Shit my god

Hjälp! Jag är student.
Avverkade idag första dagen på min utbildning.
Det var introduktion på högskolan väst i flertalet timmar och från att under rektorns inledande tal, då denne blåste såpbubblor på första radens grönisar och ställde sig frågan varför de - hur hårt man än blåser - blir sfäriska, ha suttit rak i ryggen, pigg i blicken och med pennan i högsta hugg, märkte jag hur jag efter varje paus säckade ihop ett snäpp. Under sista timmen, då en farligt entusiastisk studentkår presenterade sin verksamhet, märkte jag hur jag försiktigt och långsamt (obemärkt?) lutade huvudet bakåt mot ryggstödet och - för en kort stund - slöt ögonen. Gjorde jag detta i protest? Försöker verkligen ge kåren en chans, de tar ju avbrottsår för hela grejen, men kan ändå inte uppskatta dem eftersom det står Spex skrivet i fejan på dem. Jag bara kan inte. Inte ens när vice ordförande humant påpekar att han är tvåbarnsfar. Han pushar minuten efter för att vi ska gå till kårpuben ikväll - men enbart om vi på papper kan bevisa att vi har betalat kåravgiften: "Swedbank har öppet till 18:00, om ni snabbar er så hinner ni!". No way papa, jag ska med första tåget hem till Götet.

Skolan verkar bra och jag är glad. I övrigt förvirrad. Bor i en byrålåda på Frölundaborgs allé med min kompis Joanna och en annan som heter Ida. Och en som heter Kalle. Men som är ute och seglar. Fönstret står på glänt och utanför kör spårvagnen förbi. Ett milt monsunregn faller i denna tropik. Jag tror jag måste le åt hösten.