Första rapport från mig, på plats, på Tjörn!

Så efter ett kort besök i Götet, under vilket jag hann med både häng med min släkting sjömannen (han heter Ove) och visit i den fina byrålådan där Joanna, Ida, Kalle och förtillfället även en tyska från Berlin (Friedrichshain, precis runt hörnet på Libauerstrasse där jag bodde under Berratiden) huserar, kom jag tillslut till Tjörn. Jag åkte TjörnExpressen tillsammans med ett gäng tanter som skulle på dagsutflykt, alla mycket glada till mods. En av dem förklarade att det på 50-talet kostade blott 11SEK att ta bussen till Tjörn, den mycket unga busschaffisen hade inget bra att svara påståendet med, men jag nickade instämmande; ja visst har allt blivit förfärligt dyrt på senare dar. Själv köpte jag ett 100kort på Oves inrådan.

Det var tur för mig att även två andra elever befann sig på bussen, för hur hade jag annars kunnat ta mig fram till skolan med mina två 1000kilosväskor. Jag hade förmodligen dött halvvägs. Nu slapp jag dö och mötte istället en plats som genast gjorde mig inspirerad och glad. Jag bor på Korea, så heter huset. Namnet stammar långt tillbaks från den tiden då flickor och pojkar inte fick sova i samma hus egentligen - men när det i en period blev tvunget pga platsbrist så fick huset namnet Korea. Gränsen mellan pojkarnas övervåning och flickornas undervåning skulle vara precis likadan som den mellan Syd- och Nordkorea. Här bor jag i ett rum som fram tills idag varit obebott; det är nämligen sköterskans gamla rum, ett rum de blivit tvugna att ta till som elevrum då internatet för närvarande är helt fullbokat. Somliga måste dela rum, andra får vänta på eventuell plats och jag fick sjukan, som rummet visst kallas. Att bo på sjukan känns tryggt på något vis, samt här finns kylskåp, spisplattor 2st plus vattenkran. Denna lyx är jag ensam om.

Under första klassamlingen infriades mina förväntningar och precis allt med den här kursen verkar ultimat. Lärarna är djupt engagerade i Latinamerika och i spanskan, främst för att det är deras egna intressen - som dessutom givit upphov till kursen. De besitter enorma erfarenheter och värnar om genmenskap och engagerat arbete här på skolan samt uppmanar oss att tänka utanför boxen och komma med egna förslag på aktiviteter och sätt att jobba på. Klassen verkar schysst, alla besitter ett genuint intresse för språk (främst då spanska), älskar att resa och möta nya kulturer, samt alla har olika erfarenheter från olika länder som de gärna delger. Som läraren Anita kommenterade: det brukar vara ett problem på den här kursen att alla har liknande intressen och samma värderingar, särskilt vid diskussioner: det blir ju ingen diskussion när alla tycker samma sak. Nej såklart inte, men det känns skönt att hänga med likasinnade.

Det har varit en fin dag på Tjörn och nu kommer regnet verkar det som. Pantertanterna på bussen talade mycket ihärdigt om detta regn som lovats komma frammåt kvällningen, och nu måste jag alltså motvilligt ge dem rätt. Jävla tanter, om de inte fokuserat så mycket på det så kanske det inte hade kommit alls?

Tror du på liv efter döden? frågade Ove plötsligt, och jag insåg att jag inte ägnat frågan någon större efteranke någonsin. Och vilka är vi egentligen? Är vi utomjordingar som lever i vad som blivit människokroppen eftersom att vi själva inte skulle klara av jordbollens temperaturer? Och vintergatan som bara är en obetydlig del av enorma världsrymden.. Och vad finns utanför världsymden? Jag tror att om man börjar fundera på dessa existensiella frågor så får man nog inte så mycket tid över till annat. Och eftersom jag just lovats ett fullspäckat framtida år så bestämmer jag mig härmed för att inte börja tänka på detta. Jag får lämna det till senare. Det borde ändå ligga i människans natur att fundera över vad som händer sen. Pluto är inte längre någon planet, den är ersatt av en annan som numera räknas som den yttersta planeten. Pluto är bara en del av stor meteroid. Ove, min släkting, är en mycket lärd man. Jag är glad att jag lärde känna honom lite.. Han fick mig att tänka till.