I'm loving it

Älskar känslan när man får en idé, ringer några samtal och timmen senare kommer befinna sig i slottskogen spelandes volley på beachplanerna som finns där. Det är lite så det alltid borde vara.

Dagens låt: jag vill ha dig - ulf lundell

En springtur i det gröna

Igår gav jag mig ut på en springtur tvärs över gatan. Visade sig vara ett virvarr av motionsspår, promenadspår, mindre stigar och djurstigar. Till tonerna av Robbie Williams sprang jag till en början ganska tungt, stannade var femte minut, fortsatte. Det är alltid svårt när man inte känner till området, därför sprang jag in på spår jag såg andra komma från, sen vidare på en mindre stig, ut på ett större spår. Fann mig slutligen uppe på ett berg - med utstikt över långt bort i stan. Långt jävla bort. Känner ju inte de karaktäristiska bygnaderna, men insåg att jag skulle kunna placera områdena efter vad jag såg om jag hade känt till något. Jaja. Fortsatte. Insåg plötsligt att jag sprang mekaniskt, utan reflektion. Bara sprang. Sist jag sprang med lillebror talade han om detta tillstånd, som är målet. Man är förbi trötthetsspärren och känner ingen smärta. Bara springer. Kändes som jag svävade fram likt en tuss. Magiskt.

Men: kände mig trött på att springa runt i virrvarr, började tänka på Hem. Ja. Hur fan hittar man hem när man befinner sig i ett stort naturområde? Insåg att jag sprungit vilse, detta som Ida varnat mig för. Fan. Sprang, sprang, gick, sprang, gick, började halta pga begynnande skoskav. Skyltar spelar mindre roll när man inte känner till något. Fortsatte. Maniskt nästan. Men samtidigt: gillade känslan av att vara vilse i det gröna, kanske eftersom jag inte hade någon tid att passa på denna min lediga dag. Bara en bok som låg där hemma och väntade på bordet.

Slutligen hittar jag ut och kommer tillbaks till utgångspunkten - en ministig som leder mig ut på cykelvägen mot Hem. Hittar verkligen dit som av en slump, har fortsatt springa på måfå - men nu med en tanke om att hitta Hem i alla fall. Är sammanfattningsvis sjukt imponerad - och tacksam - över att jag tog mig ner från berget, ut från skogen. Inser att jag måste hitta en hållbar runda, detta kanske genom att vara mer fokuserad på att orientera mig samtidigt som jag springer.

Det finns så mycket att lära med en ny stad.

Tre dagar på högskolan: check

Tre dagar på högskolan avklarade. Imorn: egna studier, väldigt passande eftersom jag är sjukligt utmattad. Alla dessa nya intryck, ni vet. Så säger de medelålders på utbildningen och jag instämmer till fullo. Trots att jag inte dessutom har kids att hämta upp på dagis, husdjur att mata och dylikt.

Idag fick vi uppgiften att under fyrtio sekunders tid tänka på en mössa, vilken som helst, den första som kom upp i huvudet. Genast uppenbarar sig i mitt huvud följande: en ljusgrön, väldigt lång stickad mössa - med doft av gammal ladugård. Jag såg den så tydligt och nästan kände doften av den. Senare skulle vi alla sextiotre i ett rasande tempo kort beskriva vår mössa. Detta för att inse hur många perspektiven är, hur oändligt många mössor det finns helt enkelt. Viktigt. Jag kan inte släppa varifrån min mössa kom? Övriga verkade fundera på mössor i deras omgivning; deras egna, barndomens mössa eller kidsens mössor - med doft av dagis eller barnängens schampo. Själv har jag aldrig varken sett eller på annat sätt varit i kontakt med en lång, grön stickad mössa - med doft av gammal ladugård. Så varför uppenbaras den i mitt huvud sekunden efter att vi fått uppgiften att tänka på en mössa? Helt klart intressant. Kommer jag se den i framtiden?

Känns som att jag bär på många mösstankar för tillfället. Annars håller jag på att utforska närområdet genom promenader i slottskogen och på närliggande berg. Har även organiserat min garderob på ett ganska strukturerat vis i bokhyllan här i allrummet. Det känns som att jag är en husmus. Men sen bor jag ju också i en byrålåda. Och jag trivs.

Shit my god

Hjälp! Jag är student.
Avverkade idag första dagen på min utbildning.
Det var introduktion på högskolan väst i flertalet timmar och från att under rektorns inledande tal, då denne blåste såpbubblor på första radens grönisar och ställde sig frågan varför de - hur hårt man än blåser - blir sfäriska, ha suttit rak i ryggen, pigg i blicken och med pennan i högsta hugg, märkte jag hur jag efter varje paus säckade ihop ett snäpp. Under sista timmen, då en farligt entusiastisk studentkår presenterade sin verksamhet, märkte jag hur jag försiktigt och långsamt (obemärkt?) lutade huvudet bakåt mot ryggstödet och - för en kort stund - slöt ögonen. Gjorde jag detta i protest? Försöker verkligen ge kåren en chans, de tar ju avbrottsår för hela grejen, men kan ändå inte uppskatta dem eftersom det står Spex skrivet i fejan på dem. Jag bara kan inte. Inte ens när vice ordförande humant påpekar att han är tvåbarnsfar. Han pushar minuten efter för att vi ska gå till kårpuben ikväll - men enbart om vi på papper kan bevisa att vi har betalat kåravgiften: "Swedbank har öppet till 18:00, om ni snabbar er så hinner ni!". No way papa, jag ska med första tåget hem till Götet.

Skolan verkar bra och jag är glad. I övrigt förvirrad. Bor i en byrålåda på Frölundaborgs allé med min kompis Joanna och en annan som heter Ida. Och en som heter Kalle. Men som är ute och seglar. Fönstret står på glänt och utanför kör spårvagnen förbi. Ett milt monsunregn faller i denna tropik. Jag tror jag måste le åt hösten.

Samlarsyndromet

Tar paus från mitt rum. Jag har x antal lådor fulla med lappar, kvitton, kartor, biljetter och annat. Poesi och reflektioner sedan urminnes tider - och det värsta - jag verkar inte ha kommit särskilt mycket längre i mina tankegångar nu än vad jag hade vid femton års ålder. Det är fortfarande samma frågor jag skriver ner på random lappar när jag får tid. Kanske är frågan i sig viktigare än svaret, jag vet inte. Hur som helst tar dessa lådor upp en himla massa plats, så precis när jag hade tänkt börja packa inför flytten beslutade jag mig för att samtidigt gå igenom lådorna. Varför? Fastnade i anteckningarna som jag fortfarande inte har svar på. Lyckades dessutom inte rensa ut något, med undantag för kursinfon jag fick på plats i Nicaragua - för nu två år sedan. Kändes fel att slänga men jag beslutade mig för att göra det. Kände mig stolt efteråt.

Minnen borde finnas i huvudet men för mig finns de på lappar. Konsekvensen av ett dåligt minne måste således bli ett gigantiskt utrymme att lagra lådor i.

Lyssnar på Fever Ray - Now's the only time I know och kan bara instämma. Fan, det här håller inte.

Word

Ledsen att jag inte har läst dig tidigare men nu har jag gjort det. Samt kan inte tänka på annat

In-between-homes is ovah

Tankar låtar på lillebrors übersnabba dator, hur är det nu - är det olagligt eller inte? Känns som att jag helt har missat den debatten, precis som jag verkar ha missat allt annat som hänt de senaste åren. Jag vet inte hur men fokus verkar ha legat på annat. Intensiva studier om den genomruttna världen vi lever i eller på resande fot mitt ibland människorna som på många sätt lever i konsekvensen av vår välfärd. Som vi givetvis har gjort oss förtjänta av. Jaja

På söndag flyttar jag till Götet! Håller just på att minimera packningen så gott det går, vad ska man egentligen ha så mycket saker hela tiden för? Plus kommer bo i ännu ett minirum samt vet inte för hur lång tid. Men Götet blir förmodligen en lång tid, svårt att greppa.

Den här bilden fick jag av min bror för ett tag sen förresten, han är helt klart skillad - och smart.