En delseger!

Yes! Mina dagliga mail till div personer i Sucre, Bolivia, börjar ge resultat. Allt är i jakt på ett kontonummer att föra över Betaniastålars till. Idag fick jag så ett mail från Harry innehållandes tre kontonummer och två swiftkoder. Det närmar sig.

Det är inte det att vi bor på varsin sida av jordbollen som gör vår kommunikation svår, det är att vi uppfattar begreppet "det här är ett brådskande ärende" helt olika. Jag vet inte hur de resonerar när de låter ett brådskande ärende dra ut på tiden så som detta har gjort, men jag resonerar att de helt enkelt inte ser på problemet som jag gör. Bolivia är översvämmat av fattigdom och barn. Vad gör väl vårt projekt för direkt skillnad? JO det gör skillnad för just dessa barn. Betania kan hålla öppet istället för att stänga, hungriga barn kan få mat i sin mage och slippa gå runt hemma i ett tomt ruckel till hus, bland flertalet syskon, ovetandes om när deras föräldrar återvänder från vad-de-nu-gör-för-att-försörja-sig. Kanske får de känna stimulans istället för tomhet och saknad. Familjen Maldonado ser varje barn. Jag har sett det med egna ögon.

Jag räknar delsegrar hur som helst, något jag började med i och med detta projekt. Annars hade jag varit död nu. Idag var en stor delseger! Att jag däremot tvingats gå med på att ett högt höns i lokala rotaryföreningen är vår räddare har jag lite svårt att greppa. Men visst. Han är amigo till den person vi litar på mest på språkskolan och jag hoppas för allt i världen att han inte är korrumperad. Men vi har stor säkerhet i vår kordinator Miriam, som kommer rapportera.

Jajaja en historisk dag anser jag! Även fått oväntade cash från olika sommarkneg och jag är ett rikt troll som vanligt. Och idag är det bokmässa och allra käraste syster entrar stan och det gör även Julle.

Imorn åker jag till Malmööö!

Läxhjälpen

Sitter i skolan. Har just käkat upp min morot, alltid ett problem att käka saker som låter så ljudligt när studiero verkar vara temat. Jaja

Har jag skrivit att jag har börjat hjälpa till vid IM:s läxhjälp? Har hittils varit där två gånger. Hjälper äldre kids med deras plugg, lär mig saker som jag redan lärt mig en gång och glömt för längesen. Igår lärde jag mig om primtal. Ett primtal är ett tal som kan delas på fler än sig självt och 1. Eller var det tvärt om? Känslan är grym hur som helst, hur jag först ser ut som ett frågetecken, tar en snabb titt i matteboken årskurs 7, och sen lär ut vad ett primtal är. Och eleven fattar!!!!!!! På en gång!!!!!

Annat jag har lärt mig är vad som hände under medeltiden - islam grundades av profeten Muhammed, araberna hade ett dubbelt så stort rike romarna under romarriket och de försökte dra sig mot Europa. Europa, kristet som det var, kände rädsla för att islam skulle spridas över kontinenten, vilket utmynnade i slaget vid Konstantinopel. Osmanska riket! Sist jag hörde om Osmanska riket var när Peter Helming snackade om det ett flertal lektioner i rad. Han gjorde det med en sån inspiration att jag trodde jag aldrig skulle kunna glömma det. Det var underbart! Dessvärre glömde jag det sen då uppenbarligen. Men nu är det tillbaks!

Hur som helst, igår under läxhjälpen träffade jag en äldre chilenska, Maria, som också arbetar volontärt på IM. Vi hade speedade samtal på spanska och sen bjöd hon mig på en kaffe innan vi slängde oss in i hennes bil och körde genom halva Göteborg i jakt på Kungsportsplatsen, avtalad plats där jag skulle fika med Maggan och Clara. Nu har jag alltså en spansktalande kontakt. 1-0 seger!

Nej nu är det basgruppsarbete. So long

Blaj

Tiden springer som vanligt. Idag lämnade jag boet 07:10 och var tillbaks innanför dörren 17:40. Dödens dag. Vi håller på med samtalsmetodik, verksamhetsteori, bildningsbegrepp och kommuntikation för tillfället, väldigt intressant och viktigt alltihop. Det finns så mycket att fundera kring och en hel hög att lära. Jag är peppad och möter hela tiden personliga utmaningar - som ofta blir till personliga segrar och belönas med en segersnus.

Är för övrigt frustrerad över att inte fler i min närhet/kursare har läst 1984. Främst eftersom jag på många sätt relaterar allt i vardagen till den boken. Till den boken och till Seinfeld.

En sak jag funderar mycket över är det här att språket begränsar i vilken utsträckning vi tänker, Knutagård snackar om det här endel i sin bok Introduktion till verksamhetsteori. Han refererar till Vygotsky (upphovsman till verksamhetteorin, även om han själv aldrig nämnde den vid det namnet) och skriver följande

Det epokgörande med Vygotskys kulturhistoriska teori är att den introducerar den mänskliga utvecklingen som ett resultat av tänkande och språk. Språket uppfattas som den "båt" vilken för över tänkandet från en person till en annan vid kommunikation. Samtidigt betraktas tänkandet som att det kommer till stånd och formas med hjälp av spåket.

I 1984 har Partiet med Storebror i spetsen infört nyspråk, ett språk som reducerar människans förmåga att tänka fritt eller kritiskt, då ord som frihet och demokrati har eliminerats. Genom att ta bort orden så att de inte längre existerar i människans medvetande, kommer hon snart heller inte veta vad deras innebörd är - och hon kommer inte kunna tänka att hon vill leva i frihet. Hon kommer inte kunna diskutera med andra sin avsaknad av rättigheter när ordet rättighet inte existerar.

Det hela är intressant.

Knutagård filosoferar kring huruvida mindre "utvecklade" folkgrupper med låg grad av utbildning saknar förmåga att tänka längre än deras ofta begränsade ordförråd sträcker sig.

Jag har fastnat i dessa tankar och tycker att det var skämmande smart av Storebror att eliminera ord vars betydelse hotade hans position som diktator i Oceanien.

Nu ska jag kolla Seinfeld, a friend in need

When someone great is gone

G-UNIT var här men nu har hon åkt. Vi skulle gått på Håkan men tiden försvann. Vi gjorde andra saker. Exempelvis: köpte en shampokaka som håller i sjutti tvättar och doftar sjögräs och hav, diskuterade världsläget i tusen år, cyklade till Frölunda torg samt målade varsin namnskylt. På min står det Jonnyboy, främst därför att det av någon anledning är så jag presenterar mig på krogen dessa dar.

Känner för att dela med mig av en rolig bild från Málagatiden

Torsdag kväll

Jag känner att det drar igång. Allt
Det är mycket tid på tåget, mycket intressanta människor som säger saker som får mig att tänka bakvänt; tänka olika, intressant plugg och ideellt engagemang som tar form. Det är här och där och en ipod som jag trodde jag tappat på språng till spårvagnen, men som återfanns i en korg flera timmar senare. Det är mycket tidiga morgnar och vimsiga handlingar. Hela tiden köpa kaffe, hela tiden göra matlåda som sedan diskas och görs om igen. Varje låda är ett expriment! Jag tror det är vardagen som har börjat komma till mig och jag gillar den likt vore den en ny bekantskap. Den ÄR en ny bekantskap. Sen är det Betania som maler i mitt huvud, ett center som saknar pengar och pengar som saknar kontonummer. Jag är här och de är där. Och Tinkan är i London och bor i ett squattat hus. Och jag vill fly till London för känslan. Men först och främst är jag här. Och Kalle är på utflyttningsfasen och snart får mina kläder en byrå att bo i.

Allt tar form

Tofu alltså

Just tillagat färsk tofu (färdimarinerad) och måste till min besvikelse konstatera att det smakar - ingenting. Jag som annars börjat försvara vegokäk inför mindre vetande. Jaja jag betalar gärna ett smaklöst pris för en bättre värld. Ibland

Annars haft en fin dag vid gamla slussarna i Trollis. Pedagogisk utedag. Låter hemskt men var inte så hemskt. Bitvis underhållande faktiskt.

Och ikväll ska jag lira volley i ett motionslag. Hoppas på underliga typer med stort sporthjärta!

Stålars till Betania

Jag känner mig som en segrare, inget snack om saken. Tog bussen till Tjörn igår morse för att snacka Barnen Behöver Betania på ett femtioårsjubileum med elevförbundet. Alltså: Hundra gamlingar som alla gått på Billströmska på femtitalet. En glad skara! Jag var då punkt två av tre programpunkter, blev presenterad av min förra klasslärare och stod där sen, med micken i hand och blicken fäst på precis alla. Jag kände mig lugn. Segern ligger i att jag kände mig lugn. Snackade på om Bolivia och presenterade vårt projekt, visade vår film, snackade om hur man kan stödja osv. Gamlingarna: märkbart tagna. Sen lyssnade vi på en halvkul stå-uppkomiker från orten. Gamlingarna klappade händer.

Vid utgången stod jag sen och fullständigt håvade in stålars, bidrag till Bolivia! Totala summan landade på drygt 3000 svenska pengar - en segersnus på det alltså, helbra!

Sen drack jag vin med Johan och hälsade på nya elever som nu tycker att Billy är deras skola och inte förstår att den är min - precis som gamlingarna som tror att den är deras. Ja det är svårt

I spåret igen

Yes! Masade mig ut i spåret nu ikväll och - sprang inte vilse. Sprang heller inte in på okända stigar eller liknande, höll mig till vad som kändes säkert. Kände mig ganska feg när jag sprang halvvägs runt sjön och sen beslutade mig för att springa tillbaks samma väg, bara för att försäkra mig om att hitta hem. Men, det började mörkna. Livsfarlig grej: jag springer i lugnan ro, lyssnar på looptroop och timbuken, hittar tempot, kollar hur fötterna rör sig, kollar upp och inser att jag håller på att fullständigt kollidera med okänd person på cykel. Det händer sedan upprepade gånger. Folk cyklar downhill i skogen och det är fan livsfarligt när spåret inte är så brett och man möts i en kurva. Samtliga gånger: jag halvskriker av chock och cyklisten väjer ut i buskagen, fort går det, sen är den försvunnen. Jag springer vidare.

Annars haft en givande dag i skolan med basgruppssamtal och basgruppsarbete på schemat. Grupp 7 är en härlig grupp men vilt skilda personligheter. Allt från en person som levt tio år i Indien där hon undervisat i yoga och studerat buddhism till en annan vars senaste jobb var att laga kaffemaskiner av alla de slag. Bred kompetens. Sen har vi två frisörer också.

50 poäng mdfkr

Vaknade mitt i natten av en fruktansvärd dröm. En vision om hur dagens seminarium (mitt första ever) skulle te sig. Nämligen: jag var bäst på seminariet. Efter att vi diskuterat och snackat om boken vi läst och jag sammanlagt bara sagt en enda fras, visades på whiteboardtavlan allas namn och där efter en poäng. Efter mitt namn följde poängen 50 av 50 möjliga. Alltså: jag var bäst! Fylldes först av glädje och sen av fasa. Hur kunde jag få maxpoäng då jag blott yttrat en enda mening? Övriga, basgrupp 7 och 8, verkade undra samma sak och genast utbröt osämja i salen. Läraren ställdes mot väggen, precis som jag själv. Hör läraren säga något om att det jag sa visade på god förståelse, att det visade på hur djupa, relevanta resonemang jag besitter. Det hela slutar med att jag överröstar skaran och halvt skriker: DET VAR INTE MENINGEN, JAG VET INTE HELLER HUR DET HÄR GICK TILL!!! Medelålders kvinnan som snackat mest under gångna timmen ger mig onda ögat. Så vaknar jag och inser att det bara var en ond dröm och att seminariet inte har varit än. Att det är om åtta timmar. Somnar med en känsla av lättnad över det som precis inte hänt - och en rädsla för vad som egentligen kommer hända.

Seminariet visar sig dock gå bra. Efter att jag inledningsvis berättat för skaran om min dröm, då vi alla skulle berätta om våra känslor och tankar kring dagen, avslutar läraren med frasen: Nu är det över, ert första seminarium, och ni fick alla 50 poäng. Grattis!

Bra dag, gillar livet på högskola än så länge.

Nystart

Idag, under kaffepausen, började jag och chiefen spåna kring att flytta runt lite möbler här inne i byrålådan. Sekunden senare var vi i full fart, minuten senare var stora delar av golvytan täckt med allt från porslin och spritflaskor till mekaniska verktyg och påskägg. Vi släpade och bar, rensade och slängde. Vi svettades. Vi lyssnade på hög musik! Kalle såg chockad ut mest hela tiden men hjälpte troget till att bära när vi bad om hjälp. Jag känner mig stolt över att vi fullföljde vårt spontana jätteprojekt, aldrig hänt förr i mitt liv. Nu har vi ett någorlunda smart hem, om jag får säga det själv. För vi har ett matbord och ett pluggbord. Pluggbordet är stort dessutom och skapar läslust genom de två kartor vi hängt upp i anslutning: tyska och europa. Japp

Lite bilder







före


efter



Där till vänster längst ner i bokhyllan huserar för närvarande min garderob, mycket överskådligt.

Nu är det plugg vid nya pluggbordet, tja

När karaktären krackelerar

Det var det. Läst ut min första kursbok. 1-0!

Glömde en sak

Lite såhär i efterhand, men det måste skrivas ner. Arkiveras.
Gårdagens bästa: Zlatans mål



Sport är bäst. Puss!

I'm loving it

Älskar känslan när man får en idé, ringer några samtal och timmen senare kommer befinna sig i slottskogen spelandes volley på beachplanerna som finns där. Det är lite så det alltid borde vara.

Dagens låt: jag vill ha dig - ulf lundell

En springtur i det gröna

Igår gav jag mig ut på en springtur tvärs över gatan. Visade sig vara ett virvarr av motionsspår, promenadspår, mindre stigar och djurstigar. Till tonerna av Robbie Williams sprang jag till en början ganska tungt, stannade var femte minut, fortsatte. Det är alltid svårt när man inte känner till området, därför sprang jag in på spår jag såg andra komma från, sen vidare på en mindre stig, ut på ett större spår. Fann mig slutligen uppe på ett berg - med utstikt över långt bort i stan. Långt jävla bort. Känner ju inte de karaktäristiska bygnaderna, men insåg att jag skulle kunna placera områdena efter vad jag såg om jag hade känt till något. Jaja. Fortsatte. Insåg plötsligt att jag sprang mekaniskt, utan reflektion. Bara sprang. Sist jag sprang med lillebror talade han om detta tillstånd, som är målet. Man är förbi trötthetsspärren och känner ingen smärta. Bara springer. Kändes som jag svävade fram likt en tuss. Magiskt.

Men: kände mig trött på att springa runt i virrvarr, började tänka på Hem. Ja. Hur fan hittar man hem när man befinner sig i ett stort naturområde? Insåg att jag sprungit vilse, detta som Ida varnat mig för. Fan. Sprang, sprang, gick, sprang, gick, började halta pga begynnande skoskav. Skyltar spelar mindre roll när man inte känner till något. Fortsatte. Maniskt nästan. Men samtidigt: gillade känslan av att vara vilse i det gröna, kanske eftersom jag inte hade någon tid att passa på denna min lediga dag. Bara en bok som låg där hemma och väntade på bordet.

Slutligen hittar jag ut och kommer tillbaks till utgångspunkten - en ministig som leder mig ut på cykelvägen mot Hem. Hittar verkligen dit som av en slump, har fortsatt springa på måfå - men nu med en tanke om att hitta Hem i alla fall. Är sammanfattningsvis sjukt imponerad - och tacksam - över att jag tog mig ner från berget, ut från skogen. Inser att jag måste hitta en hållbar runda, detta kanske genom att vara mer fokuserad på att orientera mig samtidigt som jag springer.

Det finns så mycket att lära med en ny stad.

Tre dagar på högskolan: check

Tre dagar på högskolan avklarade. Imorn: egna studier, väldigt passande eftersom jag är sjukligt utmattad. Alla dessa nya intryck, ni vet. Så säger de medelålders på utbildningen och jag instämmer till fullo. Trots att jag inte dessutom har kids att hämta upp på dagis, husdjur att mata och dylikt.

Idag fick vi uppgiften att under fyrtio sekunders tid tänka på en mössa, vilken som helst, den första som kom upp i huvudet. Genast uppenbarar sig i mitt huvud följande: en ljusgrön, väldigt lång stickad mössa - med doft av gammal ladugård. Jag såg den så tydligt och nästan kände doften av den. Senare skulle vi alla sextiotre i ett rasande tempo kort beskriva vår mössa. Detta för att inse hur många perspektiven är, hur oändligt många mössor det finns helt enkelt. Viktigt. Jag kan inte släppa varifrån min mössa kom? Övriga verkade fundera på mössor i deras omgivning; deras egna, barndomens mössa eller kidsens mössor - med doft av dagis eller barnängens schampo. Själv har jag aldrig varken sett eller på annat sätt varit i kontakt med en lång, grön stickad mössa - med doft av gammal ladugård. Så varför uppenbaras den i mitt huvud sekunden efter att vi fått uppgiften att tänka på en mössa? Helt klart intressant. Kommer jag se den i framtiden?

Känns som att jag bär på många mösstankar för tillfället. Annars håller jag på att utforska närområdet genom promenader i slottskogen och på närliggande berg. Har även organiserat min garderob på ett ganska strukturerat vis i bokhyllan här i allrummet. Det känns som att jag är en husmus. Men sen bor jag ju också i en byrålåda. Och jag trivs.

Shit my god

Hjälp! Jag är student.
Avverkade idag första dagen på min utbildning.
Det var introduktion på högskolan väst i flertalet timmar och från att under rektorns inledande tal, då denne blåste såpbubblor på första radens grönisar och ställde sig frågan varför de - hur hårt man än blåser - blir sfäriska, ha suttit rak i ryggen, pigg i blicken och med pennan i högsta hugg, märkte jag hur jag efter varje paus säckade ihop ett snäpp. Under sista timmen, då en farligt entusiastisk studentkår presenterade sin verksamhet, märkte jag hur jag försiktigt och långsamt (obemärkt?) lutade huvudet bakåt mot ryggstödet och - för en kort stund - slöt ögonen. Gjorde jag detta i protest? Försöker verkligen ge kåren en chans, de tar ju avbrottsår för hela grejen, men kan ändå inte uppskatta dem eftersom det står Spex skrivet i fejan på dem. Jag bara kan inte. Inte ens när vice ordförande humant påpekar att han är tvåbarnsfar. Han pushar minuten efter för att vi ska gå till kårpuben ikväll - men enbart om vi på papper kan bevisa att vi har betalat kåravgiften: "Swedbank har öppet till 18:00, om ni snabbar er så hinner ni!". No way papa, jag ska med första tåget hem till Götet.

Skolan verkar bra och jag är glad. I övrigt förvirrad. Bor i en byrålåda på Frölundaborgs allé med min kompis Joanna och en annan som heter Ida. Och en som heter Kalle. Men som är ute och seglar. Fönstret står på glänt och utanför kör spårvagnen förbi. Ett milt monsunregn faller i denna tropik. Jag tror jag måste le åt hösten.