Jag är ganska lei, som någon skulle sagt på norsk

Det är måndag och därmed tre dagar kvar till jullov, ett fett välförtjänt jullov om ni frågar mig. Det känns att det snart är lov, folk försover sig stup i kvarten alternativt somnar på lektionerna. Lärarna, dock, fortsätter dyka upp med strålande ögon och ett aldrig sviktande engagemang: jag är impad.

Mänskliga rättigheter 60 år förra veckan blev en givande dag på Världskulturmuséet i GBG. Dock var vi ganska kritiska till arrangemangets genomförande och upplägg, något som visar på vad vi lärt oss under denna terminen. Det kändes dessutom fint att redan känna till det mesta som sades, det är vår vardag här på kursen. För de som inte vet: flest dödstraff per år utför Kina. 2000 liv enligt officiella siffror, Amnesty uppskattar minst 10 000. När programmet var slut drog vi vidare till hagabion där vi såg en av de förmodligen hemskaste filmer jag sett: Buddha föll av skam. Jag tror alla fick en sten i magen och tänkte att världen är en skit. Den handlar om barn i Afghanistan som leker krig som barn ibland gör, endel är talibaner, andra amerikaner eller bara vanliga kvinnor som förtjänar att stenas eftersom att de vill gå i skolan.

Andra nyheter är att jag inom närmsta dagarna flyttar in hos Partychristin (två dörrar bort), detta för att få reducerad hyra med jag vet inte hur många pengar, massa! Detta med tanke på att rummet kommer stå tomt två månader nästa termin. Partychristins rum är cirka tre gånger så stort som mitt samt sjukt julpimpat. Hon har även en röd ljusslinga formad till ett stort hjärta på ena väggen, där i planerar jag smäcka upp min gigantiska tysklandskarta. Jag tror på succé!

På torsdag kommer den sedan generationer traditionellt firade julfesten äga rum här på skolan, en fin fest utan like om man får tro rektorns blida ord. Utlovade aktiviteter bland annat: julbord, fackeltåg samt dans kring granen. Jag tror att kära Jan-Evert på sitt sätt försökte förklara julfestens klass genom frasen "Jag ser helst att vi under julbordet hänger av oss jackorna ute i entrén istället för att hänga dem på stolen, så som vissa har för vana. Vi kan under julfesten tänka att matsalen är en restaurang, som den ju egentligen alltid är." Det här är en rektor sällan skådad med en mycket torr humor av mig mycket uppskattad. Jaja

På fredag entrar jag Älmis och på lördag börjar julschemat. Det kommer bli sweet att hänga på maxan såhär i juletid, jag hoppas att folk handlar rättvisemärkt bara.

Avslutar med en bild på mig och min kommande praktikkamrat Daniel. Här förberedandes den latinamerikanska måltiden vi skapade förra veckan, det var en varm fest ur både kulinariskt (på stolen bakom mig skymtar en gigantisk gryta med en mexikansk soppa som formligen satte eld på hela käkpartiet) och stämningsfullt perspektiv. Fuerte!

Sag es Mal auf Deutsch

Vi är i december igen (var vi inte nyss här?); jag fortsätter förundras över tidens gång samtidigt som jag kämpar med att leva varje sekund fullt ut. Vilket förvisso är ganska enkelt här på skolan. Pianospelandet går framåt, det är en nytt intresse helt klart(själv ganska förvånad). Volleyn börjar också ta form och en engagerad trupp har bildats, seten blir ofta otaliga och timmarna försvinner och sen är det nästan natt och då påbörjar jag en spansk text. Jag gillar livet.

Jag följde julkalendern de fyra första dagarna, den femte försov jag mig och nu känns det inte längre värt. Men det var en fin morgonstund, att släpa sig upp, slänga sig i soffan och vakna till ett enligt mig själv ganska risigt försökt till julkalender. Det var bättre för. Jag undrar allt oftare vad som inte var bättre förr?

Förra helgen var jag hemma i Älmis, eller större delen spenderades i ärlighetens namn på skånskt territorium; jag for till Önnerstad för att påbörja en dokumentärfilm om hur det är att vara ung och funktionshindrad i ett modernt svennesamhälle - "hur blir du bemött?" var en av de många frågorna jag ställde filmens huvudrollsinnehavare - den underbara Fridon, ofta (inte alltid) glatt svarandes på mina frågeställningar, med känsla såväl som förstånd. Gud jag har en upplyst syster!

Här på skolan har det mest handlat om att jag har börjat prioritera spanskan framför andra skolämnen, svårt men rätt. Jag experimenterar för tillfället med konjunktiv imperfekt samt konditionalis - det finns så underbara spanska former: breathtaking. Hoppas därmed snart kunna bemästra denna konst.
Har även fördjupat mig i de få faktauppgifter som finns gällande GMO (Genmodifierade organismer), och inser att vi fan inte har någon aning om vad vi stoppar i oss eller var det kommer ifrån. Att handla från lokala uppfödare/odlare alternativt bli självförsörjande verkar vara enda alternativet om man vill veta säkert dessa dar. Jag förstår mer och mer att vi måste vara kritiska mot det mesta i denna globaliserade moderna skitvärld som vi lever i. Jaja

I helgen kom Joanna på besök till ön och som alltid uppskattar jag människor som spontat slänger sig med tyska uttryck, det gör allt så mycket mer värt! Vi drack cuba libre, spelade TP (jag vet galet) och pratade om världen. I lördags åkte vi mot fastlandet för att gå på Nef och kika på en jazzkonsert. Vi mötte även upp Tove som gjorde en blixtturné i helgen. Trevligt häng med jazz som förenande faktor, jag gillar jazz. Håller för övrigt på att lära mig en jazzsång på piano. Ma gad!

Ikväll har vi spelat volley i två timmar och sen bjöd Babak på en iransk gryta som han hade kokat ihop. Mycket exotiskt var att den bland annat bestod av torkad lime, en otrolig smaksättare!

På onsdag är det den internationella dagen för mänskliga rättigheter och vi skall åka till Götet för att delta i en kurs anordnad av svenska FNförbundet. Jag tror på en lärorik dag med engagerade själar!

Just det: de som vill får gärna gå in på grammis.se och rösta på årets barnskiva med Khala Uma. Det hade varit bäst med andinska toner i globen!

Snart är det jullov. Hjälp! Jag måste plugga.
A dios

VOTE FOR KHALA UMA!

Det har varit en stark dag. Det började med att vi igår fick veta vart och med vem vi ska praktisera; beslutet att så snart delge oss denna info (som egentligen skulle diskuterats bland fler lärare) berodde på den allmäna nervositet och totala okoncentration som kom att råda bland flera klassisar. Endel hade sömnproblem, andra slarvade bort allt av stort värde eller var helt onåbara. Som vore det ett livsavgörande besked. Så sade mig Gunilla att jag åker till Chasquí (ett fridtidscenter i El Alto) tillsammans med Daniel = muy bien! I El Alto varierar temperaturerna enormt från dag till natt men ligger ofta på omkring 5 grader om jag har fattat det hela rätt; "det blir aldrig varmt" som en gamal DURare kommenterade idag. För idag började dagen med besök av gamla DURare som gav oss sina intryck och tips om landet och praktikplatserna. En piercad och mycket nojig vegetarian svarade på mina frågor om El Alto och Chasquí, fast egentligen hade jag inga frågor för jag tänker att jag vill uppleva allt utan att ha hört om det först. Fick dock tips om vinterjacka (huh) och vandrarkängor, där rök alltså min vision om minimal packning för första gången ever.

Många klassisar har inte tidigare lämnat Europa och följaktligen är oron överlag ganska stor. Och svår att dämpa, Bolivia är inte ett ofarligt land, det är ett fattigt land och en fattig man måste överleva.

Efter 10-kaffet samlades hela skolan i tyftsalen och de två gamla DURarna visade en film de gjort under sin tid i Bolivia; den fungerade som en introduktion till det politiska läget och delgav den historiska händelsen att Evo blev president, alltså kontinentens första president av indianskt ursprung ever och därmed en enorm framgång för landets majoritet som ända sedan kolonialtiden i stort sett nekats rättigheter överhuvudtaget. Sedan tog piercade veg-snubben vid och malde på en stund om det folkliga engagemangets betydelse för utvecklingen och jag kom på mig själv att tänka på Bolivia som ett av mina barn, vilket jag ser som ett bra tecken.

Sen plötsligt formligen studsade en liten gumma in genom dörren, presenterades som Astrid - boliviagruppens företrädare - och påbörjade genast, med väskan över axeln och händerna fulla av papper och planscher, ett långt och passionerat föredrag om sin enorma kärlek till quinoa, den fröväxt som odlas i anderna - främst i Bolivia och Peru - och hur den på bara några år har utvecklats från att alltid ha varit främst de andinska indiankulturernas eviga spannmål till att ganska nyligen faktiskt ha stått på menyn under en bjudning i det spanska kungahuset (!). Hon uttryckte sin glädje för att quinoan kan komma att bli en betydande exportvara för Bolivia och att det alltså handlar om mycket hoppfulla frön. Dessutom, som hon gärna tillade, kan allt göras med quinoa. Hon var precis överallt i hela tyftsalen på en och samma gång, viftandes med en plansch i ena handen samtidigt som hon försökte peka ut något annat med andra handen och därmed klart inte bemästrade mikrofonen särskilt väl. Roligast var kanske då hon yttrade frasen "..ja men när jag var i Boliva nu -76 så träffade jag en man som sa det." En eldsjäl något vilse, men med ett brinnande engagemang för quinoan och framför allt för Boliva.

Sedan var det dax för dagens egentliga höjdpunkt, den utannoserade i alla fall, även om jag nog tycker att Astrid bidrog till en underbar stämning hon också. Jo det var musikgruppen Khala Uma. En grupp bestående av en mamma en pappa och en dotter, men ingen vanlig familj direkt. Gitte åkte till Boliva med svalorna i slutet av 70-talet, planen var att arbeta ideellt under två års tid, en plan som förändrades då hon träffade Cesar, en aymaraindian. Tillsammans levde de i Bolivia i många år, fick dottern Tanya och upplevde kulturkrockar av helt sjuka proportioner. Gitte lärde sig dessutom aymara, något dottern också bemästrar - och tillsammans turnerar de nu både i Boliva och i Sverige med sin grupp som sprider aymarakulturen (bland andra ursprungskulturers) filosofi om pacha mama (moder jord) och den självklara solidaritet som vi människor borde visa varandra. De visade upp en storslagen spelning med bolivianska flöjtar och andra instrument som jag inte kan namnen på, de andinska tonerna fyllde hela salen och det var så starkt att de brinner så för sin kultur, vi var många ganska tagna efteråt. Det blev quinoa till lunch. Och sen följde hela eftermiddagen med workshops med Khala Uma, där vi bland annat lärde oss rytmiska låtar på aymara, helt galen boliviansk folklig dans och kanske främst vikten av hur betydande musiken är för den andinska kulturen. Det var storslaget alltihop, applåderna tog aldrig slut och just då ringde Gittes mobil som meddelade att Khala Uma har blivit grammisnominerade. Gitte blev märkbart tagen av situationen och höll ett förhandstacktal på sin breda malmöitiska där hon uttryckte sig väl: "Globen hade varit fett, fan Cesar, Tanya, tänkt att vandra in på scenen med flöjten i högsta hugg och sjunga om pacha mama och hylla Evo". Gitte är en helt underbar människa med ett sjukt engagemang för en kultur och ett folk som hon tagit till sitt hjärta. Vote for Khala Uma!

Sen var det kvällsmat med klassen och Gitte och Cesar och Tanja och snack om Bolivia och om miljöfrågan och allt annat som är viktigt i denna världen som jag är i nu. Och Gittes telefon ringde konstant och folk gratulerade till nomineringen och jag tänkte att kanske blir världen bättre, kanske försöker den i alla fall?

Och sen var det stress till en kvällskurs i kroki med en sjukt piercad modell. Och sen stress till klassrummet för ett bildspel som Gitte och Cesar förberett, Bolivia i all sin prakt - och en längtan börjar formas. Sen stress till fotbollsträningen, eventuell cup på tisdag, eventuell därför att det är ett klent tjejlag till antalet sett (surprise).

Imorn är det salsa på schemat och jag tänker ta tjuren vid hornen. God natt

fiesta en mi cuartito

I fredags var det fest i mitt rum (noterbart: skolans minsta rum)








Vid sånna här tillfällen känns det alltid bra att ha en skillad gitarrist (Maggan) samt en professionell sångerska (Carin); alla snubbar vill ju vara katt är vid det här laget klasslåten no 1. Jag drack en hel flaska rom och hade följaktligen ont i huvudet hela nästa dag, vilket kändes ok för jag behövde ändå ett break från skoltankar.

Imorn får vi antagligen veta vilken praktikplats vi har blivit tilldelade i Bolivia samt med vilken person vi skall genomföra den. Jag tror det blir bra hur det än blir, allt jag önskar är ett äventyr och det kommer det bli oavsett. Men jag kommer hamna i El Alto, det vet jag redan nu. El Alto ligger på 4000 m höjd och är en förort till huvudstaden La Paz.

Nu är det volleyboll med Maggan som besitter en sjuk talang för precis alla bollsporter. Ciao

Omgiven av aktivitet

I helgen har jag lärt mig att pluralform på schema är följande: scheman, schemata, schema, schemor och schemer. Kommer alltså i fortsättningen tala om min olika schemata, nog för att jag bara har ett men vilket ord! Det heter även en bokhandel, flera boklådor. Måste läsa språkhsistoria en dag, britta vad intressant!

Föreläsningen på sparris gick förvånansvärt bra, det var jag, Daniel och Julle som delade på en grupp lagom apatiska åttor och jag tycker vi gjorde det bra. Vi varvade värderingsövningar med diskussionsuppgifter, avslappning och kramkull - allt kopplat till barn och ungdomars rättigheter. Kommentarer vi fick på utvärderingen var många i stil med att det var intressant men långtråkigt samt att vi kunde ha varit på bättre humör (yeah right), en kul grej är annars att jag börjar finna ett röstläge med pondus efter alla dessa års pipande. Utvecklingen går helt klart i rätt riktning, en kommentar som jag även fick av min pianolärare på facebook igår. Japp

Imorn är det en helt vanlig tisdag som betyder spanska hela dagen, volleyboll hela kvällen = bästa dagen i veckan! Annars har jag rummet fyllt med bokhögar som vanligt, lånade Berliner Verhältnisse av Carros pappa som jag längtar efter att insupa. Imorn ska vi även betala resan och sen kan jag men all säkerhet säga bolivia 5 februari - 30 april. Imorn blir det även genomgång av praktikplatserna, som jag förvisso redan känner till eftersom jag är så sjukligt engagerad. Svårt val dock, alla verkar intressanta på sitt vis.

Denna vecka börjar även tjejernas fotbollsträning eftersom att vi ska åka på cup 2 december, samt ska till sparreviken på torsdag igen för en avslutande föreläsning. Lägerföreståndaren Anna-Thora informerade om möjlighet till sommarjobb som lägerledare och jag är sjukt pepp på att nappa. Tidigare idag fick jag annars ett tips om att åka till Colombia i sommar för att volontera på ett FNprojekt som behandlar kvinnofrågan. Det finns så mycket saker jag vill göra, men nu är jag här och bara här och det är hög tid att acceptera det.

Nu ska jag skriva en milslång spansktext, godkväll vänner

Fue un buen fin de semana!

Tillbaks från en långweekend i huvudstaden känner jag mig som på-nytt-född. Många trevliga återseenden och såklart det hypade provet Deutsch als Fremdsprache (TestDaF) på Goetheinstitutet. Jag trodde på en omänsklig svårighetsgrad (av gvkbrudens träningsbok att dömma) och blev därmed positivt överaskad då det visade sig vara inte omänskligt svårt. Därmed inte sagt att det gick bra, men därmed sagt att jag trodde det skulle gå sämre än vad det eventuellt förmodligen har gjort. Provet rättas centralt i Tyskland, resultatet väntas dröja 8 veckor. No pressure men jag tänker att resultatet ganska mycket får utvisa min framtid, alltså väntar jag med spänning!

Det var trevligt häng med long lost Ddorfmänniskor som Hedda och Daniel, Caroline och Joanna var inte så long lost men visst blev det kära återseenden ändå. Vi drack öl, daniel käkade cookie-des-tages, vi gick på balett på operan och sen hade vi en mycket trevlig middag på carolines inglasade veranda. Allt som har med Ddorf att göra klingar komik i mina öron, skönt att kunna dela det med människor som förstår!

Sen åkte jag och Carro på snabbvisit till Uppsala, dock var det regn och halvmörkt när vi väl kom fram och därmed fick jag inte något särskilt intryck av stan, men fina korridorer fanns det samt jag trotsade min fobi sällskapssspel och har numera alltså spelat Trivial Pursuit (helt makalöst) jag vet inte vad det är med mig dessa dar alltså. Träffade även en mycket inspirerande lärarstudent, jag älskar att träffa lärarstudenter som brinner (nytt intresse).

Ja annars var vi på Gunnarsons specialkonditori tre gånger, strosade runt i ett höstregnigt Stockholm, drack bira med hjältarna från Älmis: Jonas, Anton och Hampus, åt utsökt frukost, spatserade runt i Saltis, lyssnade på skivan jag fått av Flo (förvånansvärt bra), konverserade på tyska samt läste mycket i väldigt intressant bok som handlar om inspelningarna av Astrid Lindgrenfilmerna. Sistnämnda har fått konsekvensen att jag tror att jag var med under inspelningen av Pippi Långstrump.

Resan både började och slutade med 5 timmars tåg förresten, blev lika besviken båda gångerna jag insåg att jag verkligen valt lååångsammaste tåget. Varför?

Nu är jag tillbaks på ön hur som helst och såhär lugn i själen har jag nog inte varit sen innan sommaren, det känns bra. Ny vecka med nya lärdomar väntar, på torsdag ska vi föreläsa på Sparreviken (lägergård) igen, det blir nog en större utmaning denna gång (hjälp!). Jag ska packa upp min väska. Godkväll

Just det: Stockholm är vackert!

Då var det vardag igen

Tillbaks på ön efter ett förträffligt höstlov; det var fint att vara hemma, det är fint att vara tillbaka. Kan rekommendera El choco av Markus Lutterman, historien om svensken Jonas Andersson som satt i det bolivianska fängelset San Pedro i La Paz drygt fyra år efter att ha försökt smuggla kokain ut ur landet. En otrolig berättelse samt en bra beskrivning av Bolivia.

Så kastades man brutalt in i vardagen igen, det var kul. Igår styrde vi upp gudfadern II som varade fram till midnatt, jag är såklart enda personen som tidigare inte sett triologin. Sjukt välspelat förblir min kommentar.

Onsdag, torsdag och fredag skall vi ägna åt att förbereda oss för våra stundande föreläsningstillfällen i låg-, mellan- och högstadieskolor belägna här på ön såväl som på fastlandet. Vi utgår från FN:s barnkonvention och har i stort sätt fria tyglar att bestämma på vilket sätt vi vill spendera 40 min i varje klass. Metoderna är oändliga och det ska bli spännande att se hur det hela kommer utveckla sig. Vi arbetar i par fast i min grupp är vi tre. På förslag lade jag fram att vi borde klä ut oss till något kul, Julle nappade genast och föreslog Star Wars. Jag är skeptisk eftersom jag därmed måste erkänna att jag aldrig sett Star Wars (förmodligen den enda även här). Det finns oändliga sätt att gå till väga på och mitt enda krav är hittils att vi, så gott det går, skall lyckas engagera hela klassen i det vi väljer att prata om. Ingen ska gå därifrån utan att ha börjat fundera.

Idag lånade vi gröna bussen för att dra till biblioteket i Skärhamn. ÄNTLIGEN fanns Hundra år av ensamhet av Márquez inne och jag hoppas nu på ett mästerverk till läsning. Sen stannade vi på ICA och bunkrade likt vore det krigstider på gång; fläktsystemet fortfarande inte helt renoverat på skolan och vi lider alla förmodligen av näringsbrist numera. Vem har tid att laga mat?

Har för övrigt fått ett nytt fönster idag eftersom mitt förra inte var komplett, vilket orsakade diverse kalla vindar mitt i natten. Jag är nöjd.

Nu ska jag sluka bok, nos vemos!