Kort livstecken fran La Paz

Efter 18 timmar pa tre olika flyg samt vantetider pa olika stallen kom vi sa antligen fram till El Alto cirka 07:00 lokal tid igar. Mottes av stark sol, halvkass luft samt ett otroligt landskap. Det vackraste jag sett.

Somliga drabbades hart av hojdsjukan, medan andra (jag sjalv daribland) kom undan ganska smartfritt. Visst, vi gar sakta och efter en uppforsbacke ar man ganska paj i huvudet - men vi har heller ingen bradska. Har som enda mal for tillfallet att halla ogon och oron oppna och go with the flow, varfor jag, Tinnice och Madde for blott en timme sedan befann oss inne pa San Pedro - det beryktade fangelset - (ledsen, mamma) for en drygt tva timmar lang rundvandring med en argentinsk guide (fange). Vi hade inte gjort det om det inte hade verkat sakert samt var larare Gunilla var dar forra aret da hon besokte La Paz, men visst - det var inte sa att hjartat slog i normal takt direkt da vi gick forbi den korrupta poliskontrollen (pengar pengar), forsokte gomma de fa vardesaker vi bar runt pa, och insag att vi nu var dar inne - i fangelset som El Choco (Jonas) suttit som fange i drygt fem ar. Ja herre. Jag bet ihop och sa mig omkring, sag fangarna och sag deras barn. Sag ett annat liv. Vi guidades runt pa de olika avdelningarna med vakter (fangar) bade framfor och bakom. Det kandes forhallandevis sakert. Lite tom i huvudet just nu men aterkommer med fler intryck.
San Pedro fran utsidan sett:


i en cell:


Pa en av gardarna, under dagtid ett helt ok stalle:




Ok allt ar bra med mig, sov ut i natt och kanner mig redan ett med det bolivianska dygnet.

Tankte bara delge denna info, ikvall beger vi oss mot Sucre med nattbuss och imorn skall vi mota vara vardfamiljer som vi ska husera hos i 2 veckor.

Nu ska jag ga och ta ut pengar med mitt nya flashiga rosa icakort, kanns ganska svenne men sa ar det med det.

Ta hand om er alla!

Sista måltiden

Sista dagen är kommen och jag tror alla är lite tagna av stundens allvar, något som ger olika uttryck. Personligen packar jag om väskan än en gång och tänker att den är större än vad jag önskar, samtidigt som jag inser varför - jag ska inte på solsemester. Jag ska till ett land som har ungefär alla klimat och jag packar därefter. Mina monsterkänger väger uppskattningsvis 2 kg styck.

Kontaktar lite lokaltidningar hemma i Älmis och försöker låta konkret, samtidigt som hjärtat tar över mina formuleringar och det blir fokus på folkens kamp för rättvisa och teorier om att världen inte är helt paj - det finns hopp, det finns i Bolivia! De ber mig återkomma för ett eventuellt porträtt efter resan samt tillägger att de kan komma att kontakta mig vid inrika händelser; jag kommer vara älmhultsbo som rapporterar på plats i Bolivia? Något får mig osökt att tänka på Bridget Jones..

Idag serveras min favoriträtt i bamba och på något sätt blir det en fin punkt för tiden här på skolan. Tiden som försvann och blev till nya kunskaper. Visst kommer jag tillbaka hit efter påsk, men då blir det fokus på efterarbete och jag misstänker att det inte kommer bli samma sak som det tidigare har varit. Jag kommer att vara ett annat huvud fullt med helt andra tankar och följaktligen blir det annorlunda.
Det blir lasagne alltså och jag inser att serveringen börjar just nu. Gotta run!

Avslutar med ett fint citat jag fann hos min vän Tinnice:
"It's not about class, colour or races, lets get around and see different places"

Me voy, me voy

Soon we go

I skrivande stund: vi försöker förbereda oss på alla sätt och vis samtidigt som vi inser att inga förberedelser nog engentligen kan förbereda oss på vad som komma skall. Vi åker imorn natt, gröna bussen är bokad precis som vår vaktis Ture, denna underbara man, och hans vän. Vi åker från kastrup onsdag klockan 10:00 lokal tid och landar otaliga timmar senare på El Altos flygplats utanför La Paz. Det första som kommer möta oss är ett reducerat syreintag, stället ligger på drygt 4000 meters höjd och blir vi inte höjdsjuka så är det en bonus enligt tidigare resenärer. Vi kommer
ta oss till La Paz där vi skall övernatta för att acklimatisera oss, sova ut osv. Dagen därpå bär det enligt planer av mot Sucre - en 12 timmars bussresa - och sedan väntar boende i värdfamilj i kombination med spanskstudier på språkskola under två veckors tid. Sucre ingår i "media luna" dvs den halvmåne av provinser som är anti-Evo (landets president = Evo Morales) och stan skiljer sig därmed förmodligen avsevärt från vad vi senare kommer stöta på under praktiktiden. Det ska bli intressant, kort sagt, att uppleva medelklassens röster och försöka förstå deras resonemang då de ställer sig emot ökade rättigheter till landets majoritet - ursprungsfolken, uppskattningsvis omkring 70% av landets invånare.

Efter två veckor sen kommer gruppen att skiljas åt och vi beger oss till olika ställen i landet tillsammans med vår praktikpartner. Jag och Daniel kommer då att fara till El Alto, den enorma förstaden som gått om La Paz i invånarantal, och förhoppningsvis bo där hos en värdfamilj - något som i skrivande stund varken är klappat eller klart. Vår tilltänka praktikplats Chasqui har vi heller inte fått vidare respons från, men Gunilla hävdar att allt beror på mañana mañana och är övertygad om att allt kommer att lösa sig. Ja varför inte?

Annars är det mest tusen saker hela tiden, packar lite i väskan, tänker lite på saker jag borde komma ihåg, skriver listor, väntar på ett ica-kort (lovade mig själv för något år sedan att aldrig mer äga ett icakort pga vill inte bli insnärjd i bonusberoendet, men ica är bra på såvis att uttag i utlandet inte blir en extra kostnad, till skillnad från ungefär alla andra kort som tar en uttagsavgift på 30SEK - fair enough?), tvättar min garderob, pratar med Partychristin i sömnen, käkar all bran (ny flingfavorit!), försöker orientera mig i den tyska utbildningsdjungeln och glädjs åt det praktikintyg jag igår erhöll från Caritasverband Düsseldorf; jag ser numera Frau Lindens ord som ett kall. Har upprättat mailkontakt med Frau Kaute, en tysk kontakt vid Stockholms universitet som försöker guida mig i min jakt, något som genast visar sig vara svårt då skolsystemen skiljer sig så enormt och jag inte vet vad jag egentligen frågar henne om förutom om jag har modet. Har jag modet att läsa till socialpedagog på en fachhochschule i Berlin? Mein gott, ibland önskar jag att någon kunde säga åt mig vad jag ska göra samt hur jag ska göra det.

All for now amigos

Smålandsälgen mot nya horisonter - Bolivia

Hemma i Älmis på kortvisit. Alltid lika konstigt att komma hem och konstatera att jag inte bor här längre, känns udda. Stimmar runt i huset och inbillar mig att jag ordnar med smarta saker inför resan men om jag konkretiserar så är det egentligen inte det jag gör. Det är ok ändå; jag är fan sjukt förberedd. Har aldrig varit med om liknande förberedelser inför en resa. Normalt sett brukar jag komma på att jag vill åka, boka biljett och först strax innan inse att saker måste fixas, fixa sakerna och sedan dra. Börjar således bli trött på snack om denna resa, den var smått sönderpratad redan innan jul och nu finns det egentligen inte ett ord att tillägga. Vi vet vad som är planerat (in i minsta detalj), jag är övertygad om att inget kommer bli som vi tror.

Resfebern har dessutom börjat slå till rejält i klassen. Folk mår illa, är yra, förvirrade, mår psykiskt dåligt, tålamoden tryter, folk somnar lite överallt, snackar om allt som måste fixas men gör inget, gråter, skrattar, säger förvirrade saker, anklagar andra för det man själv glömt, pratar. Alla pratar hela tiden. Det är roande att vara en del av detta kaos och inse att man blir som man umgås. Klassen är galet sammansvetsad och det känns genast tomt när man lämnar ön. Dock tror jag denna helg, då vi alla blivit beordrade att fara hem, är välbehövlig för samtliga. Ett break innan sista spurten.

Turen till Käringön blev en trevlig vistelse; det samtalades såklar mycket - vad gör vi om ditten eller datten inträffar; vad har vi för skyldigheter gentemot varandra; hur uppför vi oss i den andra världen? Det var fina samtal. Sen spelade vi spel på spanska, lekte lekar på spanska, vandrade i det underbara klipplandskapet, lagade mat, Maggan och Daniel lirade gitarr och vi andra sjöng.

Jag har köpt en diktafon och planerar flertalet intervjuer på plats. Jag och Daniel väljer att dokumentera i skrift och planerar en antologi av intryck som projekt att arbeta med efter resan. Hur genomsyrar urbefolkninges vördnad till moder jord deras vardag? Jag ser verkligen fram emot att möta dessa människor, att samtala och att förstå. Att göra utbyten. Gunnel påpekar ständigt att samtal är vad som spelar roll och jag tänker att det är sant. Endast genom samtal kan vi förändra världen, vi måste förstå och respektera varandra först.

Annars lever jag mitt liv genom handbolls-VM just nu. Handbolls-VM är det bästa jag vet - helt ärligt. Planlägger mitt liv efter matchtiderna och ser fram emot dem likt vore de världens räddning. Sverige är ett starkt lag och jag tänker att vi kan nå långt. Något kvällens match mot Frankrike däremot inte vittnade om. Jaja. Nya tag mot Ungern imorn och Sverige har precis inget att förlora. Mein Gott jag blir taggad bara av att tänka på det.

Jag och Frida fikade med farmor och farfar på second hand idag, pingstkyrkans second hand i Älmhult måste vara en av de bästa platserna på jorden; där möts all världens kultur, gamla och unga, rika och fattiga. Det fikas, det samtalas och det handlas saker som verkligen behövs eller som bara är billiga och måste köpas av den anledningen - allt i en lugn och vänlig stämning. Och där satt vi fyra, ätandes på varsin våffla och farfar skänkte mig en egentäljd smålandsälg som skall fara över haven och slutligen överlämnas i den värdfamilj jag ska bo i under praktiktiden. Det känns fint att kunna överlämna ett hantverk från orten, något som berättar en historia.

Nu ska jag fortsätta med den bok jag för närvarande läser: pippi calzaslargas (långstrump), oslagbar även på spanska kan meddelas.

Bis später

Ett nytt Bolivia

Lördagkväll. Jag tar mig samman och tänker att om jag lyckas med ett blogginlägg så har jag lyckats med en sak idag, vilket jag anser tillräckligt.

Tillbaks på ön sedan när egentligen? Så fort man kommer hit upphör tid och rum som återfinns i vanliga livet. Här blir det fokus på olika projekt, och således räknas också tid i annat än dagar - den räknas i personliga segrar, i gemenskap och i utmaning. Vi kan bocka av uppgiften att anordna en temadag för hela skolan samt vi kan ge oss själva fem av fem stjärnor för det. "Vad kostar ett barn?" var temat på den utställning vi jobbade med dag och natt innan den slutligen stod klar på Humleboda. Trafficking, sexturism, barnarbete, adoption, barnsoldater. Vem bestämmer värdet på ett barn samt är det föränderligt?
Vi lyckades med vår uppgift, att beröra. I utställningssalarna blev tystnaden symbolisk för detta och i diskussionsrummet var stämningen upprörd. Det är alltid kul att göra något som blir uppskattat och ännu bättre när det är något viktigt.

Igår var en psykolog från Bolivia här och samtalade med oss. Han har stor erfarenhet av arbete med gatubarn och delgav sin syn på saker och ting; inte minst politiska läget i landet. Knappt två veckor innan vi anländer till Bolivia genomförs en folkomröstning gällande den nya konstitutionen som utarbetats under ledning av Evo Morales. Den kommer innebära ökade rättigheter för ursprungsbefolkningen, omfördelning av markbesittningar, legalisering av abort, att katolicismen tas bort som officiell religion, att alla sexuella läggningar är tillåtna osv. Konstitutionen kommer med största säkerhet att röstas igenom med en stor majoritet och ingen vet hur läget i landet kommer att vara efter detta. Hugo (psykologen) poängterade att vi kommer få uppleva ett historiskt skede och talade mycket om att "ett nytt Bolivia är på ingång, allt är i rörele, alla vill ha förändring". Det var rörande och fint att höra någon tala om möjligheter.

Annars är det hela tiden mycket på gång inför resan. Vi ska anordna en öppen scen här på skolan till förmån för de bolivianska projekten vi ska praktisera på. Skolan verkar helt klart engagerad i vår resa och i vårt arbete, det känns nästan sorgligt att vi ska lämna så snart.
I veckan som kommer ska vi åka till Käringön där vi ska övernatta och samtala om hur vi kan hantera olika situationer som kan komma uppstå under vår tid i Bolivia. Jag tror det kan bli ganska tufft ganska ofta. Det är ett mycket fattigt land.

Sen har jag träffat en ny kompis som jag kallar indianen. Han har hela tiden ett indianinspirerat band knutet runt huvud samt tycker om att tala om livet precis som jag.

Igår drack jag för mycket rödvin och idag har jag tittat på handboll Sverige - Kuba. Utklassning jawohl. Jag gillar svenska laget och är peppad inför morgondagens möte med Sydkorea.

Nu är det nog sängen. Imorn har vi utlyst städdag, Partychristin och jag. Hon är som jag och följaktligen är hela golvet täckt av kläder. Inte så farligt egentligen, om det inte vore för att vi inte hittar något vi söker och måste tillbringa timmar varje dag bara till att rafsa runt bland allt. Det lilla livet.

På fredag åker jag till Älmis för att säga hejdå ses snart igen till familjen.
Tack alla som har satt in pengar till våra projekt i Bolivia, pengarna kommer komma väl till användning!

Vi ses

Jag är ganska lei, som någon skulle sagt på norsk

Det är måndag och därmed tre dagar kvar till jullov, ett fett välförtjänt jullov om ni frågar mig. Det känns att det snart är lov, folk försover sig stup i kvarten alternativt somnar på lektionerna. Lärarna, dock, fortsätter dyka upp med strålande ögon och ett aldrig sviktande engagemang: jag är impad.

Mänskliga rättigheter 60 år förra veckan blev en givande dag på Världskulturmuséet i GBG. Dock var vi ganska kritiska till arrangemangets genomförande och upplägg, något som visar på vad vi lärt oss under denna terminen. Det kändes dessutom fint att redan känna till det mesta som sades, det är vår vardag här på kursen. För de som inte vet: flest dödstraff per år utför Kina. 2000 liv enligt officiella siffror, Amnesty uppskattar minst 10 000. När programmet var slut drog vi vidare till hagabion där vi såg en av de förmodligen hemskaste filmer jag sett: Buddha föll av skam. Jag tror alla fick en sten i magen och tänkte att världen är en skit. Den handlar om barn i Afghanistan som leker krig som barn ibland gör, endel är talibaner, andra amerikaner eller bara vanliga kvinnor som förtjänar att stenas eftersom att de vill gå i skolan.

Andra nyheter är att jag inom närmsta dagarna flyttar in hos Partychristin (två dörrar bort), detta för att få reducerad hyra med jag vet inte hur många pengar, massa! Detta med tanke på att rummet kommer stå tomt två månader nästa termin. Partychristins rum är cirka tre gånger så stort som mitt samt sjukt julpimpat. Hon har även en röd ljusslinga formad till ett stort hjärta på ena väggen, där i planerar jag smäcka upp min gigantiska tysklandskarta. Jag tror på succé!

På torsdag kommer den sedan generationer traditionellt firade julfesten äga rum här på skolan, en fin fest utan like om man får tro rektorns blida ord. Utlovade aktiviteter bland annat: julbord, fackeltåg samt dans kring granen. Jag tror att kära Jan-Evert på sitt sätt försökte förklara julfestens klass genom frasen "Jag ser helst att vi under julbordet hänger av oss jackorna ute i entrén istället för att hänga dem på stolen, så som vissa har för vana. Vi kan under julfesten tänka att matsalen är en restaurang, som den ju egentligen alltid är." Det här är en rektor sällan skådad med en mycket torr humor av mig mycket uppskattad. Jaja

På fredag entrar jag Älmis och på lördag börjar julschemat. Det kommer bli sweet att hänga på maxan såhär i juletid, jag hoppas att folk handlar rättvisemärkt bara.

Avslutar med en bild på mig och min kommande praktikkamrat Daniel. Här förberedandes den latinamerikanska måltiden vi skapade förra veckan, det var en varm fest ur både kulinariskt (på stolen bakom mig skymtar en gigantisk gryta med en mexikansk soppa som formligen satte eld på hela käkpartiet) och stämningsfullt perspektiv. Fuerte!

Sag es Mal auf Deutsch

Vi är i december igen (var vi inte nyss här?); jag fortsätter förundras över tidens gång samtidigt som jag kämpar med att leva varje sekund fullt ut. Vilket förvisso är ganska enkelt här på skolan. Pianospelandet går framåt, det är en nytt intresse helt klart(själv ganska förvånad). Volleyn börjar också ta form och en engagerad trupp har bildats, seten blir ofta otaliga och timmarna försvinner och sen är det nästan natt och då påbörjar jag en spansk text. Jag gillar livet.

Jag följde julkalendern de fyra första dagarna, den femte försov jag mig och nu känns det inte längre värt. Men det var en fin morgonstund, att släpa sig upp, slänga sig i soffan och vakna till ett enligt mig själv ganska risigt försökt till julkalender. Det var bättre för. Jag undrar allt oftare vad som inte var bättre förr?

Förra helgen var jag hemma i Älmis, eller större delen spenderades i ärlighetens namn på skånskt territorium; jag for till Önnerstad för att påbörja en dokumentärfilm om hur det är att vara ung och funktionshindrad i ett modernt svennesamhälle - "hur blir du bemött?" var en av de många frågorna jag ställde filmens huvudrollsinnehavare - den underbara Fridon, ofta (inte alltid) glatt svarandes på mina frågeställningar, med känsla såväl som förstånd. Gud jag har en upplyst syster!

Här på skolan har det mest handlat om att jag har börjat prioritera spanskan framför andra skolämnen, svårt men rätt. Jag experimenterar för tillfället med konjunktiv imperfekt samt konditionalis - det finns så underbara spanska former: breathtaking. Hoppas därmed snart kunna bemästra denna konst.
Har även fördjupat mig i de få faktauppgifter som finns gällande GMO (Genmodifierade organismer), och inser att vi fan inte har någon aning om vad vi stoppar i oss eller var det kommer ifrån. Att handla från lokala uppfödare/odlare alternativt bli självförsörjande verkar vara enda alternativet om man vill veta säkert dessa dar. Jag förstår mer och mer att vi måste vara kritiska mot det mesta i denna globaliserade moderna skitvärld som vi lever i. Jaja

I helgen kom Joanna på besök till ön och som alltid uppskattar jag människor som spontat slänger sig med tyska uttryck, det gör allt så mycket mer värt! Vi drack cuba libre, spelade TP (jag vet galet) och pratade om världen. I lördags åkte vi mot fastlandet för att gå på Nef och kika på en jazzkonsert. Vi mötte även upp Tove som gjorde en blixtturné i helgen. Trevligt häng med jazz som förenande faktor, jag gillar jazz. Håller för övrigt på att lära mig en jazzsång på piano. Ma gad!

Ikväll har vi spelat volley i två timmar och sen bjöd Babak på en iransk gryta som han hade kokat ihop. Mycket exotiskt var att den bland annat bestod av torkad lime, en otrolig smaksättare!

På onsdag är det den internationella dagen för mänskliga rättigheter och vi skall åka till Götet för att delta i en kurs anordnad av svenska FNförbundet. Jag tror på en lärorik dag med engagerade själar!

Just det: de som vill får gärna gå in på grammis.se och rösta på årets barnskiva med Khala Uma. Det hade varit bäst med andinska toner i globen!

Snart är det jullov. Hjälp! Jag måste plugga.
A dios