Smålandsälgen mot nya horisonter - Bolivia

Hemma i Älmis på kortvisit. Alltid lika konstigt att komma hem och konstatera att jag inte bor här längre, känns udda. Stimmar runt i huset och inbillar mig att jag ordnar med smarta saker inför resan men om jag konkretiserar så är det egentligen inte det jag gör. Det är ok ändå; jag är fan sjukt förberedd. Har aldrig varit med om liknande förberedelser inför en resa. Normalt sett brukar jag komma på att jag vill åka, boka biljett och först strax innan inse att saker måste fixas, fixa sakerna och sedan dra. Börjar således bli trött på snack om denna resa, den var smått sönderpratad redan innan jul och nu finns det egentligen inte ett ord att tillägga. Vi vet vad som är planerat (in i minsta detalj), jag är övertygad om att inget kommer bli som vi tror.

Resfebern har dessutom börjat slå till rejält i klassen. Folk mår illa, är yra, förvirrade, mår psykiskt dåligt, tålamoden tryter, folk somnar lite överallt, snackar om allt som måste fixas men gör inget, gråter, skrattar, säger förvirrade saker, anklagar andra för det man själv glömt, pratar. Alla pratar hela tiden. Det är roande att vara en del av detta kaos och inse att man blir som man umgås. Klassen är galet sammansvetsad och det känns genast tomt när man lämnar ön. Dock tror jag denna helg, då vi alla blivit beordrade att fara hem, är välbehövlig för samtliga. Ett break innan sista spurten.

Turen till Käringön blev en trevlig vistelse; det samtalades såklar mycket - vad gör vi om ditten eller datten inträffar; vad har vi för skyldigheter gentemot varandra; hur uppför vi oss i den andra världen? Det var fina samtal. Sen spelade vi spel på spanska, lekte lekar på spanska, vandrade i det underbara klipplandskapet, lagade mat, Maggan och Daniel lirade gitarr och vi andra sjöng.

Jag har köpt en diktafon och planerar flertalet intervjuer på plats. Jag och Daniel väljer att dokumentera i skrift och planerar en antologi av intryck som projekt att arbeta med efter resan. Hur genomsyrar urbefolkninges vördnad till moder jord deras vardag? Jag ser verkligen fram emot att möta dessa människor, att samtala och att förstå. Att göra utbyten. Gunnel påpekar ständigt att samtal är vad som spelar roll och jag tänker att det är sant. Endast genom samtal kan vi förändra världen, vi måste förstå och respektera varandra först.

Annars lever jag mitt liv genom handbolls-VM just nu. Handbolls-VM är det bästa jag vet - helt ärligt. Planlägger mitt liv efter matchtiderna och ser fram emot dem likt vore de världens räddning. Sverige är ett starkt lag och jag tänker att vi kan nå långt. Något kvällens match mot Frankrike däremot inte vittnade om. Jaja. Nya tag mot Ungern imorn och Sverige har precis inget att förlora. Mein Gott jag blir taggad bara av att tänka på det.

Jag och Frida fikade med farmor och farfar på second hand idag, pingstkyrkans second hand i Älmhult måste vara en av de bästa platserna på jorden; där möts all världens kultur, gamla och unga, rika och fattiga. Det fikas, det samtalas och det handlas saker som verkligen behövs eller som bara är billiga och måste köpas av den anledningen - allt i en lugn och vänlig stämning. Och där satt vi fyra, ätandes på varsin våffla och farfar skänkte mig en egentäljd smålandsälg som skall fara över haven och slutligen överlämnas i den värdfamilj jag ska bo i under praktiktiden. Det känns fint att kunna överlämna ett hantverk från orten, något som berättar en historia.

Nu ska jag fortsätta med den bok jag för närvarande läser: pippi calzaslargas (långstrump), oslagbar även på spanska kan meddelas.

Bis später