Alla klagar förfärat över regnet som jag knappt lägger märke till, skönt att vara van vid väder och vind. Jag håller mig sjukt sysselsatt här på ön och knappt finns det en fri stund. Har dessutom just, i sammarbete med Fernando, annoserat om volleyträning varje tisdag klockan åtta (peppen!!). En kul grej är att aulan även utgör idrottshall, alltså: växter i kruka och tavlor på väggen, för att inte tala om scenen och de tusen stolarna. Men en volleyplan är utmålad på golvet och jag tror på succé. Gislavedsbruden nämde just att hon även lirat på elitnivå. Mierda.
Imorn drar vi till in storstan Götet för att besöka två utställningar på världskulturmuséet samt se en extra visning av filmen
Mio. Känns skönt att få återse civilisationen, det här stället är verkligen på landet och skolområdet blir lite som ett slutet samhälle. Här har vi egentligen allt vi behöver, ryktet säger att det finns tidigare elever som under terminens gång aldrig lämnat området. Ja jesus
Det råder för övrigt kaos i mitt språkhuvud, vägrar släppa tyskan samtidigt som jag verkligen måste kämpa för att spanskan ska komma tillbaks, konversation på engelska är ungefär att utesluta samt felkonstruerade meningar på svenskspråket uppenbaras allt oftare. Det är en konst att hålla i sär och samtidigt behärska fler än tre språk, jag vill bemästra!
Och nu sprack mitt hjärta då Jaqueline från klass 6 på KRT (skolan jag hade praktik på i Ddorf) skrev till mig på msn att alla saknar mig och tänker på mig varje gång de har Herr Maschofski. Så jag lyckades göra intryck på de små monstrena ändå. 1-0, jawohl! Jag har svårt att släppa det, helt klart. Det var en tid med tusen känslor och tusen lärdomar; en tid som gjorde intryck på mig för alltid. Nej nu blev jag sentimenti. Tschöö
Julia på utställningen Take action på Världskulturmuséet
