Sa har vi intagit El Alto sedan nagra dagar tillbaka. El Alto ar, som tidigare namnt, miljonfororten till La Paz; en stad som har vaxt helt utan nagon som helst plan. Fattiga campesinos (bonder) flyttar hit fran landet i jakt pa arbete, nya tegelbygnader kommer till och blir hem, blir ibland klara, star ibland halvfardiga jag vet inte hur lange. Har man rad kan man bygga med vanligt tegel, vanligast ar dock en annan slags material som ar billigare. Vittrar dock sakta men sakert sonder under regnperioderna. Det ar kallt, lika kallt inne som ute. En fuktig kyla som star helt stilla och blir konstant. Nar vi vaknade harom morgonen delgav Daniel infon att termometern stod pa 13 grader och det kanns bra att antligen fa anvandning av alla klader jag slapat med mig. Sover saledes med understall, fleece, mossa, vantar samt med 4 filtar under mig och tre over mig. Har inte frysit en enda natt hittils, tack funktionsklader!
Vi bor hos familjen Chasqui (samma efternamn som fritidscentret vi gor var praktik pa, betyder budbarare pa aymara), en ganska fattig familj som bestar av mamita Feliza, Junior (15 bast) samt Juniors syster Flora, hennes man Juan och son Kevin (5 ar). Felizas man och Juniors och Floras pappa omkom i en traktorolycka innan Junior foddes. Tragedi. Jag bor av nagon anledning i Juniors rum, Daniel bor i vad som verkar vara teverummet och Junior sover pa en madrass jamte mammans sang. Mammans rum ar for ovrigt ocksa rummet dar vi ater frukost: fralla med sockermjolk, fralla med sockerkaffe eller fralla med sockerchokladmjolk. Efter frukosten kanner vi oss sjukt speedade. Jag forstar varfor manga barn har svarta/inga tander. Vem kan svalja sa mycket socker? Men visst, jag hajar. De tar den lilla mat de har och sockrar den forbannat for att fa sa mycket energi som mojligt. Vi dricker snallt, men funderar pa att be om osockrat kaffe snart. Vet dock inte ifall det kommer ses som en forolampning, det ar sa svart med alla matkoder i detta landet. Jaja
Annars har vi kommit bra in i familjen, det talar om oss som de nya guaguas:en, dvs bebisarna - vet inte riktigt hur det ska tolkas. Familjen Chasqui har aldrig tidigare tagit emot volontarer och vi ar formodligen de forsta ljushuvudena i deras hem, ok jag ar det, Daniel klarar sig fint genom sitt asiatiska ursprung, han smalter in riktigt bra faktiskt och slipper vara livradd for att bli ranad hela tiden som undertecknad kanner att hon maste eftersom att alla hela tiden tjatar sa forbannat om det. Regler: ni far inte ga ut nar det ar morkt, turister blir mordade har. Ok tack for infon, El Alto ar urfattigt och kriminaliteten ar skyhog. Som vandrande dollartecken ar vi saklart ett enkelt byte. Kanns dock bra att han en man som smalter in lite vid min sida samt jag brukar bara mossa alternativt min nyinkopta strahatt for att lite mindre sticka ut. Visst, sjukt mycket langre an precis alla plus storst fotter i hela landet formodligen. Men men. Jag vet att min starka sida ar att se snall ut och den jobbar jag pa annu mer just nu, vem kan val vilja ta dod pa en snall svenne i gul alpackamossa? Skamt och sido, vi kanner oss forhallandevis trygga, men samtidigt ar det viktigt att vara medveten om att faran kan finnas overallt. Varje dag ar ett aventyr.
Och sa praktiken da. Fritidscentret Chasqui knappt 5 minuter fran familjen Chasquis hem. Ett kallt stalle med fa barn var mitt forsta intryck. Vi kande oss valkomna men inte sarskilt behovda, varfor vi genast informerade Gunilla om vart missnoje och fick besoka ett annat projekt ner i stan. Christian childrens found - ett stort projket som stodjs av fadderverksamhet fran runt om i varlden. Vi blev runtvisade i detta pedagogiska himmelrike och fattade bada tycke for verksamheten. Nu vantar vi pa samtal om huruvida det ar mojligt att vi kan byta projekt. Lite formellt snack med nagon katolsk samordnare var tydligen nodvandigt forst. Hm. Problemet nu ligger i hur vi ska kunna informera Chasqui (centret) om att vi kommer byta projekt. Kan handa att doña Adela blir sur men kanns lite som skit samma. Vi vill vara dar vi behovs och fadderstallet skrek ganska mycket efter oss. Om vi nu kommer byta, vilket jag verkligen hoppas, sa kommer vi att bli pendlare - nagot som ar ganska klurigt i detta landet. Overallt aker minibussar omkring med en person hangandes i dorren, skrikandes vart bussen ar pavag. Vill man pa ar det bara att vinka och sa stuvas man in bland alla andra; bland skolbarn, aymarakvinnor med enorma bylten innehallandes bade bebisar och grodor, affarsman, familjer, inga djur hittils men det skulle inte forvana mig. Det svara ar att veta vart man ska hoppa av samt om man ens ar pavag at ratt hall eller om inkastaren bara havdat det for att man skulle hoppa pa och betala de 1.50 bolivianosen som resan kostar. Det kan ga snabbt och det kan ta tid. Hur som helst ar det ett smart satt att fardas pa, eller hade varit om trafiken inte hade varit sa pass galen som den ar. Varje gang man faktiskt kommer fram dit man ska ar en ny seger.
Pa tal om seger sa lyckades vi ta oss anda till Isla del sol (solon) nu i helgen. Vi bestamde oss ganska spontant och begav oss hemifran omkring 07:00 lordag morgon. Junior foljde oss till ett horn dar bussar mot "el cementerio" (kyrkogarden) skulle passera. Val framme vid el cementerio hittade vi snabbt en buss mot Copacabana, blott 3,5 h ihoptrangd utan benutrymme, och sen hittade vi ganska snart en bat mot isla del sol. Lago de titicaca, varldens storsta hogst belagna sjo - en gava fran gudarna. Resan varade tre timmar, under vilka jag och D lag pa bankarna uppe pa battaket och bara njot av vyerna. Sen fros vi resten av dagen, 3 timmar i blast ar idioti. Men vackert var det! Tog inga kort eftersom att jag blivit sa varnad av en gammal dam pa hela bussresan dit. Angrar det ganska bittert just nu men har i alla fall nagra strandvyer jag kan slanga upp sen. Isla del sol ja. En o i titicacasjon dar det rader ett sadant lugn som jag aldrig tidigare upplevt, dar bor manniskor, kor, grisar, hundar och andra djur. Alla vandrar runt som de vill och verkar leva av helt andra anledningar an vad vi gor. Ja varfor lever vi egentligen? Suck jobbig fraga. Men ett helt annat tempo som sagt och en sa vacker utsikt vart man an sag att det nastan blev religiost. Vi bodde i ett skabbrum hos en familj och betalade 15SEK. En rolig annekdot ar att vi da vi forst kollade pa rummet och slangde in vara saker, aven rakade lasa in en skabbhund som hade foljt oss ett slag. Fem timmar senare nar vi atervande till rummet sa formligen studsade skabbhunden ut. Sen foljde den oss vart vi an gick anda tills vi lamnade on. Det skulle inte forvana mig om jag har fatt loppor, men det kan man nog fa pa ganska manga stallen har kanns det som. Partychristin, som vi traffade pa on tillsammans med Denise och Julle, berattade att alla flickor pa barnhemmet de jobbar pa har loss.
Sa igarkvall kom vi hem fran var utflykt och bestamde oss for att slagga i La Paz eftersom det hunnit bli halvmorkt i El Alto; onodigt att ta risker. Fick istallet stiga upp i en omansklig gryning och bege oss mot El Alto i morgontrafiken. Galet stim. Bast var for ovrigt att jag tog en dusch pa hostellet vi hittade i La Paz. Har i El Alto duschar man inte garna eftersom att det ar i princip omojligt att fa upp varmen igen och jag hade hunnit bli en ganska sa smutsig person. Maste for ovrigt tvatta snarast eftersom att alla mina klader ar skunkar. Men: hur ska kladerna kunna torka i denna kyla? Tar 1,5 dag enligt var mamita. Och pa vintern da, da det kan bli -10 grader? Jo da later man kladerna frysa, skakar sedan av iskristallerna och sa ar det fardigt. Herre.
Just nu haglar det som aldrig forr, nagot har gatt fel med regnperioden och hagel ar mer forekommande. Vi vantar pa att ga och luncha med Antonio har pa chasqui. Vi ska ga till lunchstallet "El rey" (kungen) dar man blir serverad forratt, soppa, huvudratt, efterratt och cocate - allt pa lopande band till ett pris av 8SEK.
Avslutar med vad forestandaren pa vart eventuellt nya projket sa om deras arbetssatt: cada níño es su mundo - varje barn ar sin varld; nagot de verkar ha insett och har i atanke hela tiden. Sant mamita!
Nu ska vi trotsa haglet. Hasta luego