars hander det en massa som vanligt. Igar akte Tinnice och jag tillbaks till Betania, fridtidscentret for fattiga inflyttade ursprungsbarn som ligger en bit utanfor stan. Vi intervjuade mammor, barn, forestandaren Aurora samt hennes tva dottrar. Vi filmade och fotade. Malet ar en informationsfilm och en hemsida, ett forsok att stodja Betania sa att verksamheten kan fortsatta trots att den amerikanska misionar som just nu finansierar stora delar av kostnaderna formodligen kommer dra sig ur i borjan av 2010.Han ar gammal och pank. 200 barn ar beroende av att dagligen ga till Betania, detta for att fa hjalp med laxor (deras foraldrar pratar oftast bara quechua och kan inte hjalpa till med spanska laxor, dessutom saknar de ofta skolgang sjalva), fa ett mal mat samt for att ha nagonstans att ta vagen. Kvinnan som star bakom veksamheten har det formodligen storsta hjartat jag nagonsin skymtat och hon ar darmed en sann inspirationskalla. Vi har bra material och jag hoppas vi kommer kunna gora en insats.

Nu tankte jag bege mig uti farozonerna igen. Maste ta mig till skolan for att betala morgondagens utflykt.. hola agua!

Pa mandag tar vi somliga nattbussen till La Paz dar vi kommer vila upp oss en natt pa hostel, innan jag och Daniel beger oss mot el Alto och Chasqui. Forandringen kommer bli enorm fran hur vi lever nu. Sucre ar en konservativ medelklasstad dar ursprungsfolken ar i minoritet, medan el Alto ar den fattigaste stan i landet, helt dominerad av aymaraindianer. Nagot sager mig att jag kommer trivas battre i el Alto, men vem vet.

Ok Go!