I gotta go

Som vanligt är de sista dagarna i Älmis bra dagar och sen är plötsligt tiden slut. Så imorn åker jag med tåget norrut till Götet där jag möts av en avlägsen släkting med intressant bakgrund som sjöman på de sju haven. Det är en berest man som verkar ha hängt runt endel i Sydamerika, han name-droppade Ecuador under vårt telefonsamtal häromdagen och talade om de olika städerna likt vore de goda vänner. Sina spanskakunskaper värderade han som enkla, på konversationsnivå. Jag tror det blir ett trevligt möte, hursomhelst praktiskt då han skjutsar mig och min vän den enorma packningen till och från stationen. Thank god

Dagen har varit häng på byn, en by som verkar blomstra dessa dar. Inser att jag i stort sätt aldrig upplevt hultet under en lördagsförmiddag eftersom jag alltid jobbat denna tid då jag varit hemma så länge jag kan minnas.. Men wow Älmhult lever verkligen dessa dar, glada människor överallt och särskilt på gågatan förbi hatten. Alla sa tjena tjena till varandra och stannade för en chat, många nyfödda ungar och stolta mormödrar fanns även att se. Jag och P cyklade till second där vi blev fast en lång stund, förmodligen Älmhults mångkulturellaste plast och precis alla var där. Jag tjackade sex ramar och var glad resten av dagen.

Har även bjussat familjen på avskedsmål i form av en utsökt gryta jag lyckades laga ihop. Det blev stående ovationer och samtal med fokus på vår borgliga regering. Vi lyckades även med ett peptalk riktat till Fridon. Denna ängel har ibland lite svårt med att inse hur lycklig hon är. Lillebror bjöd på, vad man numera får säga, storartat engagemang och såg mig djupt in i ögonen samtigt som han sa de magiska orden "tack för maten Johnny, det var gott", innan han lämnade för roligare saker (kompisar från fel sida landskapsgränsen med tillhörande skrälliga femtonårsfordon). Tack Knubbis löd svaret, vi har just lurat honom att vi alltid kallade honom för Knubbis när han var liten. Frågan är varför vi inte gjorde det? Ja sen körde han iväg och gjorde eventuellt hjulspår på gräsmattan, det senare i skrivande stund ej bekräftat. Synd om lillebror ifall så är fallet.

Annars lyssnar vi mest på soundtracket till Mama Mia, sjunger och dansar galna danser i köket. Just det, jag försöker underlätta mitt kommande tid dessutom, genom att packa enligt mig smarta saker så som en kåsa från scouterna, sjutusen sladdar och adaptrar till alla jävla nödvändiga redskap som denna tid för med sig samt böcker på tyska för att inte glömma bort mitt passionerade tredjespråk. Försöker även trycka ner så många tavlor det går, men väskan är egentligen full sedan länge. Det blir ett kul skämt när jag ska på tåget.

and now you're working in a bank
the family man, a football fan
and your name is harry
how dull it seems
yet you're the hero of my dreams

Ps. Alla som har lämnat skunken, kom tillbaka! Facebook är giftigt, jag lovar

Nicolai Dunger, marry me!

Solen - Nicolai Dunger (baserad på en dikt av Edith Södergran)

Igår fann pappa en gamal dagbok som han skrev i när han var 16 år. Den var liten och röd och innehöll mest konstateranden, korta skilldringar eller kommentarer till aktuella händelser. Mamma frågade vad det stod dagen efter att de träffats första gången på stjärnborgen, alltså sjukt många år tillbaks, pappa läser upp: kom ihåg: Eva Magnusson 9F. Detta följdes av något högst oläsligt varpå mamma frågade vad som stod näst. Hellmutti har fått mässlingen (alltså pappas tyska farbor). Det här räknas in på min topp 5 lista av roliga ögonblick helt klart. Jag skulle ge ganska mycket för att få möta min far 16 år gammal, jag kunde gett honom några öl exempelvis, det framgick nämligen snabbt vara ett genuint intresse på den tiden. Jag vet inte men ibland tänker jag att allt verkade roligare förr, fler folk var galna osv: man stal saker, målade om och sålde vidare, man hade riktiga fylleslag med alla man kände och jag kan tänka mig att man var snyggt klädd precis hela tiden. Man knegade ganska hårt och sen blev det avlöning 465SEK, man lånade ut 25 till far sin och tog sedan roddbåten till lokala dansen. Där dansande man med sitt livs kärlek hela natten ända tills man blev utslängd. Man var vuxen när man fyllt 16 och det var en kul grej liksom. äsch vad vet jag, förmodligen var det precis som nu: endel bara längtar hjärtat ur sig inför att bygga hus, skaffa kids, hunden och hela köret. Andra vill bara vara unga och aldrig bli äldre, aldrig sluta tänka revolutionerande ungdomstankar och skriva saker på armen.

Idag är en stor dag, idag ska jag genomföra massa saker utan att bli sittandes med precis allt annat. Jag ska försöka vara effektiv, det blir en utmaning. Samt jag väntar viktigt svar från Herr Maschofski ang förra terminens fortfarande bultande hjärta: KRT (Karl-Röttger-Tagesschule). Jag måste veta att kidsen har det bra. Fast det är väl där skon klämmer..

Nu är det kaffe med min vän Anton. Och jag har precis ingen cykel alls.

Ojos nuevos

Jag rekomenderar följande böcker till alla jag känner

Sänkt pris, kort datum - grundkurs i globalisering av Anika Agebjörn och Annika Elmqvist
Americanos, ett reportage av latinamerikas nya rebeller av Magnus Linton

Jag märker att jag börjar se på precis allt med nya ögon, även Alfred och Eszter vilket man väl får säga är ganska revolutionerande. När djur tror att de är människor, hur ska man då förhålla sig.. Varför kan de inte bara vara enkla hundar som sitter när man ber dem och spelar död och allt det där. I vår familj är precis ingen den andra lik kan jag tänka ibland. Och det tycker jag är det fina. Just nu verkar alla bara ha fullt upp med sina egna utmaningar och självförverkliganden. Pappa ska bli lärare helt zonika och måste skriva CV och samla intyg från fackliga kurser och allt såntdär samt jobba klart på gamla jobbet lite till, Fridon hänger i minihålan Önnestad mest för att hon bestämt sig för att hänge sig åt konsten i två år. Hon verkar möta utmaningar dagligen och jag tror hon kan lyckas lösa de flesta genom att bara le åt livet. Framtiden finns för vår konstnär, jag tänker att det är hon som kommer måla de revolutionerande tavlorna som talar till människor. Och lillebror, han är just 15 år och det är nog det viktigaste han har upplevt. 15 år och allt verkar vara som början på ett enormt äventyr. Det handlar framförallt om mopeder, det är som en röd tråd. Men även nya polare med rälig dialekt från Killeberg, förståndiga sminkbrudar och att pumpa på gymmet så man inte kan gå till skolan nästa dag pga att man vill vara starkast och förmodligen är det, men ändå kräks. Sen har vi mamman som håller på med sina scheman och allt det där, ringer folk och frågar om de vill jobba extra i helgen eftersom att någon annan trillat av en häst eller liknande. Massa ansvar. Dessutom hjälper hon oss andra fyra, ibland ganska vilsna själar. Och jag som bara stimmar runt och vill göra precis allt på en gång inser jag. Det går ju inte för då blir det bara skit och lite som nu: massa halvutlästa böcker, halvsedda filmer och serier, halvstädat eller snarare halvstökigt rum och en tom resväska mitt på golvet jämte olika högar av kläder som borde packas eller något, halvfylld tvättmaskin och detta eviga stim om snusdosan. Jag tror jag borde ta en dusch eller så för jag minns inte riktigt när jag gjorde det sist, samtidigt borde jag springa en runda men funderar på om jag inte borde tvätta springskorna i den halvfulla maskinen just nu istället och egentligen borde jag även bränna en skiva med Dota die kleingeldprinzessin till Olivia som jag lovat. Borde även fortsätta mitt planeringsarbete med mitt nya projekt som jag inte riktigt vet hur jag ska ro i hamn. Egentligen vill jag bara läsa vidare om gerillafeminismen i Colombia. Nej jag måste ringa Tbone förstås, hon vet svaret på vilken artist som har gjort världens just nu förmodligen bästa låt. Mein gott

Tiden till skogs med Duvan P var förresten kvalitetstid innehållandes aktiviteter som svampplockning, springtur, båttur, bastubad, skogspromenad, filmmaraton, läsklubb, bakning, finmåltider samt oändliga timmar av problemställningar, framtidssnack och förhoppningsvis endel lösningar också. Det är mycket nu. I allas liv

Mit sozialistischen gruß

Ett helt år i Rui Dian

Nya tider blir till nya bloggar, kanske främst för att andra beslagtas av okänd person som även raderar dem. Jävla 2000talet, sometimes I hate you

Jag flyttar snart till Tjörn och det är jag mycket glad över. Inrikes blir nytt, jag har aldrig bott i Sverige utanför Älmhood - det blir ett äventyr på något sätt. Även om ölivet kanske inte direkt är som det vanliga livet. Dessa dar går mest åt till kontorstid, det är endel som ska fixas märker jag. Dessutom finns flertalet böcker som genast måste läsas, därav beger jag mig snarast till skogs tillsammans med Duvan P för att läsa om bla. latinamerikas nya rebeller. America Latina en mi corazón.

Min kompis Martin som jag träffade i Tyskland bor i Singapore för ett år

it's so bizarre säger:
ja hur går det med språket förresten?
Martin säger:
vilket av dem?
Martin säger:
jobbar ju lite paralellt kan man säga
it's so bizarre säger:
ja det inhemska syftade jag på
Martin säger:
de har ju inget inhemskt språk egentligen
Martin säger:
de jobbar ju med 4st
Martin säger:
men visst mandarinkursen går åt helvete
it's so bizarre säger:
haha
it's so bizarre säger:
vilka fler?
Martin säger:
engelska, malaj och typ hindi
Martin säger:
sen finns det några fler men det är de som är de officiella
it's so bizarre säger:
fan
it's so bizarre säger:
jag är stolt över dig hur som helst, jag antar att du försöker?
Martin säger:
haha stolt
Martin säger:
jo försöker gör jag väl
Martin säger:
men det är fan stört att lära sig så basic grejer
it's so bizarre säger:
ovant kanske
Martin säger:
idag gick vi igenom hur man frågar vilket land någon kommer ifrån
Martin säger:
gick dock bara igenom typ 3landsnamn
Martin säger:
sverige heter typ rui dian
it's so bizarre säger:
thats one of the funniest things ive ever heard
Martin säger:
fast mitt mandarin-uttal kan nog vara det hemskaste kineserna någonsin har lagt öronen på
Martin säger:
fan skulle jag öppna munnen på himmelska fridens torg så skulle jag nog bli deporterad direkt
it's so bizarre säger:
äsch uttal sätter sig efter en tid
it's so bizarre säger:
du måste kanske bara höra det lite mer
Martin säger:
fast det här språket är ändå bra märkligt
it's so bizarre säger:
jo jag tycker också de
it's so bizarre säger:
t
---
Martin är en person jag hejar på, det kan inte vara helt lätt där borta på andra sidan jordbollen med språk vars uttal är som en gåta i sig.

Nej nu är jag sen till stationen