VOTE FOR KHALA UMA!

Det har varit en stark dag. Det började med att vi igår fick veta vart och med vem vi ska praktisera; beslutet att så snart delge oss denna info (som egentligen skulle diskuterats bland fler lärare) berodde på den allmäna nervositet och totala okoncentration som kom att råda bland flera klassisar. Endel hade sömnproblem, andra slarvade bort allt av stort värde eller var helt onåbara. Som vore det ett livsavgörande besked. Så sade mig Gunilla att jag åker till Chasquí (ett fridtidscenter i El Alto) tillsammans med Daniel = muy bien! I El Alto varierar temperaturerna enormt från dag till natt men ligger ofta på omkring 5 grader om jag har fattat det hela rätt; "det blir aldrig varmt" som en gamal DURare kommenterade idag. För idag började dagen med besök av gamla DURare som gav oss sina intryck och tips om landet och praktikplatserna. En piercad och mycket nojig vegetarian svarade på mina frågor om El Alto och Chasquí, fast egentligen hade jag inga frågor för jag tänker att jag vill uppleva allt utan att ha hört om det först. Fick dock tips om vinterjacka (huh) och vandrarkängor, där rök alltså min vision om minimal packning för första gången ever.

Många klassisar har inte tidigare lämnat Europa och följaktligen är oron överlag ganska stor. Och svår att dämpa, Bolivia är inte ett ofarligt land, det är ett fattigt land och en fattig man måste överleva.

Efter 10-kaffet samlades hela skolan i tyftsalen och de två gamla DURarna visade en film de gjort under sin tid i Bolivia; den fungerade som en introduktion till det politiska läget och delgav den historiska händelsen att Evo blev president, alltså kontinentens första president av indianskt ursprung ever och därmed en enorm framgång för landets majoritet som ända sedan kolonialtiden i stort sett nekats rättigheter överhuvudtaget. Sedan tog piercade veg-snubben vid och malde på en stund om det folkliga engagemangets betydelse för utvecklingen och jag kom på mig själv att tänka på Bolivia som ett av mina barn, vilket jag ser som ett bra tecken.

Sen plötsligt formligen studsade en liten gumma in genom dörren, presenterades som Astrid - boliviagruppens företrädare - och påbörjade genast, med väskan över axeln och händerna fulla av papper och planscher, ett långt och passionerat föredrag om sin enorma kärlek till quinoa, den fröväxt som odlas i anderna - främst i Bolivia och Peru - och hur den på bara några år har utvecklats från att alltid ha varit främst de andinska indiankulturernas eviga spannmål till att ganska nyligen faktiskt ha stått på menyn under en bjudning i det spanska kungahuset (!). Hon uttryckte sin glädje för att quinoan kan komma att bli en betydande exportvara för Bolivia och att det alltså handlar om mycket hoppfulla frön. Dessutom, som hon gärna tillade, kan allt göras med quinoa. Hon var precis överallt i hela tyftsalen på en och samma gång, viftandes med en plansch i ena handen samtidigt som hon försökte peka ut något annat med andra handen och därmed klart inte bemästrade mikrofonen särskilt väl. Roligast var kanske då hon yttrade frasen "..ja men när jag var i Boliva nu -76 så träffade jag en man som sa det." En eldsjäl något vilse, men med ett brinnande engagemang för quinoan och framför allt för Boliva.

Sedan var det dax för dagens egentliga höjdpunkt, den utannoserade i alla fall, även om jag nog tycker att Astrid bidrog till en underbar stämning hon också. Jo det var musikgruppen Khala Uma. En grupp bestående av en mamma en pappa och en dotter, men ingen vanlig familj direkt. Gitte åkte till Boliva med svalorna i slutet av 70-talet, planen var att arbeta ideellt under två års tid, en plan som förändrades då hon träffade Cesar, en aymaraindian. Tillsammans levde de i Bolivia i många år, fick dottern Tanya och upplevde kulturkrockar av helt sjuka proportioner. Gitte lärde sig dessutom aymara, något dottern också bemästrar - och tillsammans turnerar de nu både i Boliva och i Sverige med sin grupp som sprider aymarakulturen (bland andra ursprungskulturers) filosofi om pacha mama (moder jord) och den självklara solidaritet som vi människor borde visa varandra. De visade upp en storslagen spelning med bolivianska flöjtar och andra instrument som jag inte kan namnen på, de andinska tonerna fyllde hela salen och det var så starkt att de brinner så för sin kultur, vi var många ganska tagna efteråt. Det blev quinoa till lunch. Och sen följde hela eftermiddagen med workshops med Khala Uma, där vi bland annat lärde oss rytmiska låtar på aymara, helt galen boliviansk folklig dans och kanske främst vikten av hur betydande musiken är för den andinska kulturen. Det var storslaget alltihop, applåderna tog aldrig slut och just då ringde Gittes mobil som meddelade att Khala Uma har blivit grammisnominerade. Gitte blev märkbart tagen av situationen och höll ett förhandstacktal på sin breda malmöitiska där hon uttryckte sig väl: "Globen hade varit fett, fan Cesar, Tanya, tänkt att vandra in på scenen med flöjten i högsta hugg och sjunga om pacha mama och hylla Evo". Gitte är en helt underbar människa med ett sjukt engagemang för en kultur och ett folk som hon tagit till sitt hjärta. Vote for Khala Uma!

Sen var det kvällsmat med klassen och Gitte och Cesar och Tanja och snack om Bolivia och om miljöfrågan och allt annat som är viktigt i denna världen som jag är i nu. Och Gittes telefon ringde konstant och folk gratulerade till nomineringen och jag tänkte att kanske blir världen bättre, kanske försöker den i alla fall?

Och sen var det stress till en kvällskurs i kroki med en sjukt piercad modell. Och sen stress till klassrummet för ett bildspel som Gitte och Cesar förberett, Bolivia i all sin prakt - och en längtan börjar formas. Sen stress till fotbollsträningen, eventuell cup på tisdag, eventuell därför att det är ett klent tjejlag till antalet sett (surprise).

Imorn är det salsa på schemat och jag tänker ta tjuren vid hornen. God natt