Lerigt varre

I skrivande stund: helrod i fejan. Tacksamt.
Igar var vi da i Potosi, helt otrolig busstur i riktning uppat. Staden ligger nog pa en knappt 4000 m hojd, varfor utsikten var en gudinna. Precis hela tiden nar jag sag ut genom fonstret sa var jag tvungen att tanka att jag aldrig forr sett nagot lika maktigt. Hoga berg och djupa dalar, plotsligt var allt en dimma och vi insag att vi var uppe bland molnen - vilken grej alltsa.
Val framme i stan Potosi - fran mitten till slutet av 1600talet alltsa varldens storsta och maktigaste stad - traffade vi var gruvguide Wilfredo (tyskinspirerat namn), en man som vid 18 ars alder lamnade arbetet i gruvan efter att har knegat i 6 ar. Ja rakna ut nar han borjade sjalva. Anledning till varfor han lamnade gruvan: hans farfar dog dar inne och hans pappa dog av den lungsjukdom man far av allt gruvdamm. Wilfredo forklarade att det inte ar latt att lamna gruvarbetet trots att det ar bade livsfarligt och underbetalt: det handlar om familjeheder och tradition. "Man har gruvan i blodet". Sjalv fortsatter han pa sitt egna satt genom att ta emot turistgrupper och beratta om livet i gruvan.
Wilfredo utrustadede oss samtliga med klader, stovlar och hjalm med lampa. Sen bar det av in i Cerro Rico. Vi offrade cocablad och sprit till "el tio", den hornforsedda trastaty som finns en bit in i gruvan. Nar man arbetar i gruvan raknas man inte langre till jorden och tillber djavulen istallet for gud. El tio alltsa. Tuggade for ovrigt lite coca for att bli av med den mesiga hojdyrsel jag kande av. Resultat: den forsvann. Sen vandrade vi en bit in i gruvan och Wilfredo berattade om dess historia samt hur det funkar. Igar fanns inga gruvarbetare i gruvan; det var begravning i stan. Under torsdagen hade tva arbetare (17 och 30 ar) ovantat omkommit da de blivit overraskade av en giftig gas, av vilken man dor inom 10 sek. Tragedi.
Att ga in i gruvan var ok. Att tanka att barn, unga och aldre man gar in dar for att arbeta varje dag var inte ok. Och som Wilfredo sa, fortjansten ar dalig och man far lon for det man hittar, varfor arbetarna i dessa tider i ren desperation tar stora risker. Risker som kan resultera i dod, aldrig i rikedom.
Tillaggas bor att en mangd arbetare under senaste aret har lamnat gruvan. Vid samma tid forra arbetade 20 000 manniskor i gruvan, en siffra som nu ligger pa blott 3000. Varav uppskattningsvis 100 barn. De som lamnat har sokt sig till andra stader eller till Argentina. Det handlar om overlevnad, nagot jag inte kanner till.

Sa idag har vi vandrat pa en pre-incaled nagot utanfor Sucre. En helt otrolig vandring i bergen med en utsikt som inte gar att beskriva. Foton far forsoka beskriva nar jag har med med kamerasladden nasta gang. Det ar en sa maktig kansla att befinna sig pa samma hojd som de lagsta molnen, att se ut over en varld som man aldrig sett tidigare.
Vagen dit och hem kantades minst sagt av problem da vi korde fast med bussen ett antal ganger. Det ar regnperiod i landet, vilket innebar att vagarna blir leriga och pa vissa stallen mer eller mindre omojliga. Det var bara att hoppa ur och samla flata stenar, bygga en ny vag framfor hjulen och hoppas pa det basta. Slutresultat: vi kom hem, men sjukt leriga. Det komiska var att nar man slangde en sten pa den nya vagen vi bygde sa stankte leran at all varldens hall. Rektorn pa skolan, Sandrita, som var med oss, var slutigen lerig i hela ansiktet, Julia fastnade med ena foten djupt ner i leran samt allt var kaos. Lera i haret, skorna svara att skymta pga all lera osv. Men det var kul. Samtliga kommer formodligen ha fet traningsverk imorn pga de gigantiska stenarna vi slapade. Jaja en annan varld.

NU ska jag och Tinnice planera en intervju och en film vi ska gora om centret familjen driver for de fattiga ursprungsbarnen. Vi planerar en stodaktion och hoppas pa stod fran var rika varld. Ja. Manga trista kanslor som maste omvandlas till aktion mot forandring. Vi borjar har och nu!

EN puss till pappan som fyller ar dagen till ara!
ciao

The devil's miner

Kampar med ett inlagg om San Pedro till klassbloggen, tar 5 ar pga uppkopplingen i den har stan som inte ar den snabbaste. Tiden gar fort har precis som hemma. Vi har denna veckan, forutom den dagliga spanskundervisningen (08:15 - 12:10) varit pa fyra olika studiebesok: kvinnoavdelningen pa stans fangelse San Roque; Sayariy Warmis jourhem for misshandlade kvinnor; ett fridtidscenter i utkanten av Sucre, grundat och drivet av en familj utan like - de har i princip gett upp sina egna liv for att finnas till for de 200 barn som nu varje dag kommer till deras hem for att fa hjalp med laxor samt for att fortara deras uppskattningsvis enda mal mat for dagen. Det hela borjade med att de en dag borjade bjuda nagra fattiga ursprungsbarn pa mellanmal med laxhjalp. Barn forsatte komma och verksamheten har vaxt otroligt snabbt. De ar helt beroende av en amerikansk missionar som finansierar lokalens hyra samt el och vatten. Det sista besoket var vi pa idag, det var ett dagis tillhorande samma organisation som kvinnojouren. Fattiga barn i alder 2-6 kommer dit varje dag, far mat och pedagogiskt omhandertagande samt undervisning for blott 25SEK manaden, vilket kan raknas som en symbolisk summa.

Alla dessa besok har gjort stora intryck pa oss alla, det ar inte latt att mota utsatta manniskor; att hora deras historia och nastan kanna deras misar. Vi kanner oss nog alla valdigt otillrackliga, en svarhanterlig kansla. Varmande ar dock hur gott mottagna vi har blivit precis overallt. De vill att vi ska se hur de har det, de vill visa sin verksamhet och de vill prata om sina oden. Och vi lyssnar. Vi lyssnar och forsoker ge respons. Vi ler och vi tackar for att de delar med sig. Nar vi lamnar far vi pussar pa kinderna och kramar som kanns som inga kramar forr. De sager: ta mig med till ett vardigare liv.

Hinner inte skriva mer just nu. Imorn ska vi till Potosi, en gang varldens storsta och maktigaste stad, en stad med en silvergruva. Otaliga ton silver har fraktats fran den till Spanien under kolonialtiden, ett grymt slaveri. Och fortfarande idag arbetar manniskor i gruvan - vuxna och barn, ingen blir sarskilt gammal av arbete i en gruva. Filmen "The devil's miner" kan rekommenderas for den som ar intresserad. Den handlar om en 14arig pojke som forsorjer sin mamma och syskon genom arbete i gruvan.

All for now!
Just det: klassbloggen hittar ni pa duribolivia.blogg.se

Hanger i Sucre

Andra dagen i Sucre. Kom fram igar morse efter en sjukligt lang resa med buss, drog ut pa tiden pga de folksamlingar som fyllde gatorna i El Alto. Evo hade gastat stan tidigare under dagen for ett tal till folket och ingen ville ga hem verkade det som. Naval slutligen kunde vi kora igenom stan och njuta av de underbara vyerna som malades upp en efter en utanfor fonstret. Bolivia har ett helt otroligt landskap, hoga berg och djupa dalar; det kandes som att vi fardades fran en varld till en annan. Fran La Paz dar husvaggar, gator - allt - ar tackt med "vota si" (rosta ja) till Sucre dar det enda man stoter pa ar "vota no" (rosta nej) till den nya konstitutionen som nyligen blev genomrostad. Sucre ar en konservativ liten stad dar majoriteten ar "vita" och inte ursprungsfolk. De hatar presidenten och den nya konstitutionen och ar inte sena med att dela med sig av sin asikter. Som vi blivit varnade for: manniskorna som bor har ar sjukligt rasistiska. De talar om ursprungsfolken (majoriteten av landets invanare alltsa) som manniskor med lagre intelligens, havdar att de ar lata osv. Det ar helt otroligt...

Fortsatter sen..

Kort livstecken fran La Paz

Efter 18 timmar pa tre olika flyg samt vantetider pa olika stallen kom vi sa antligen fram till El Alto cirka 07:00 lokal tid igar. Mottes av stark sol, halvkass luft samt ett otroligt landskap. Det vackraste jag sett.

Somliga drabbades hart av hojdsjukan, medan andra (jag sjalv daribland) kom undan ganska smartfritt. Visst, vi gar sakta och efter en uppforsbacke ar man ganska paj i huvudet - men vi har heller ingen bradska. Har som enda mal for tillfallet att halla ogon och oron oppna och go with the flow, varfor jag, Tinnice och Madde for blott en timme sedan befann oss inne pa San Pedro - det beryktade fangelset - (ledsen, mamma) for en drygt tva timmar lang rundvandring med en argentinsk guide (fange). Vi hade inte gjort det om det inte hade verkat sakert samt var larare Gunilla var dar forra aret da hon besokte La Paz, men visst - det var inte sa att hjartat slog i normal takt direkt da vi gick forbi den korrupta poliskontrollen (pengar pengar), forsokte gomma de fa vardesaker vi bar runt pa, och insag att vi nu var dar inne - i fangelset som El Choco (Jonas) suttit som fange i drygt fem ar. Ja herre. Jag bet ihop och sa mig omkring, sag fangarna och sag deras barn. Sag ett annat liv. Vi guidades runt pa de olika avdelningarna med vakter (fangar) bade framfor och bakom. Det kandes forhallandevis sakert. Lite tom i huvudet just nu men aterkommer med fler intryck.
San Pedro fran utsidan sett:


i en cell:


Pa en av gardarna, under dagtid ett helt ok stalle:




Ok allt ar bra med mig, sov ut i natt och kanner mig redan ett med det bolivianska dygnet.

Tankte bara delge denna info, ikvall beger vi oss mot Sucre med nattbuss och imorn skall vi mota vara vardfamiljer som vi ska husera hos i 2 veckor.

Nu ska jag ga och ta ut pengar med mitt nya flashiga rosa icakort, kanns ganska svenne men sa ar det med det.

Ta hand om er alla!

Sista måltiden

Sista dagen är kommen och jag tror alla är lite tagna av stundens allvar, något som ger olika uttryck. Personligen packar jag om väskan än en gång och tänker att den är större än vad jag önskar, samtidigt som jag inser varför - jag ska inte på solsemester. Jag ska till ett land som har ungefär alla klimat och jag packar därefter. Mina monsterkänger väger uppskattningsvis 2 kg styck.

Kontaktar lite lokaltidningar hemma i Älmis och försöker låta konkret, samtidigt som hjärtat tar över mina formuleringar och det blir fokus på folkens kamp för rättvisa och teorier om att världen inte är helt paj - det finns hopp, det finns i Bolivia! De ber mig återkomma för ett eventuellt porträtt efter resan samt tillägger att de kan komma att kontakta mig vid inrika händelser; jag kommer vara älmhultsbo som rapporterar på plats i Bolivia? Något får mig osökt att tänka på Bridget Jones..

Idag serveras min favoriträtt i bamba och på något sätt blir det en fin punkt för tiden här på skolan. Tiden som försvann och blev till nya kunskaper. Visst kommer jag tillbaka hit efter påsk, men då blir det fokus på efterarbete och jag misstänker att det inte kommer bli samma sak som det tidigare har varit. Jag kommer att vara ett annat huvud fullt med helt andra tankar och följaktligen blir det annorlunda.
Det blir lasagne alltså och jag inser att serveringen börjar just nu. Gotta run!

Avslutar med ett fint citat jag fann hos min vän Tinnice:
"It's not about class, colour or races, lets get around and see different places"

Me voy, me voy

Soon we go

I skrivande stund: vi försöker förbereda oss på alla sätt och vis samtidigt som vi inser att inga förberedelser nog engentligen kan förbereda oss på vad som komma skall. Vi åker imorn natt, gröna bussen är bokad precis som vår vaktis Ture, denna underbara man, och hans vän. Vi åker från kastrup onsdag klockan 10:00 lokal tid och landar otaliga timmar senare på El Altos flygplats utanför La Paz. Det första som kommer möta oss är ett reducerat syreintag, stället ligger på drygt 4000 meters höjd och blir vi inte höjdsjuka så är det en bonus enligt tidigare resenärer. Vi kommer
ta oss till La Paz där vi skall övernatta för att acklimatisera oss, sova ut osv. Dagen därpå bär det enligt planer av mot Sucre - en 12 timmars bussresa - och sedan väntar boende i värdfamilj i kombination med spanskstudier på språkskola under två veckors tid. Sucre ingår i "media luna" dvs den halvmåne av provinser som är anti-Evo (landets president = Evo Morales) och stan skiljer sig därmed förmodligen avsevärt från vad vi senare kommer stöta på under praktiktiden. Det ska bli intressant, kort sagt, att uppleva medelklassens röster och försöka förstå deras resonemang då de ställer sig emot ökade rättigheter till landets majoritet - ursprungsfolken, uppskattningsvis omkring 70% av landets invånare.

Efter två veckor sen kommer gruppen att skiljas åt och vi beger oss till olika ställen i landet tillsammans med vår praktikpartner. Jag och Daniel kommer då att fara till El Alto, den enorma förstaden som gått om La Paz i invånarantal, och förhoppningsvis bo där hos en värdfamilj - något som i skrivande stund varken är klappat eller klart. Vår tilltänka praktikplats Chasqui har vi heller inte fått vidare respons från, men Gunilla hävdar att allt beror på mañana mañana och är övertygad om att allt kommer att lösa sig. Ja varför inte?

Annars är det mest tusen saker hela tiden, packar lite i väskan, tänker lite på saker jag borde komma ihåg, skriver listor, väntar på ett ica-kort (lovade mig själv för något år sedan att aldrig mer äga ett icakort pga vill inte bli insnärjd i bonusberoendet, men ica är bra på såvis att uttag i utlandet inte blir en extra kostnad, till skillnad från ungefär alla andra kort som tar en uttagsavgift på 30SEK - fair enough?), tvättar min garderob, pratar med Partychristin i sömnen, käkar all bran (ny flingfavorit!), försöker orientera mig i den tyska utbildningsdjungeln och glädjs åt det praktikintyg jag igår erhöll från Caritasverband Düsseldorf; jag ser numera Frau Lindens ord som ett kall. Har upprättat mailkontakt med Frau Kaute, en tysk kontakt vid Stockholms universitet som försöker guida mig i min jakt, något som genast visar sig vara svårt då skolsystemen skiljer sig så enormt och jag inte vet vad jag egentligen frågar henne om förutom om jag har modet. Har jag modet att läsa till socialpedagog på en fachhochschule i Berlin? Mein gott, ibland önskar jag att någon kunde säga åt mig vad jag ska göra samt hur jag ska göra det.

All for now amigos

Smålandsälgen mot nya horisonter - Bolivia

Hemma i Älmis på kortvisit. Alltid lika konstigt att komma hem och konstatera att jag inte bor här längre, känns udda. Stimmar runt i huset och inbillar mig att jag ordnar med smarta saker inför resan men om jag konkretiserar så är det egentligen inte det jag gör. Det är ok ändå; jag är fan sjukt förberedd. Har aldrig varit med om liknande förberedelser inför en resa. Normalt sett brukar jag komma på att jag vill åka, boka biljett och först strax innan inse att saker måste fixas, fixa sakerna och sedan dra. Börjar således bli trött på snack om denna resa, den var smått sönderpratad redan innan jul och nu finns det egentligen inte ett ord att tillägga. Vi vet vad som är planerat (in i minsta detalj), jag är övertygad om att inget kommer bli som vi tror.

Resfebern har dessutom börjat slå till rejält i klassen. Folk mår illa, är yra, förvirrade, mår psykiskt dåligt, tålamoden tryter, folk somnar lite överallt, snackar om allt som måste fixas men gör inget, gråter, skrattar, säger förvirrade saker, anklagar andra för det man själv glömt, pratar. Alla pratar hela tiden. Det är roande att vara en del av detta kaos och inse att man blir som man umgås. Klassen är galet sammansvetsad och det känns genast tomt när man lämnar ön. Dock tror jag denna helg, då vi alla blivit beordrade att fara hem, är välbehövlig för samtliga. Ett break innan sista spurten.

Turen till Käringön blev en trevlig vistelse; det samtalades såklar mycket - vad gör vi om ditten eller datten inträffar; vad har vi för skyldigheter gentemot varandra; hur uppför vi oss i den andra världen? Det var fina samtal. Sen spelade vi spel på spanska, lekte lekar på spanska, vandrade i det underbara klipplandskapet, lagade mat, Maggan och Daniel lirade gitarr och vi andra sjöng.

Jag har köpt en diktafon och planerar flertalet intervjuer på plats. Jag och Daniel väljer att dokumentera i skrift och planerar en antologi av intryck som projekt att arbeta med efter resan. Hur genomsyrar urbefolkninges vördnad till moder jord deras vardag? Jag ser verkligen fram emot att möta dessa människor, att samtala och att förstå. Att göra utbyten. Gunnel påpekar ständigt att samtal är vad som spelar roll och jag tänker att det är sant. Endast genom samtal kan vi förändra världen, vi måste förstå och respektera varandra först.

Annars lever jag mitt liv genom handbolls-VM just nu. Handbolls-VM är det bästa jag vet - helt ärligt. Planlägger mitt liv efter matchtiderna och ser fram emot dem likt vore de världens räddning. Sverige är ett starkt lag och jag tänker att vi kan nå långt. Något kvällens match mot Frankrike däremot inte vittnade om. Jaja. Nya tag mot Ungern imorn och Sverige har precis inget att förlora. Mein Gott jag blir taggad bara av att tänka på det.

Jag och Frida fikade med farmor och farfar på second hand idag, pingstkyrkans second hand i Älmhult måste vara en av de bästa platserna på jorden; där möts all världens kultur, gamla och unga, rika och fattiga. Det fikas, det samtalas och det handlas saker som verkligen behövs eller som bara är billiga och måste köpas av den anledningen - allt i en lugn och vänlig stämning. Och där satt vi fyra, ätandes på varsin våffla och farfar skänkte mig en egentäljd smålandsälg som skall fara över haven och slutligen överlämnas i den värdfamilj jag ska bo i under praktiktiden. Det känns fint att kunna överlämna ett hantverk från orten, något som berättar en historia.

Nu ska jag fortsätta med den bok jag för närvarande läser: pippi calzaslargas (långstrump), oslagbar även på spanska kan meddelas.

Bis später