Intrycksfulla vindar

Ny merit: vandrat i mycket klippig terräng tillsammans med vindstyrka 18 m/sek (dvs nästan stormvarning); bra kuling alltså och där vandrade vi, min kära klass och jag, på led upp och ner längs med en fascinerande vandringsled. När vi nådde högsta punkt och spanade ut över hakefjorden trodde jag först att det var ett skämt, men visade sig vara Åstol - en pytteö täckt av hus. Ön har 300 fasta boende samt en väl fungerande hamn dit färgan går flertalet gånger per dag. Bäst tar man sig fram med flakmoppe eller cykel. Finns förmodligen inga vägar pga platsbrist. Beundransvärt att husen står kvar. Hur fan kan husen stå kvar? Det såg ut som det mest utsatta läge man kan bo på i världen typ och 300 väljer att bo där på heltid. Husen måste alla vara byggda av sten och betong och andra hållbara materiel jag inte vet namnet på. Ja vi själva befann oss på Dyrön alltså, en mycket trevlig ö dit det tog 15 min med färgan från Rönnäng. Ledsen men inga bilder eftersom jag var den enda utan kamera. Kameran låg hemma i översta lådan där jag mycket ordningssamt placerat den.

Annat som händer är att jag inte är anträffbar på mobilen, ganska skön grej egentligen (no offence), har länge tänkt slänga den i golvet för att få leva utan denna moderna tvångsångestpryl i ett tag och nu sker det alltså helt utan handling från min sida. Halebop, min nya- förmodligen-bättre-anträffbara-operatör-än-skittelenor har bestämt sig för att krångla till det redan innan vi inlett vårt sammarbete och följaktligen finns jag tillbaka i den anträffbara världen först på måndag. En vit helg alltså. Viktiga ärenden hänvisas till korridorstelefonen (american-college-feeling) här på korea. Nummer lämnas endast på begäran som vänligen mottages här i bloggens kommentarfält. Övriga kommentarer mottages också gärna, i would like to know the audience.

Som sagt, vind och mycket lokala duggregn på väderfronten här borta. Naturen fortsatt underbar, vita kossor, gröna ängar och tusen klippberg. Även mycket fascinerad av mäktiga moln i skiftande färger dessa dar.

Imorn börjar spanskaundervisningen och jag känner peppen likt vore det revolution på gång. Presenterade mig för övrigt för nicakvinnan som städar här tidigare idag. Hon heter Lorena och kommer från San Juan del sur, un pueblo muy bonita. Det var där jag och G cyklade till en öde strand genom en ganska grotesk terräng och spenderade dagen tillsammans med några sköna spanjorer; en konstant rökandes cigarr och hans fru ständigt talandes på olika språk. Sen poängterade de att vi förmodligen borde cykla hemmåt innan det började skymma och vi blev brutalt rånade på vägen. Jag tackar dem än idag, vi hade väl inte en tanke på faror - vi var ju på paradisets strand!

Tugget här på skolan återkommer ofta till det suspekta ämnet synfel. Träffade häromdagen två personer i matsalen som båda har -8, tydligen extremt kass syn. En komisk scen utspelades framför mina ögon då den ena av någon anledning började prata om glasögon och nämnde sitt synfel, just -8. En främmande brud sittande precis intill vände genast sitt tidigare mycket upptagna anlete mot oss.
«-8? Vad var det om -8? -8 i vad?»
Textileleven i vårt sällskap förklarar som i förbifarten att det är hennes otroliga synfel som är på tal, varpå den andra glatt utrbrister: «-8? På båda ögonen? MEN DET HAR JU JAG OCKSÅ!!!!» Den just påbörjade konversationen når genast sitt klimax och jag känner en spontan glädjekram dem emellan hänga i luften. Fraser som "jag har ALDRIG I MIT LIV TIDIGARE TRÄFFAT NÅGON MED PRECIS SAMMA", "VI MÅÅÅSTE PROVA VARANDRAS GLASÖGON!!!!!" och liknande formligen sprutar ur deras båda munnar. Övriga runt bordet sitter som guldfiskar och försöker förstå, det känns som de talar ett främmande språk. Genast, på 1 minut, växer en vacker relation fram. Konversationen avlslutas med «Vad heter du förresten?» «Och du?» «Trevligt att träffas» (och jag vet att den här gången menar de det förmodligen hundra gånger mer än alla gånger de tidigare sagt det, det här är äkta: det här är synfel)
Jag fascineras över möten, vad som kan binda samman människor starkare än något - vad som verkligen gör folk engagerade. Det är fint att se. Själv träffade jag en avdankad volleybrud från Gislaved som jag bestämt bollningsdate med. Sen att GVKs flicklag förmodligen är vad jag har lagt ner mest tid på att hata i hela mitt liv är något jag får bortse från. Hon kände inte till Eneryda Volley tack och lov, men jag är övertygad om att vi har mötts; de har krossat oss och utfört gymnastiska övningar istället för tack-för-matchen-bra-spelat. GVK vann alltid alla flickSM samt de var hänsynslösa monster som tränat sen de föddes och gjorde alla upphopp i perfektion - något som Ell var den enda som lyckades med i vår trupp. Vi hade andra kvalitéer.

/Tjörnbo