lördag 28 mars 2009

3 bilder sen orkade jag inte vanta langre

Forsoker slanga upp lite bilder eftersom att jag just insag att jag ar pa ett ovanligt snabbt internetcafé SAMT har alla kablar, kameror och usb-minnen med mig. Increible


Tink, jag och min gangsterkeps





Ok det var visst inte sa snabbt har heller. Nu ska jag ringa Pepe, wish me luck
Ciao

fredag 27 mars 2009

DAME CHOCOLATE Y TE DOY BOMBON

http://www.youtube.com/watch?v=OMbX7jLa2LY
http://www.youtube.com/watch?v=OMbX7jLa2LY
http://www.youtube.com/watch?v=OMbX7jLa2LY

Kul lat vi horde under vara timmar i jeepen. Ar tillbaks i La Paz efter en ganska rutten busstur fran Uyuni. Beraknad restid: 11 timmar. Egentlig restid: 16 timmar. Borjade med att vi lamnade Uyuni 20:00 igarkvall, kom halvvags ut i ingenmansland - total javla oken - da bussen plotsligt stannade och snart ocksa slocknade. En packad lastbilschaffor hade misslyckats och rakat lagga lastbilen pa tvaren sa den blockerade hela vagen, for ovrigt ocksa den enda vagen - den guppiga ganska svarkorda grusvagen. Efter tio min sticker chafforen in huvudet och meddelar kort: "vi sover nu". Harligt, vi befinner oss i en ko bestaende av 15 turistbussar, hela tiden ansluter fler bakifran - och vi ar fast. Far genast flashbacks fran den gangen jag, G och norskan Sofie skulle korsa gransen Nicaragua - El Salvador och blev fast pga strejkande lastbilschafforer. Hade det inte varit for att vi lyckades alliera oss med vagabonderna Alex och Alex sa hade vi nog suttit dar i nagra dygn istallet for de blott 10 timmar vi utled. Hor kvinnor fran satet bakifran samtala om att "ja och imorn ar det fredag, gors det inget da sa ar vi fast har till efter helgen" OMG, jag har inte tid att sitta fyra dygn i bussko, mitt flyg gar mandag gryning och det ska jag med. Eller? Som sa manga ganger tidigare hjalplos i ett land dar inget funkar som det gor hemma i Svea. Vem bryr sig ifall ett hundratal manniskor sitter fast i en bussko mitt i oknen nar barn svalter till dods varje sekund. Min resekompanjon Tink somnade snabbt in efter att forst ha tagit en cigg och beskadat elandet, sjalv kunde jag faktiskt inte ta det lika lugnt, not this time. Tankte igenom hur hemskt allt skulle kunna bli pga ingen teckning pa mobilen: skulle inte kunna meddela att vi inte skulle hinna med flyget, allas oro. Var nara att falla en tar pga allt kandes sa typiskt men somnade istallet.
Vaknar 3 timmar senare av passagerarnas jubel: det finns passage! Bolivia har forvanat mig manga ganger men just den har gangen vagade jag inte tro pa nagot under, vem skulle kunna radda oss sa snabbt? Ja nagon tydligen. Positiv stamning och en kansla av seger i gemenskap, bussen rullar vidare. Jag tanker att nagon har hort min bon.
Knappa halvtimmen senare stannar bussen pa nytt: vi har kort fast i ett gyttjehal inte helt ovantat. Funderade just pa hur dessa tunga bussar kan kora pa kassa grusvagen nar det dessutom har regnat. Chafforen igen: "Alla ut ur bussen", visst vi befinner oss fortfarande i nagot jakla okenlandskap, stjarnhimlen ar slaende vacker och alla passagerare organiserar sig och borja knuffa jattebussen. Fast forst nagra spadtag saklart. Bussen kommer loss, backar, tar sats och formligen studsar over gyttjepolen. Applader och gladje, lat oss sova nu for fan det ar mitt i natten.
Bussen rullar. Vaknar till ibland av att vi pa mirakulosa satt tar oss over mindre vattendrag och orkar inte ens fundera pa hur det gar till.
Vaknar 06:30 framme i Oruro, "bussen gar inte langre, ni maste byta" Ok visst visst sag bara vart vi ska ga pa sa vi kan sova igen. Dodstrott. Drar runt med all min packning samt slapandes pa min sovsack likt en gigantisk snuttefilt, kanns komiskt. Koper en ostpirog och hittar ratt buss. Kryper ner i sacken, pa med mossa och allt, somnar nastan och: bussen stannar. Ingen sager nagot pa 20 min och sen borjar folk stiga av. Chafforen sparlost forsvunnen och rykten om att det ar nagot fel pa bussen. Sweet. Gar och koper en kycklingpirog. Ibland ar det kul nar ovantade saker hander, nar man redan ar fett stressad over allt man maste hinna med under den sista veckodagen i landet sa ar det inte lika underhallande. Vi tar oss samman och beslutar oss for att hoppa pa nasta buss som passerar oss mot La Paz. Vi lyckas springa ifatt en och slanga oss pa den. Ber en stilla bon till pacha mama och somnar in igenigenigen. Vaknar av att vi kor igenom El Alto, mein gott kan inte tro att vi snart ar hemma i LA Paz igen. En resa i det har landet ar som ingen resa hemma. Ett aventyr som ar kul sa lange det ar kul och inte langre.

Har anda lyckats med en ganska produktiv dag, bla ett mote med Svalorna som kandes bra. Ska eventuellt vara med pa deras "informationsturné" och prata om vad det ar for verksamheter de stodjer. Eftersom att jag har falterfarenhet och de mest arbetar administrativt sa blir det en bra mix. Satt och berattade om alla mina erfarenheter infor 8 stora ogon och nickande huvuden, kanner mig ganska stolt over hur jag faktiskt lyckades fanga deras uppmarksamhet och knyta ihop allt pa ett valdigt bra satt. Saklart kan jag tanka mig att sammarbeta med Svalorna!

Imorn maste jag handla massa saker till barnen som bor pa fangelset San Pedro med sina foraldrar. Vi har endel projektpengar over och det kanns som en bra grej att ge dem skolsaker och annat som de lider brist pa. Maste bara inhandla allt samt kontakta Gunillas kompis Pepe och forsoka foklara mig samt stamma traff eller nagot.
For ovrigt: sedan knappa veckan ar det totalforbud for alla turister att entra fangelset, kanns alltsa ganska bra att jag gjorde det andra dagen har i landet. Nu ar det en sluten varld.

Nu ska jag leta upp nagra klassisar, alla borjar komma tillbaks till La Paz och har sakert roliga aventyr att beratta om.

Vi ses snart!

onsdag 25 mars 2009

Salt overallt

Sa ar man tillbaks i civilisationen efter en fyradagarstur i oknen, varldens storsta samt hogst belagna saltoken for att vara mer precis. Aven passerat forbi ett antal vulkaner, sovit pa en vulkano, badat fotterna i en varm lagun, hallt handen i en geiser samt varit pa en o bevaxt av enbart kaktusar. Plus oandliga mil i jeep med chafforen Cristobal, tva argentinskor och tva kvinliga belgare med attitydproblem samt deras tva tremanaders valpar de kopt i Potosi. En oforglomlig resa pa manga satt, framst for att naturen aldrig upphor att imponera. Lamadjur overallt for ovrigt, eller rattare sagt: lama, alpacka och vicuña, snarlika alla tre. Mycket stolta och udda djur maste jag saga.
Val tillbaks i Uyuni dar vi startade turen tar vi in pa ett hostel som utlovar varmvatten, saklart finns inget plus inser snabbt att alla mina klader ar fullkomligt igendammade efter att ha softat i jeepen med nedvevad ruta i 4 dagar. Precis allt dammar alternativt luktar skit (skorna varst, bade monsterkangorna samt de andra). Var saledes efter iskalla duschen tvungen att panikshoppa en gron alpackakofta som jag fortfarande staller mig mycket tveksam till, vad gor man inte for att undslippa en sjuka sahar snart fore hemfard. Aven mossan dammade varfor jag nu var tvungen att inhandla annu en. Mosslandet.
Eftersom att vi imorse steg upp 04:30 for att se soluppgangen ar jag en mycket trott manniska. Men nojd, nojd med att inte ha tva fransk-belgor runt omkring mig, ideligen brakandes eller misskotandes sina valpar. Herre flertalet ganger talade vi ovriga i bilen helt allvarligt om att dumpa dem nagonstans och kora fortast mojligt darifran.

Kanner for att slanga upp lite bilder sen, omojligt att forklara saltoknen i ord. Men salange kan ni googla salar uyuni och forsoka forestalla er. Salt overallt!

Imorn tar vi nattbuss tillbaka till La Paz, jag har ett mote med svalorna samt ska traffa NATs en sista gang innan avfard mandag gryning. Mein gott tiden springer.. nagot jag allvarligt ocksa maste borja gora nar jag kommer hem. Sjukt overgodad efter 5 veckor i vardfamilj. Bien bien

Ciao

lördag 14 mars 2009

Den bolivianska tiden

Igar var vad som kallas en korig dag i livet. Saker som skedde:
- D blev dunderforkyld och bestamde sig for att stanna hemma hela eftermiddagen for att kurera sig. Fine, jag drog sjalv till Chasqui och fick dagen till ara ansvara for alla 3-11aringar samt deras laxor. Drygt 15 barn med mer eller mindre energi, mer eller mindre astrotta efter skola och eventuella arbeten. Lirade runt som en galning och pendlade mellan att hjalpa femaringarna att halla pennan och skriva bokstaven o i skrivstil, forsoka lara ut hur man staller upp mattetal till en fortvivlad tioaring, forsokte fa de som var klara att lagga pussel alternativt rita fler teckningar - var saledes tvungen att beromma varje teckning och ge ett nytt papper hela tiden. Samtidigt springer det ungar in och ut hela tiden for att fraga om de far lana ett hopprep eller en liten boll - visst far ni, men de ar ju redan utlanade till andra barn som ni kanske ser? Ja visst. Sluta stora. Plus hela tiden ropar alla efter "proooooofe Jonna/Fiona" och skvallrar om hur andra inte gor sina laxor som de ska. Forsoker pa vanligt satt saga skot dig sjalv och skit i andra, lyckas ibland. Stresskaos.
- En liten ungen vid namn Alfredo viskar i mitt ora att han har blivit slagen av sin pappa samt att hans aldre bror blir det hela tiden. Aldre brodern, en mycket lugn och snall 12aring, sitter och sneglar at vart hall. Mitt hjarta gar itu men jag hinner inte tanka mer pa det just da efter som femton barn drar i min troja. Maste prata med nagon pa mandag.
- Rapporterade till socialarbetaren Julia att ungen Noel, 8 ar, enligt mig verkar ha autistiska drag och inte ar trog som alla verkar tro. Haller just pa att lasa en bok skriven av en autistisk kvinna som beskriver hennes uppvaxt med autism pa ett valdigt utforligt satt. Senare kallades jag till mote med psykologen Eugenius, mamman till Noel och Julia. De ville att jag skulle delge mina reflektioner. Visst visst, din son befinner sig allt oftare i en annan varld, svarar pa andra fragor an de som stalls samt verkar ha manga imaginara vanner. Blev sedan sittandes med mamman och Julia ett langt slag. En hemsk verklighet malades upp for oss nar mamman antligen borjade prata (for att ungefar aldrig sluta): hela familjen, sarskilt Noel, ar utsatt for hemsk misshandel av svinpappan. Det fanns inget slut pa hemska historier och forklaringar till varfor hennes son kanske ar som han ar. Vi ska gora hembesok pa mandag for ett mote med pappan. Julias ord till mamman: Señora, vi lever i en ny tid nu - kvinnor har rattigheter nu, det ar inte som det var innan. Det finns stallen dit du kan ta dig och barnen. Det ar nya tider.
Jag kande mig ganska knackt da jag dryga timmen senare an vanligt kom hem till vart grona hus.
- Stressade ihop en packning for att snabbt kunna ta en minibuss till La Paz - innan det blir morkt. Man vill inte vistas i La Ceja, stallet vi byter buss pa, i onodigt morker. Hor var mamita gasta att det ar te och brod forst och hajar att D redan sitter dar nere. Skyndar ner med all packning (aven tvatt, tanker inte vanta pa att tvatten ska torka i en evighet i El Alto mer, pa Cactus, vart stammishostel, far man den tvattad och klar pa mindre an en dag), entrar koket och mots av en perfymforsaljerska som visar sig vara ytterligare en dotter till var mamita. Hon radar upp flaska efter flaska och sprutar pa alla mina armar. Drickandes mitt sota te och tuggandes min brodbit forsoker jag snallt havda att jag inte ar nagon perfymmanniska men att visst, det doftar ljuvligt. Svindyrt ocksa, men det beror enligt uppgift pa de internationella markerna. Jaja jag ska inte ha nagot, bara dofta pa deon for att vara snall. Ooops, du brot forpackningen señorita, nu far du allt kopa den. Ok visst, allt for att kunna lamna koket och dra till stan. Visar sig vara en deo av slaget "teenie" med namnet Coctail. Jaja
Samtidigt som jag betalar delger mig alla infon: Daniel ropar pa dig, Jonna, Daniel ropar. Ok fan vad han ropar, han brukar ju annars vara lugn och sansad. Men visst, han vill val dra innan morkret faller och vantar i dorren. Jag tackar for mig och lamnar koket. Val ute pa garden skymtar jag D hangandes over racket uppe vid tvattfatet. D har rakat skara sig pa sin nagelsax. Djupt. Blodet flodar och D ar blek. Ledsen, kan inte hjalpa till - kommer svimma pa cupen. Men tur att Flora, var mamitas ena dotter, har en halv sjukskoteskautbidlning. Hon rycker in och tejpar och tejpar men aldrig vill det sluta bloda. Fine, vi maste dra hur som helst. Har dessutom bestamt traff med Clara i La Paz och ar redan sjukligt sena. Gar utanfor dorren och mots av 10 ungar fran Chasqui som vill folja oss till var skjuts. Ingen minibuss stannar, konstigt - de tror att det ar vi plus alla tio ungarna som ska aka. Ingen har plats for sa manga. Hajar efter ett tag och be dem dra. Vi ses pa mandag, ha en fin helg - ni kommer formodligen jobba och slita varre an i veckorna men visst. En buss stannar och vi ar ivag.
- Kommer till Cactus och far bo i basta rummet. Har ungefar bott i hostellets alla rum vid det har laget, samt vi ar kanda som svennarna som hela tiden atervander. Anledning: billigast i stan.
Sen blir det aterforening med andra fran klassen; alalayganget och aynapi, tva projekt forlagda i La Paz och El Alto. Det blir mycket snack om praktiken osv, alla pratar och ingen lyssnar. Sen traffar vi tre tyskar som alalayganget kanner fran praktiken och jag blir pamind om mitt hjarta. Kommer hem klockan 03:30 och tanker att nu vill jag sova i en evighet. Vaknar inte sa langt dar efter, gar upp och letar ratt pa en avokado. De ar gigantiska har borta. Frulle pa en stenmur och sen mota upp D igen for att ta oss till NATs kontor och delta vid annu ett mote. Hanger pa deras internetcafe just nu och ar inte forvanad att motet inte har borjat 1,5 h senare. Den bolivianska tiden. Vi har med oss 25 bananer och 20 bakverk.

Godammit jag tror det borjar nu

torsdag 12 mars 2009

Vurpan pa dodens vag

Tankar innan: ok dodens vag, here I go.
Vi lamnade La Paz i en tidig gryning tillsammans med Coca Travels, en argentur inte kand for att ha de basta cyklarna - men humana priser. Det var Emilia, Tinnice och jag och vi beslutade oss alla for att ta cykelalternativ nummer 3, en helt ok mountainbike. Akte minibuss upp till en mycket hog hojd dar vi blev utrustade: klader, vantar, hjalm, cykel. Sen foto och go!

Regler: aldrig cykla ifatt ledaren (ingen risk), alltid halla ytterkanten ifall man kor sakta och riskerar att bli omkord, alltid skrika "passing on the right" vid omkorning. Det var en tur pa 6,5 mil, fran toppen av La Paz till Coroico, fran kylig luft till tropiskt klimat. Och hela tiden en fantastisk utsikt. Det var mycket nedfor och ingen fotbroms, varfor handerna fortfarande nagra dagar efter kandes halvt doda och knappt kunde greppa saker.

De ar mycket for det har med gruppbilder i detta landet alltsa. Vi var en komisk grupp: tva sparvar pa 18 bast fran London, en pastadd manlig fotomodell fran Italien, en nyazeelandsk sapaskadis som bara fick kassa roller och nu skulle soka sig till teatern i London och Paris istallet, tva 30ariga argentinskor med sinne for aventyr, en snygg snubbe som ingen vet var han kom ifran och sa vi - tre svennar fran Billstomska.

Sa vi cyklade och cyklade och tog paus ibland, fick bananer och vatten och cyklade vidare. Cyklade under vattenfall och genom mindre vattendrag, blev blota och torkade snabbt i den hela tiden upptrappande hettan. Cyklade pa smala vagar med inte helt ultimat terrang. Det var mycket sten, ibland grus, lera och hela tiden nedfor och kurvor. Visst var det lite med livet som insats som jag gav mig av men jag hade val aldrig i mitt liv trott att jag skulle tappa balansen av nagot sa simpelt som att ratta till solisarna som fallit pa sne. Formligen gled fram pa mage, med armarna utstrackta framfor mig (superman-pose) och trodde pa allvar att jag brannskadade hela magen pga glidets snabba hastighet. Kunde bara tanka tre saker: jag hor inget, ser inget samt jag brinner. Senare forklaring av Mads lyder att jag formodligen befann mig i chock och vad jag minns ungefar 1 sekund fran att svimma. Allt snurrade galet och sen fick jag en flaska vatten. Konstaterade snabbt att hogra armbagen var helt uppskrapad (igenom skyddsjackan och tva andra trojor), benen var heller inte i sarskilt bra form. Jag minns att en av argentinskorna passerade forbi pa sin cylle och forsokte fa kontakt. Jag kunde bara inte haja att jag hade stupat, kandes som ett fatalt nederlag. Har senare fatt berattat av Tinnice att 2 dm av min cykel lag utanfor stupet. Mein Gott. Blev efter en stund upphamtad av minibussen som hela tiden lag efter oss och fick aka med ett slag, slukade 1 liter vatten pa ca 3 min och forsokte lipa lite men lyckades inte. Akte till nasta stopp och aterforenades med gruppen. Haltade ur och kande mig allmant lojlig, blodig och forbannat varm. Guidens fraga: vill du fortsatta aka eller cyklar du klart? Vilken dum fraga tankte jag trott samtidigt som jag horde mig svara att saklart cyklar jag i mal, saklart cyklar jag i mal. Jag ar val inte vek.
Cyklade foljaktligen sista halvtimmen och kande mig ganska stolt nar jag kom fram, nast sist. Tinnice korde pa sakra kortet och cyklade i snigelfart fran borjan till slut. Forsokte verkligen halla hennes takt for att ha lart mig av min laxa, men pallade inte. Kom i mal, drack en paceña och kande att jag nog aldrig hade varit lika trott nansin tidigare, cykling pa helspann i drygt 5 timmar.

Sen akte vi vidare med Coca Travels till ett ganska fancy hotell nagonstans utanfor Coroico centrum, duschade, kakade buffé och kapitulerade i en hangmatta. Tillaggas bor att resan till hotellet inte var den enklaste, en buss framfor hade fatt punka och blockerade vagen, varfor vi var tvugna att vandra en mycket lang stund i en stekande hetta, vi var ju redan slut alltsa och denna vandring blev droppen. Nar vi slappat lite pa hotellet akte vi in till centrum och bokade in oss pa ett skabbhostel istallet, kakade igen och sen tog jag sangen klockan 20:00. Foljande dagar innebar varje steg en otrolig smarta och fortfarande, pa pricken en vecka efter, ar jag inte helt aterstalld. Storst blamarken ever!

Vill nagon lasa mer om hur vi har det har pa praktiken osv sa hanvisar jag till mitt monsterinlagg pa klassbloggen: http://duribolivia.blogg.se/

Lite random bilder fran turen








Ok det var allt for nu, har just hangt upp 50 teckningar pa vaggen. Sjukt produktiva knattar pa det har stallet alltsa, bara att slanga fram kritor och papper och succén ar ett faktum.
Helgen ar ganska planerad: ikvall drar vi in till La Paz for att socialisera lite med ovriga i gruppen, imorn ska vi pa mote med NATs och pa sondag ska vi till la feria igen, den gigantiska marknaden i El Alto. Denna gangen ska vi kopa stolar och bord for barn, vi var dar redan igar och inhandlade tva bord och sex stolar - vilket blev succé. Vi har tankt mycket pa arbetsmiljon, manga av de minsta barnen maste normalt sett sta pa stolarna for att na upp till bordet och kunna gora sina laxor. Tank vilken skillnad det blev, for forsta gangen hade de oversikt over hela sin bok och kunde saledes arbeta hundra ganger battre. Kick ass!

Trevlig helg alla!
/J

torsdag 5 mars 2009

MVH FIONA

Snabb uppdatering: efter att vi mycket snallt forsokt delge doña Adela infon att vi var pavag bort fran chasqui och mot CCF (christian childrens found) pga av kanslan att vi inte var sarskilt behovda har pa centret kallades det genast till ett smarre krismote med samtlig personal. Vi forsokte svalja. Val sittandes pa motet behandlades vi som adla personer, all fokus lag pa vara onskningar och nar vi sa att vi helst bara ville uppleva mer saker samt ha fler arbetssysslor ritades genast ett veckoschema upp pa den stora whiteboardtavlan. Det var en episod av stim och stoj, mest pga det annu inte finns nagot egentligt fungerande veckoschema - men tillsammans lyckades de skapa ett och fragade oss darefter var vi ville vara delaktiga. Vart svar kom att lyda: overallt, varfor vi nu har ganska full agenda och hacken full. I mandags hangde vi med till tva skolor for att informera om centrets verksamhet, enligt socialarbetearen Julia ar det inte det lattaste att fa barnen att komma hit, det kravs tydlig information till saval skolor som foraldrar - och fortroende. Barnhandeln ar tydligen stor i landet och barn forsvinner lite har och dar. Man maste kunna bevisa att man ar del av en serios verksamhet for annars lamnar foraldrarna inte garna bort sina barn. Vilken javla varld.

Pa kvallen hangde vi har pa Chasqui for att narvara vid den musikaktivitet som ager rum varje mandag 20-22. En grupp snubbar som alla traffades pa Chasqui for ett antal ar sedan och fick mojlighet att borja spela instrument startade senare en grupp och har nu lirat tillsammans i 6 ar. Bandnamnet: Bolivia renacido (panyttfott Bolivia) visar att kampen finns overallt, detta langt fore nya konstitutionen och Evos tilltrade till makten, men anda: det syftar till att vi alla tror pa vart land, pa att det kan utvecklas och framforallt forandras, lod den lyriska gitarristens ord. Jag dog. Undrar ibland vad som mojligen kan vara vackrare an nagra fattiga pojkar som tror pa sitt land trots att det ar sa korrupt, diskriminerande och forbannat svart, trots att det ar det fattigaste landet pa kontinenten. Nar de en stund senare fragade oss om vi ville hora en glad eller ledsen sang, jag sa glad och de borjade lira sa forstod jag hur de kan tro pa ett battre bolivia; pa ett pa-nytt-fott hemland. Det var gitarr, kotrumma, charango, tre olika sorters panflojt samt en annan anvlang flojt, dartill en mycket allvarlig stamma pa sang. Det var musica del viento, vindens musik - vi befann oss plotsligt i ett andinskt paradis dar det lilla kalla rummet pa chasqui blev till toppen av Illimani, en topp jag aldrig ville lamna. Nar vi gick hem var det en ny dag i ett nytt liv, i alla fall kandes det sa. Jag tankte att jag forstod hur viktigt Chasqui ar, vad det betyder for dessa unga man. Det betyder samhorighet och att halla fast vid sin kultur. En av Chasquis filosofier ar just detta, att barnen ska uppmuntras till att halla fast vid och kanna till sin andinska kultur; musiken, danser, hantverk osv - det finns sa mycket!

Nu ar det stress till la feria, den gigantiska marknaden som varje sondag och torsdag finns i El Alto. Junior ska folja med oss och det kanns fint, enligt Solveig (en kontakt pa svalorna) sa ar alla ens fickor uppspratta nar man har gatt igenom marknaden, sjukligt skillade ficktjuvar alltsa. Funderar darmed pa att lagga stalarna i mossan. Pa marknaden finns enligt uppgift precis allt. Allt fran saker till cyklar till djur till bilar till mat till klader. Vi ska kopa bollar, pennor, hopprep, ritblock, skolgrejor mm till Chasqui.

Kanner att jag ligger lite efter i bloggandet, men lovar en spannande lasning i nasta inlagg. Namligen det aventyr som agde rum da jag cyklade langs dodens vag. Fran La Paz till Coroico.

/Fiona (vad alla barn pa Chasqui samt aven endel personal har borjat kalla mig. Enklare sa tydligen.. Allt jag kan tanka pa ar Shreeks fru trasktrollet Fiona. Visst visst.)

måndag 2 mars 2009

Cada niño es su mundo

Sa har vi intagit El Alto sedan nagra dagar tillbaka. El Alto ar, som tidigare namnt, miljonfororten till La Paz; en stad som har vaxt helt utan nagon som helst plan. Fattiga campesinos (bonder) flyttar hit fran landet i jakt pa arbete, nya tegelbygnader kommer till och blir hem, blir ibland klara, star ibland halvfardiga jag vet inte hur lange. Har man rad kan man bygga med vanligt tegel, vanligast ar dock en annan slags material som ar billigare. Vittrar dock sakta men sakert sonder under regnperioderna. Det ar kallt, lika kallt inne som ute. En fuktig kyla som star helt stilla och blir konstant. Nar vi vaknade harom morgonen delgav Daniel infon att termometern stod pa 13 grader och det kanns bra att antligen fa anvandning av alla klader jag slapat med mig. Sover saledes med understall, fleece, mossa, vantar samt med 4 filtar under mig och tre over mig. Har inte frysit en enda natt hittils, tack funktionsklader!

Vi bor hos familjen Chasqui (samma efternamn som fritidscentret vi gor var praktik pa, betyder budbarare pa aymara), en ganska fattig familj som bestar av mamita Feliza, Junior (15 bast) samt Juniors syster Flora, hennes man Juan och son Kevin (5 ar). Felizas man och Juniors och Floras pappa omkom i en traktorolycka innan Junior foddes. Tragedi. Jag bor av nagon anledning i Juniors rum, Daniel bor i vad som verkar vara teverummet och Junior sover pa en madrass jamte mammans sang. Mammans rum ar for ovrigt ocksa rummet dar vi ater frukost: fralla med sockermjolk, fralla med sockerkaffe eller fralla med sockerchokladmjolk. Efter frukosten kanner vi oss sjukt speedade. Jag forstar varfor manga barn har svarta/inga tander. Vem kan svalja sa mycket socker? Men visst, jag hajar. De tar den lilla mat de har och sockrar den forbannat for att fa sa mycket energi som mojligt. Vi dricker snallt, men funderar pa att be om osockrat kaffe snart. Vet dock inte ifall det kommer ses som en forolampning, det ar sa svart med alla matkoder i detta landet. Jaja

Annars har vi kommit bra in i familjen, det talar om oss som de nya guaguas:en, dvs bebisarna - vet inte riktigt hur det ska tolkas. Familjen Chasqui har aldrig tidigare tagit emot volontarer och vi ar formodligen de forsta ljushuvudena i deras hem, ok jag ar det, Daniel klarar sig fint genom sitt asiatiska ursprung, han smalter in riktigt bra faktiskt och slipper vara livradd for att bli ranad hela tiden som undertecknad kanner att hon maste eftersom att alla hela tiden tjatar sa forbannat om det. Regler: ni far inte ga ut nar det ar morkt, turister blir mordade har. Ok tack for infon, El Alto ar urfattigt och kriminaliteten ar skyhog. Som vandrande dollartecken ar vi saklart ett enkelt byte. Kanns dock bra att han en man som smalter in lite vid min sida samt jag brukar bara mossa alternativt min nyinkopta strahatt for att lite mindre sticka ut. Visst, sjukt mycket langre an precis alla plus storst fotter i hela landet formodligen. Men men. Jag vet att min starka sida ar att se snall ut och den jobbar jag pa annu mer just nu, vem kan val vilja ta dod pa en snall svenne i gul alpackamossa? Skamt och sido, vi kanner oss forhallandevis trygga, men samtidigt ar det viktigt att vara medveten om att faran kan finnas overallt. Varje dag ar ett aventyr.

Och sa praktiken da. Fritidscentret Chasqui knappt 5 minuter fran familjen Chasquis hem. Ett kallt stalle med fa barn var mitt forsta intryck. Vi kande oss valkomna men inte sarskilt behovda, varfor vi genast informerade Gunilla om vart missnoje och fick besoka ett annat projekt ner i stan. Christian childrens found - ett stort projket som stodjs av fadderverksamhet fran runt om i varlden. Vi blev runtvisade i detta pedagogiska himmelrike och fattade bada tycke for verksamheten. Nu vantar vi pa samtal om huruvida det ar mojligt att vi kan byta projekt. Lite formellt snack med nagon katolsk samordnare var tydligen nodvandigt forst. Hm. Problemet nu ligger i hur vi ska kunna informera Chasqui (centret) om att vi kommer byta projekt. Kan handa att doña Adela blir sur men kanns lite som skit samma. Vi vill vara dar vi behovs och fadderstallet skrek ganska mycket efter oss. Om vi nu kommer byta, vilket jag verkligen hoppas, sa kommer vi att bli pendlare - nagot som ar ganska klurigt i detta landet. Overallt aker minibussar omkring med en person hangandes i dorren, skrikandes vart bussen ar pavag. Vill man pa ar det bara att vinka och sa stuvas man in bland alla andra; bland skolbarn, aymarakvinnor med enorma bylten innehallandes bade bebisar och grodor, affarsman, familjer, inga djur hittils men det skulle inte forvana mig. Det svara ar att veta vart man ska hoppa av samt om man ens ar pavag at ratt hall eller om inkastaren bara havdat det for att man skulle hoppa pa och betala de 1.50 bolivianosen som resan kostar. Det kan ga snabbt och det kan ta tid. Hur som helst ar det ett smart satt att fardas pa, eller hade varit om trafiken inte hade varit sa pass galen som den ar. Varje gang man faktiskt kommer fram dit man ska ar en ny seger.

Pa tal om seger sa lyckades vi ta oss anda till Isla del sol (solon) nu i helgen. Vi bestamde oss ganska spontant och begav oss hemifran omkring 07:00 lordag morgon. Junior foljde oss till ett horn dar bussar mot "el cementerio" (kyrkogarden) skulle passera. Val framme vid el cementerio hittade vi snabbt en buss mot Copacabana, blott 3,5 h ihoptrangd utan benutrymme, och sen hittade vi ganska snart en bat mot isla del sol. Lago de titicaca, varldens storsta hogst belagna sjo - en gava fran gudarna. Resan varade tre timmar, under vilka jag och D lag pa bankarna uppe pa battaket och bara njot av vyerna. Sen fros vi resten av dagen, 3 timmar i blast ar idioti. Men vackert var det! Tog inga kort eftersom att jag blivit sa varnad av en gammal dam pa hela bussresan dit. Angrar det ganska bittert just nu men har i alla fall nagra strandvyer jag kan slanga upp sen. Isla del sol ja. En o i titicacasjon dar det rader ett sadant lugn som jag aldrig tidigare upplevt, dar bor manniskor, kor, grisar, hundar och andra djur. Alla vandrar runt som de vill och verkar leva av helt andra anledningar an vad vi gor. Ja varfor lever vi egentligen? Suck jobbig fraga. Men ett helt annat tempo som sagt och en sa vacker utsikt vart man an sag att det nastan blev religiost. Vi bodde i ett skabbrum hos en familj och betalade 15SEK. En rolig annekdot ar att vi da vi forst kollade pa rummet och slangde in vara saker, aven rakade lasa in en skabbhund som hade foljt oss ett slag. Fem timmar senare nar vi atervande till rummet sa formligen studsade skabbhunden ut. Sen foljde den oss vart vi an gick anda tills vi lamnade on. Det skulle inte forvana mig om jag har fatt loppor, men det kan man nog fa pa ganska manga stallen har kanns det som. Partychristin, som vi traffade pa on tillsammans med Denise och Julle, berattade att alla flickor pa barnhemmet de jobbar pa har loss.

Sa igarkvall kom vi hem fran var utflykt och bestamde oss for att slagga i La Paz eftersom det hunnit bli halvmorkt i El Alto; onodigt att ta risker. Fick istallet stiga upp i en omansklig gryning och bege oss mot El Alto i morgontrafiken. Galet stim. Bast var for ovrigt att jag tog en dusch pa hostellet vi hittade i La Paz. Har i El Alto duschar man inte garna eftersom att det ar i princip omojligt att fa upp varmen igen och jag hade hunnit bli en ganska sa smutsig person. Maste for ovrigt tvatta snarast eftersom att alla mina klader ar skunkar. Men: hur ska kladerna kunna torka i denna kyla? Tar 1,5 dag enligt var mamita. Och pa vintern da, da det kan bli -10 grader? Jo da later man kladerna frysa, skakar sedan av iskristallerna och sa ar det fardigt. Herre.

Just nu haglar det som aldrig forr, nagot har gatt fel med regnperioden och hagel ar mer forekommande. Vi vantar pa att ga och luncha med Antonio har pa chasqui. Vi ska ga till lunchstallet "El rey" (kungen) dar man blir serverad forratt, soppa, huvudratt, efterratt och cocate - allt pa lopande band till ett pris av 8SEK.

Avslutar med vad forestandaren pa vart eventuellt nya projket sa om deras arbetssatt: cada níño es su mundo - varje barn ar sin varld; nagot de verkar ha insett och har i atanke hela tiden. Sant mamita!

Nu ska vi trotsa haglet. Hasta luego