All Kärlek Är Bra Kärlek

Veckan är redan förbi och jag drar till Götet för att hänga rundor med min vän Ozzy. Ikväll blir det utgång och hela klassen ska ta sig till stan så det blir kalas, dags för stan att visa sin bästa sida alltså. Gårdagen var för övrigt en mycket fin dag, intrycksfull film samt tänkvärda utställningar, lite svårt att smälta allting. Idag har vi samtalat endel om barnsyn och vad det egentligen innebär samt sett en film om hur den svenska "barndomen" kom till, ett ganska sent påfund. I'm on fire!

Julia på utställningen Take action på Världskulturmuséet

Nu är jag sen till bussen, borde ha lärt mig efter gårdagen då vi missade bussen till Tjörn med en minut och var tvugna att vänta i ytterligare två timmar på att få komma hem, kvalitétstid konstaterade vi snabbt och tog en drink på närliggande krog. Gotta go

Msn spräcker hjärtan

Alla klagar förfärat över regnet som jag knappt lägger märke till, skönt att vara van vid väder och vind. Jag håller mig sjukt sysselsatt här på ön och knappt finns det en fri stund. Har dessutom just, i sammarbete med Fernando, annoserat om volleyträning varje tisdag klockan åtta (peppen!!). En kul grej är att aulan även utgör idrottshall, alltså: växter i kruka och tavlor på väggen, för att inte tala om scenen och de tusen stolarna. Men en volleyplan är utmålad på golvet och jag tror på succé. Gislavedsbruden nämde just att hon även lirat på elitnivå. Mierda.

Imorn drar vi till in storstan Götet för att besöka två utställningar på världskulturmuséet samt se en extra visning av filmen Mio. Känns skönt att få återse civilisationen, det här stället är verkligen på landet och skolområdet blir lite som ett slutet samhälle. Här har vi egentligen allt vi behöver, ryktet säger att det finns tidigare elever som under terminens gång aldrig lämnat området. Ja jesus

Det råder för övrigt kaos i mitt språkhuvud, vägrar släppa tyskan samtidigt som jag verkligen måste kämpa för att spanskan ska komma tillbaks, konversation på engelska är ungefär att utesluta samt felkonstruerade meningar på svenskspråket uppenbaras allt oftare. Det är en konst att hålla i sär och samtidigt behärska fler än tre språk, jag vill bemästra!

Och nu sprack mitt hjärta då Jaqueline från klass 6 på KRT (skolan jag hade praktik på i Ddorf) skrev till mig på msn att alla saknar mig och tänker på mig varje gång de har Herr Maschofski. Så jag lyckades göra intryck på de små monstrena ändå. 1-0, jawohl! Jag har svårt att släppa det, helt klart. Det var en tid med tusen känslor och tusen lärdomar; en tid som gjorde intryck på mig för alltid. Nej nu blev jag sentimenti. Tschöö

Studierna har börjat

Det märks att det är kväll, hela datasalen gäspar. Jag hänger på swedenabroad.com och bekantar mig med Mexico. Vi har fått i uppgift att presentera varsitt latinamerikanskt land; en uppgift som tas på stort allvar av samtliga. Samtidigt försöker jag ta mig igenom första sidorna av Alex Dogboy, ungdomsbok på spanska som tar sin handling i Honduras gränder där gatupojken Alex lever med sina hundar. Det här kommer ta tid. Vi har dessutom fått ett fotoprojekt som ligger där längst bak i hjärnan och jäser, imorn måste jag ha en plan det står klart. Att dra sitt strå till stacken och allt det där.. Jag föredrar egentligen alltid att arbeta solo, något jag kommer få vänja mig av vid. Här står grupparbeten ofta i fokus och visst är även det viktigt, men ovant.

Varje måndag har vi latinamerikansk/spansk film sista timmen dvs fram till 17:00. Idag såg vi Diarios de motocicleta, en alldeles underbar film som handlar om den unge Ernesto Guevara som senare får smeknamnet Che pga det argentinska slangordet som så ofta används av den unge mannen. Han tar paus från sina läkarstudier och beger sig ut på sitt livs resa tillsammans med sin gode vän och dennes motorcykel. De reser från Buenos Aíres upp genom kontinenten och har för avsikt att nå Venezuela. Resan kommer att betyda mycket för dem båda men för Che får den avgörande betydelse och banar väg för hans framtida liv som rebell. I recommend.

Så idag fick jag paket på posten och vips är jag igång med min nya flashiga mobil. Den är svart och trendig samt har fula funktioner som videokamera, jag dör. Tog mig nästan 5 min att navigera fram till smsfunktionen. Överväger att kasta den i havet och återgå till min gamla trogna vän orangemobilen, men samtidigt kan jag inte motstå bakgrundsbilden föreställande världskartan. Jag är splittrad

Nu: kvällste i teverummet, folk hinkar te här likt vore allt en stor tävling och jag anpassar mig vanan trogen.

Mission completed: bestigit Hartippen

Så går helgen precis lika snabbt på en ö som på fastlandet. Jag har idag tillsammans med två klassisar, Julia och Tinnice, bestigit berget precis här jämte skolan - hartippen. Det blev ett äventyr då vi såklart helt missade att det fanns en stig och istället klättrade och kröp över sten och stock: jag tror att vi alla tre var ute efter ett äventyr. Så efter dryga timmen kom vi upp på toppen och kunde snabbt konstatera att det var värt mödan: utsikten var magnifik, naturen är en skatt. Uppe på toppen stötte vi genast på en musikelev vid namn Axel som försynt undrade varför vi var så leriga samt tillade att han kommit upp via stigen. Det var kul hur som helst och när vi tillsammans med Axel vandrade stigen ner var vi ändå eniga om att vår väg upp var en prestation i sig samt lovade varandra att fortsätta utmana oss själva och ta nästa berg nästa helg.

I fredags efter skolan åkte vi en sväng in till Stenungsund, mest för ett besök på systemet inför kvällens festligheter på Klostervinden. Stenungsund ligger knappa halvtimmen med buss från skolan och visade sig ha det mesta man behöver, skönt alltså att slippa dra hela vägen in till Götet varje gång man måste handla något som inte finns på ICA i Kållekärr. Sen blev det rosévin och galendans på klostervinden, jag bekantade mig med utbytesstudenten Subaru från Osaka som lärde mig vika papperssvalor (hon är grym) samt en världsmedborgare vid namn Fernando som ursprungligen kom från el país Basco i norra Spanien men även bott i Argentina, Brasilien och Uruguay. Han talade följaktligen ungefär alla spanska accenter och gjorde mig fett imponerad. Hans latinomoves var också dem väldigt åtråvärda och jag slår vad om att han är grym på salsa. Det finns i övrigt ganska många spansktalande människor här på skolan, några från El Salvador, Nicastäderskan och så vaktmästaren som också kommer från Latinamerika. Alltså finns flera möjligheter till språkligt utbyte.

Imorn ska vi har vår första lektion i latinamerikakunskap vilket jag ser mycket fram emot. Alla konstaterar gång på gång hur bra vår klass är och jag måste instämma, alla är sköna människor som bryr sig om världen och tror på möjligheten att kunna förändra. Happy to be here.

Intrycksfulla vindar

Ny merit: vandrat i mycket klippig terräng tillsammans med vindstyrka 18 m/sek (dvs nästan stormvarning); bra kuling alltså och där vandrade vi, min kära klass och jag, på led upp och ner längs med en fascinerande vandringsled. När vi nådde högsta punkt och spanade ut över hakefjorden trodde jag först att det var ett skämt, men visade sig vara Åstol - en pytteö täckt av hus. Ön har 300 fasta boende samt en väl fungerande hamn dit färgan går flertalet gånger per dag. Bäst tar man sig fram med flakmoppe eller cykel. Finns förmodligen inga vägar pga platsbrist. Beundransvärt att husen står kvar. Hur fan kan husen stå kvar? Det såg ut som det mest utsatta läge man kan bo på i världen typ och 300 väljer att bo där på heltid. Husen måste alla vara byggda av sten och betong och andra hållbara materiel jag inte vet namnet på. Ja vi själva befann oss på Dyrön alltså, en mycket trevlig ö dit det tog 15 min med färgan från Rönnäng. Ledsen men inga bilder eftersom jag var den enda utan kamera. Kameran låg hemma i översta lådan där jag mycket ordningssamt placerat den.

Annat som händer är att jag inte är anträffbar på mobilen, ganska skön grej egentligen (no offence), har länge tänkt slänga den i golvet för att få leva utan denna moderna tvångsångestpryl i ett tag och nu sker det alltså helt utan handling från min sida. Halebop, min nya- förmodligen-bättre-anträffbara-operatör-än-skittelenor har bestämt sig för att krångla till det redan innan vi inlett vårt sammarbete och följaktligen finns jag tillbaka i den anträffbara världen först på måndag. En vit helg alltså. Viktiga ärenden hänvisas till korridorstelefonen (american-college-feeling) här på korea. Nummer lämnas endast på begäran som vänligen mottages här i bloggens kommentarfält. Övriga kommentarer mottages också gärna, i would like to know the audience.

Som sagt, vind och mycket lokala duggregn på väderfronten här borta. Naturen fortsatt underbar, vita kossor, gröna ängar och tusen klippberg. Även mycket fascinerad av mäktiga moln i skiftande färger dessa dar.

Imorn börjar spanskaundervisningen och jag känner peppen likt vore det revolution på gång. Presenterade mig för övrigt för nicakvinnan som städar här tidigare idag. Hon heter Lorena och kommer från San Juan del sur, un pueblo muy bonita. Det var där jag och G cyklade till en öde strand genom en ganska grotesk terräng och spenderade dagen tillsammans med några sköna spanjorer; en konstant rökandes cigarr och hans fru ständigt talandes på olika språk. Sen poängterade de att vi förmodligen borde cykla hemmåt innan det började skymma och vi blev brutalt rånade på vägen. Jag tackar dem än idag, vi hade väl inte en tanke på faror - vi var ju på paradisets strand!

Tugget här på skolan återkommer ofta till det suspekta ämnet synfel. Träffade häromdagen två personer i matsalen som båda har -8, tydligen extremt kass syn. En komisk scen utspelades framför mina ögon då den ena av någon anledning började prata om glasögon och nämnde sitt synfel, just -8. En främmande brud sittande precis intill vände genast sitt tidigare mycket upptagna anlete mot oss.
«-8? Vad var det om -8? -8 i vad?»
Textileleven i vårt sällskap förklarar som i förbifarten att det är hennes otroliga synfel som är på tal, varpå den andra glatt utrbrister: «-8? På båda ögonen? MEN DET HAR JU JAG OCKSÅ!!!!» Den just påbörjade konversationen når genast sitt klimax och jag känner en spontan glädjekram dem emellan hänga i luften. Fraser som "jag har ALDRIG I MIT LIV TIDIGARE TRÄFFAT NÅGON MED PRECIS SAMMA", "VI MÅÅÅSTE PROVA VARANDRAS GLASÖGON!!!!!" och liknande formligen sprutar ur deras båda munnar. Övriga runt bordet sitter som guldfiskar och försöker förstå, det känns som de talar ett främmande språk. Genast, på 1 minut, växer en vacker relation fram. Konversationen avlslutas med «Vad heter du förresten?» «Och du?» «Trevligt att träffas» (och jag vet att den här gången menar de det förmodligen hundra gånger mer än alla gånger de tidigare sagt det, det här är äkta: det här är synfel)
Jag fascineras över möten, vad som kan binda samman människor starkare än något - vad som verkligen gör folk engagerade. Det är fint att se. Själv träffade jag en avdankad volleybrud från Gislaved som jag bestämt bollningsdate med. Sen att GVKs flicklag förmodligen är vad jag har lagt ner mest tid på att hata i hela mitt liv är något jag får bortse från. Hon kände inte till Eneryda Volley tack och lov, men jag är övertygad om att vi har mötts; de har krossat oss och utfört gymnastiska övningar istället för tack-för-matchen-bra-spelat. GVK vann alltid alla flickSM samt de var hänsynslösa monster som tränat sen de föddes och gjorde alla upphopp i perfektion - något som Ell var den enda som lyckades med i vår trupp. Vi hade andra kvalitéer.

/Tjörnbo

"I feel safe"

Jag konstaterar: livet på folkhögskola lägger en enorm fokus på måltider och kafferaster. Man talar om Matsalen likt vore den helig och jag möter genast problem då jag tenderar bli rastlös så fort jag ätit upp; det är menat att man skall sitta runt bordet och umgås timmen ut. Detta för att en trivsam och avslappnad studiemiljö skall främjas naturligt. Jag är på, men inte utan kamp. I guess it's time to grow up. I övrigt är maten förstaklassig och det finns en mattant/lokalvårdare från Nicaragua, mitt hjärta slår.

Idag har vi hängt i vårt klassrum sal 10 mest, där vi introducerats till America Latina. Vi har bland annat druckit cocaté, käkat galletas con dulce de leche och lyssnat till latinamerikanska toner. Sen lärde vi oss massa saker också, säkert hundra nya och hade samtal med lärarna om vilka förväntningar vi har på kursen osv. Spanskläraren Gunilla Gunga har bästa latinamerikanska accenten och jag är därmed hoppfull. Hon och den andra läraren Anita känns som våra nya mammor, de berättar för oss väldigt precist om hur alla saker skall gå till samt självklart får vi ringa dem precis när vi vill. Gunilla placerar mig i den avancerade spanskagruppen och det tackar jag för, jag föredrar att kämpa istället för att behöva ta extra privatlektioner som i Nicaland. Jag går starkt för flytande om ett år.

Kvällen tillbringades i guidad turistbuss runt ön. Vyerna är minst sagt vackra och jag gläds med de människor som lever sina liv i denna idyll - det måste underlätta livet på så många sätt. Guiden berättade om gamla tjörnbron som rasade klockan 01.29 den 18 januari 1980, efter att ett norskt fartyg som följd av extrem dimma körde rakt in den. Åtta döda och total tragedi såklart. Nya bron stod färdig 1,5 år senare.

Sen kom regnet och vi bestämde oss för Garden State i teverummet här på Korea. Det är ett förstaklassigt mästerverk.

/Jonna Jordklot (Nytt namn efter en av otaliga namnlekar)

Första rapport från mig, på plats, på Tjörn!

Så efter ett kort besök i Götet, under vilket jag hann med både häng med min släkting sjömannen (han heter Ove) och visit i den fina byrålådan där Joanna, Ida, Kalle och förtillfället även en tyska från Berlin (Friedrichshain, precis runt hörnet på Libauerstrasse där jag bodde under Berratiden) huserar, kom jag tillslut till Tjörn. Jag åkte TjörnExpressen tillsammans med ett gäng tanter som skulle på dagsutflykt, alla mycket glada till mods. En av dem förklarade att det på 50-talet kostade blott 11SEK att ta bussen till Tjörn, den mycket unga busschaffisen hade inget bra att svara påståendet med, men jag nickade instämmande; ja visst har allt blivit förfärligt dyrt på senare dar. Själv köpte jag ett 100kort på Oves inrådan.

Det var tur för mig att även två andra elever befann sig på bussen, för hur hade jag annars kunnat ta mig fram till skolan med mina två 1000kilosväskor. Jag hade förmodligen dött halvvägs. Nu slapp jag dö och mötte istället en plats som genast gjorde mig inspirerad och glad. Jag bor på Korea, så heter huset. Namnet stammar långt tillbaks från den tiden då flickor och pojkar inte fick sova i samma hus egentligen - men när det i en period blev tvunget pga platsbrist så fick huset namnet Korea. Gränsen mellan pojkarnas övervåning och flickornas undervåning skulle vara precis likadan som den mellan Syd- och Nordkorea. Här bor jag i ett rum som fram tills idag varit obebott; det är nämligen sköterskans gamla rum, ett rum de blivit tvugna att ta till som elevrum då internatet för närvarande är helt fullbokat. Somliga måste dela rum, andra får vänta på eventuell plats och jag fick sjukan, som rummet visst kallas. Att bo på sjukan känns tryggt på något vis, samt här finns kylskåp, spisplattor 2st plus vattenkran. Denna lyx är jag ensam om.

Under första klassamlingen infriades mina förväntningar och precis allt med den här kursen verkar ultimat. Lärarna är djupt engagerade i Latinamerika och i spanskan, främst för att det är deras egna intressen - som dessutom givit upphov till kursen. De besitter enorma erfarenheter och värnar om genmenskap och engagerat arbete här på skolan samt uppmanar oss att tänka utanför boxen och komma med egna förslag på aktiviteter och sätt att jobba på. Klassen verkar schysst, alla besitter ett genuint intresse för språk (främst då spanska), älskar att resa och möta nya kulturer, samt alla har olika erfarenheter från olika länder som de gärna delger. Som läraren Anita kommenterade: det brukar vara ett problem på den här kursen att alla har liknande intressen och samma värderingar, särskilt vid diskussioner: det blir ju ingen diskussion när alla tycker samma sak. Nej såklart inte, men det känns skönt att hänga med likasinnade.

Det har varit en fin dag på Tjörn och nu kommer regnet verkar det som. Pantertanterna på bussen talade mycket ihärdigt om detta regn som lovats komma frammåt kvällningen, och nu måste jag alltså motvilligt ge dem rätt. Jävla tanter, om de inte fokuserat så mycket på det så kanske det inte hade kommit alls?

Tror du på liv efter döden? frågade Ove plötsligt, och jag insåg att jag inte ägnat frågan någon större efteranke någonsin. Och vilka är vi egentligen? Är vi utomjordingar som lever i vad som blivit människokroppen eftersom att vi själva inte skulle klara av jordbollens temperaturer? Och vintergatan som bara är en obetydlig del av enorma världsrymden.. Och vad finns utanför världsymden? Jag tror att om man börjar fundera på dessa existensiella frågor så får man nog inte så mycket tid över till annat. Och eftersom jag just lovats ett fullspäckat framtida år så bestämmer jag mig härmed för att inte börja tänka på detta. Jag får lämna det till senare. Det borde ändå ligga i människans natur att fundera över vad som händer sen. Pluto är inte längre någon planet, den är ersatt av en annan som numera räknas som den yttersta planeten. Pluto är bara en del av stor meteroid. Ove, min släkting, är en mycket lärd man. Jag är glad att jag lärde känna honom lite.. Han fick mig att tänka till.