Jag är ganska lei, som någon skulle sagt på norsk

Det är måndag och därmed tre dagar kvar till jullov, ett fett välförtjänt jullov om ni frågar mig. Det känns att det snart är lov, folk försover sig stup i kvarten alternativt somnar på lektionerna. Lärarna, dock, fortsätter dyka upp med strålande ögon och ett aldrig sviktande engagemang: jag är impad.

Mänskliga rättigheter 60 år förra veckan blev en givande dag på Världskulturmuséet i GBG. Dock var vi ganska kritiska till arrangemangets genomförande och upplägg, något som visar på vad vi lärt oss under denna terminen. Det kändes dessutom fint att redan känna till det mesta som sades, det är vår vardag här på kursen. För de som inte vet: flest dödstraff per år utför Kina. 2000 liv enligt officiella siffror, Amnesty uppskattar minst 10 000. När programmet var slut drog vi vidare till hagabion där vi såg en av de förmodligen hemskaste filmer jag sett: Buddha föll av skam. Jag tror alla fick en sten i magen och tänkte att världen är en skit. Den handlar om barn i Afghanistan som leker krig som barn ibland gör, endel är talibaner, andra amerikaner eller bara vanliga kvinnor som förtjänar att stenas eftersom att de vill gå i skolan.

Andra nyheter är att jag inom närmsta dagarna flyttar in hos Partychristin (två dörrar bort), detta för att få reducerad hyra med jag vet inte hur många pengar, massa! Detta med tanke på att rummet kommer stå tomt två månader nästa termin. Partychristins rum är cirka tre gånger så stort som mitt samt sjukt julpimpat. Hon har även en röd ljusslinga formad till ett stort hjärta på ena väggen, där i planerar jag smäcka upp min gigantiska tysklandskarta. Jag tror på succé!

På torsdag kommer den sedan generationer traditionellt firade julfesten äga rum här på skolan, en fin fest utan like om man får tro rektorns blida ord. Utlovade aktiviteter bland annat: julbord, fackeltåg samt dans kring granen. Jag tror att kära Jan-Evert på sitt sätt försökte förklara julfestens klass genom frasen "Jag ser helst att vi under julbordet hänger av oss jackorna ute i entrén istället för att hänga dem på stolen, så som vissa har för vana. Vi kan under julfesten tänka att matsalen är en restaurang, som den ju egentligen alltid är." Det här är en rektor sällan skådad med en mycket torr humor av mig mycket uppskattad. Jaja

På fredag entrar jag Älmis och på lördag börjar julschemat. Det kommer bli sweet att hänga på maxan såhär i juletid, jag hoppas att folk handlar rättvisemärkt bara.

Avslutar med en bild på mig och min kommande praktikkamrat Daniel. Här förberedandes den latinamerikanska måltiden vi skapade förra veckan, det var en varm fest ur både kulinariskt (på stolen bakom mig skymtar en gigantisk gryta med en mexikansk soppa som formligen satte eld på hela käkpartiet) och stämningsfullt perspektiv. Fuerte!

Sag es Mal auf Deutsch

Vi är i december igen (var vi inte nyss här?); jag fortsätter förundras över tidens gång samtidigt som jag kämpar med att leva varje sekund fullt ut. Vilket förvisso är ganska enkelt här på skolan. Pianospelandet går framåt, det är en nytt intresse helt klart(själv ganska förvånad). Volleyn börjar också ta form och en engagerad trupp har bildats, seten blir ofta otaliga och timmarna försvinner och sen är det nästan natt och då påbörjar jag en spansk text. Jag gillar livet.

Jag följde julkalendern de fyra första dagarna, den femte försov jag mig och nu känns det inte längre värt. Men det var en fin morgonstund, att släpa sig upp, slänga sig i soffan och vakna till ett enligt mig själv ganska risigt försökt till julkalender. Det var bättre för. Jag undrar allt oftare vad som inte var bättre förr?

Förra helgen var jag hemma i Älmis, eller större delen spenderades i ärlighetens namn på skånskt territorium; jag for till Önnerstad för att påbörja en dokumentärfilm om hur det är att vara ung och funktionshindrad i ett modernt svennesamhälle - "hur blir du bemött?" var en av de många frågorna jag ställde filmens huvudrollsinnehavare - den underbara Fridon, ofta (inte alltid) glatt svarandes på mina frågeställningar, med känsla såväl som förstånd. Gud jag har en upplyst syster!

Här på skolan har det mest handlat om att jag har börjat prioritera spanskan framför andra skolämnen, svårt men rätt. Jag experimenterar för tillfället med konjunktiv imperfekt samt konditionalis - det finns så underbara spanska former: breathtaking. Hoppas därmed snart kunna bemästra denna konst.
Har även fördjupat mig i de få faktauppgifter som finns gällande GMO (Genmodifierade organismer), och inser att vi fan inte har någon aning om vad vi stoppar i oss eller var det kommer ifrån. Att handla från lokala uppfödare/odlare alternativt bli självförsörjande verkar vara enda alternativet om man vill veta säkert dessa dar. Jag förstår mer och mer att vi måste vara kritiska mot det mesta i denna globaliserade moderna skitvärld som vi lever i. Jaja

I helgen kom Joanna på besök till ön och som alltid uppskattar jag människor som spontat slänger sig med tyska uttryck, det gör allt så mycket mer värt! Vi drack cuba libre, spelade TP (jag vet galet) och pratade om världen. I lördags åkte vi mot fastlandet för att gå på Nef och kika på en jazzkonsert. Vi mötte även upp Tove som gjorde en blixtturné i helgen. Trevligt häng med jazz som förenande faktor, jag gillar jazz. Håller för övrigt på att lära mig en jazzsång på piano. Ma gad!

Ikväll har vi spelat volley i två timmar och sen bjöd Babak på en iransk gryta som han hade kokat ihop. Mycket exotiskt var att den bland annat bestod av torkad lime, en otrolig smaksättare!

På onsdag är det den internationella dagen för mänskliga rättigheter och vi skall åka till Götet för att delta i en kurs anordnad av svenska FNförbundet. Jag tror på en lärorik dag med engagerade själar!

Just det: de som vill får gärna gå in på grammis.se och rösta på årets barnskiva med Khala Uma. Det hade varit bäst med andinska toner i globen!

Snart är det jullov. Hjälp! Jag måste plugga.
A dios