När jag vaknade idag kunde jag se bara väldigt begränsat. Tittade mig själv i spegeln och insåg att enorma påsar under ögonen var så stora att de blockerade ögats sikt. Såg ut som en allergisk reaktion men var bara ett resultat av en vardag som innehåller lite för många aktiviteter just nu.
Gnugade ögonen en stund och sen var allt normalt.
tisdag 8 december 2009
söndag 6 december 2009
För tidigt för en söndag
Herre gud, vad håller jag på med! Efter världens förmodligen mest stressade vecka nånsin ställde jag igår natt alarmet på 08:00. PÅ EN SÖNDAG. Insåg skämtet när jag vaknade och somnade om till 10:30. Men ändå, jag vet inte hur jag tänkte där i den sena natten. Vad skulle jag upp 08:00 och göra? Jag behöver ju vila ut så jag är fräsch inför nästa monstervecka.
Natten gör saker med en, helt klart. Den får en att tro att man är en superhjälte av sällan skådat slag.
Jag är stolt över att jag inte lyckades lura mig själva att gå upp så tidigt.
Natten gör saker med en, helt klart. Den får en att tro att man är en superhjälte av sällan skådat slag.
Jag är stolt över att jag inte lyckades lura mig själva att gå upp så tidigt.
lördag 5 december 2009
fredag 27 november 2009
Nada
Nu har jag i stort sett inte gjort någonting alls på två hela dagar. Bortsett från gårdagens vaccinering då. Har för övrigt sjukt ont i armen. Men det hela är skumt, att inte göra någonting. Känns som att jag gör det i protest mot något, men vet inte riktigt mot vad. Drar runt i pyjamas, käkar glass, ligger i sängen och kollar på scrubs, läser lite om Sveriges asylpolitik, kollar ut genom fönstret och funderar på om jag ska gå ut, bestämmer mig för att inte göra det - LYSSNAR PÅ RADIO. En fredag får en helt annan betydelse om man har gjort massa saker hela veckan och sen slutligen kommer hem till en fredagkväll. Annars är den ingenting, jag lovar. Eller den är ju veckans nummer av Dagens ETC och fredagsflörten i Christer i p3, men annars...
Kanske handlar det om att den här veckan från början var så galet fullbokad att den inte skulle funka. Så jag tog time-out i halvtid och återvände aldrig in i matchen. Känns ganska rätt gjort ändå. Man ska akta sig för väggen när den är nära.
Sveriges kyrkor har gått ihop i Sveriges kristna råd och sammanställt en bra rapport om vad som felar i den svenska asylhanteringen - och ger förslag på hur den kan förbättras. Mycket läsvärd! HÄR finns den.
Tog mig samman omkring 17:00 och bokade in en fredagsöl med Chiefen och Julle. Bra sak!
Kanske handlar det om att den här veckan från början var så galet fullbokad att den inte skulle funka. Så jag tog time-out i halvtid och återvände aldrig in i matchen. Känns ganska rätt gjort ändå. Man ska akta sig för väggen när den är nära.
Sveriges kyrkor har gått ihop i Sveriges kristna råd och sammanställt en bra rapport om vad som felar i den svenska asylhanteringen - och ger förslag på hur den kan förbättras. Mycket läsvärd! HÄR finns den.
Tog mig samman omkring 17:00 och bokade in en fredagsöl med Chiefen och Julle. Bra sak!
torsdag 26 november 2009
Am now protected against swine flu
Vaccinerad i vänstra armen, svimmade inte, sa att jag kunde sitta trots att sköterskan såg på mina ögon att jag ville ligga. Det handlar om att utmana sig själv. 1-0! Var för övrigt ett ganska komiskt scenario, människor var vilsna och stressade i blicken, några gamlingar försökte tjata till sig vaccinet men fick samma svar varje gång: reglerna gäller människor UNDER FYRTIO ÅR JUST NU, DET SPELAR INGEN ROLL OM DU VÅRDAR EN CANCERSJUK MÄNNISKA I HEMMET. Sura miner. Själv stod jag redan från början ganska långt fram i kön, mest av en slump egentligen. Det komiska var att kön slutligen blev så lång att den gick ut genom entrédörrarna - ut i regnet. Efter en stund kom en sköterska fram och sa till oss alla i kön att vi måste formera oss mer fördelaktigt för de som står ute i regnet. Då gjorde vi det och de som var genomdränkta fick tak över huvudet. Men de såg inte så värst arga ut. Min teori kring detta är att ifall man står tio meter från det omtalande vaccinet, så käftar man inte över lite regn. Man väntar snällt in miraklet.
Inväntar biverkningarna men det är lungt än så länge. Har bunkrat med massa mat ifall jag blir sängliggandes. Känns vuxet!
Annars försov jag mig idag och sket i att ta nästa tåg till Trollis. Försöker minnas vad det var som hände där i den tidiga gryningen, och om jag inte minns fel så resonerade jag väldigt länge med mig själv. Kom fram till att en dag med basgruppsarbete skulle knäcka mig och att jag nog skulle arbeta mer effektivt hemifrån. Vi gör ett temaarbete om asylsökande för att belysa dessa människors sociala utsatthet i samhället. Hittills har jag varit konstant upprörd, ämnet bor i mitt hjärta och det är svårt att hantera okunskap, ogenomtänkta kommentarer och känslor av att alla inte förstår det som jag gör. Visst kan vi enas om att det är så fruktansvärt orättvist alltihop, men jag får ändå känslan av att främlingsfientligheten finns närmre än jag någonsin hade trott. Frustration. Omvandla i handling. Sen är det ingen enkel uppgift att arbeta demokratiskt i en grupp med åtta personer, utan utsedd ledare. Det är tidskrävande och stressigt. MEN ACK SÅ LÄRORIKT.
Göteborg är grått och det påverkar själen tror jag, alla jag pratar med känner sig nerslagna. Men det är fint ändå, naturens gång. Löv faller, bryts ner och förmultnar, det regnar och blåser och allt känns jävligt. Sen kommer våren lika ljuv som vanligt. Liberation is a childbirth, som min nya idol Paulo Freire har sagt.
Inga möss på ett tag, nåväl, inga synliga spår efter dem i alla fall. Tycker mig dock höra dem springa runt i väggarna på kvällen och inser att jag börjar vaggas till sömn av dessa små ljud av tassar.
Back to work = Migrationsverkets hemsida.
Ciao
Inväntar biverkningarna men det är lungt än så länge. Har bunkrat med massa mat ifall jag blir sängliggandes. Känns vuxet!
Annars försov jag mig idag och sket i att ta nästa tåg till Trollis. Försöker minnas vad det var som hände där i den tidiga gryningen, och om jag inte minns fel så resonerade jag väldigt länge med mig själv. Kom fram till att en dag med basgruppsarbete skulle knäcka mig och att jag nog skulle arbeta mer effektivt hemifrån. Vi gör ett temaarbete om asylsökande för att belysa dessa människors sociala utsatthet i samhället. Hittills har jag varit konstant upprörd, ämnet bor i mitt hjärta och det är svårt att hantera okunskap, ogenomtänkta kommentarer och känslor av att alla inte förstår det som jag gör. Visst kan vi enas om att det är så fruktansvärt orättvist alltihop, men jag får ändå känslan av att främlingsfientligheten finns närmre än jag någonsin hade trott. Frustration. Omvandla i handling. Sen är det ingen enkel uppgift att arbeta demokratiskt i en grupp med åtta personer, utan utsedd ledare. Det är tidskrävande och stressigt. MEN ACK SÅ LÄRORIKT.
Göteborg är grått och det påverkar själen tror jag, alla jag pratar med känner sig nerslagna. Men det är fint ändå, naturens gång. Löv faller, bryts ner och förmultnar, det regnar och blåser och allt känns jävligt. Sen kommer våren lika ljuv som vanligt. Liberation is a childbirth, som min nya idol Paulo Freire har sagt.
Inga möss på ett tag, nåväl, inga synliga spår efter dem i alla fall. Tycker mig dock höra dem springa runt i väggarna på kvällen och inser att jag börjar vaggas till sömn av dessa små ljud av tassar.
Back to work = Migrationsverkets hemsida.
Ciao
tisdag 24 november 2009
Influensavaccinet. Va?
Kära Mamma och Pappa
Jag lovar att snart återkomma med mina dagliga rutiner här på bloggen. Men först vill jag höra era argument ang. influensavaccinet. Det är slut på Högsbo vårdcentral och lär inte bli aktuellt förrän i början av nästa vecka. Men ändå. För- och motargument tack! Pallar inte läsa om det i tidningen mer... gjorde det aldrig ens från början.
Nu går min vagn om sju min. Motionsvolley!
Jag lovar att snart återkomma med mina dagliga rutiner här på bloggen. Men först vill jag höra era argument ang. influensavaccinet. Det är slut på Högsbo vårdcentral och lär inte bli aktuellt förrän i början av nästa vecka. Men ändå. För- och motargument tack! Pallar inte läsa om det i tidningen mer... gjorde det aldrig ens från början.
Nu går min vagn om sju min. Motionsvolley!
torsdag 5 november 2009
Första hemtentan klar: 1-0
I am back!
Just lämnat i min allra första hemtenta på Högskolan Väst, min andra i livet. Den första kommer jag aldrig glömma, kanske främst för att den skrevs i ett från början till slut paniskt tillstånd i Nicaragua. Det började med att alla, under sista samlingen på kursen, fick tentan - eller hjemeksamen, som man sa på norsk. Funderar för övrigt på vad skillnaden är, för jag minns att den skulle innehålla ett stort antal fler tecken än denna svenska hemtenta. Kanske var det rent ut av en a-uppsats jag skrev där på andra sidan jorden? Hur som helst. Efter att alla fått hjemeksamen så softade vi runt ganska länge, i alla fall jag och G - nu i efterhand känns det inte som att alla andra gjorde det, vi intalade oss nog bara det. Vi tog lång tid på oss att utreda temat, ändrade frågeställningar ett par, tre gånger osv. Sen börjades det, långsamt. Vi satt och läste lite, skrev något ord på datorn, kände oss ganska nöjda över att ha kommit igång. Jag minns att jag sa det högt: "Nu har vi kommit igång!" och gud vad bra det kändes, det var en seger! En seger jag tog ut i förskott märktes sedan snabbt. För i takt med att vi började jobba med hjemeksamen, började övriga blir klara med hjemeksamen - och lämna casa santiago de los caballeros för att ge sig ut på äventyr i Centralamerika. Jag minns så väl hur vi satt i stora rummet, på golvet, med varsin laptop i knäet och en stor fet fläkt emellan oss. Och skrev paniskt. Vi visste nog inte riktigt vad vi skrev, men det kändes ibland väldigt bra och oftast väldigt förvirrande dåligt. En efter en droppade norrmännen av, kom in till oss i allrummet, kramades, önskade fortsatt lycka till, ha ett bra liv, vi hörs på facebook (kanske), osv osv och så var det ännu en fet backpackrygga som gick ut genom portarna - som var fri. Där satt vi och grät och svettades och åt bröd från bageriet och rökte tusen cigg i minuten. Det var en smärtsam process på precis alla sätt och vis, det var en känsla av att VI KOMMER ALDRIG KLARA DET HÄR.
När det slutligen bara var vi och två personer till i hela huset, som från början varit bebott av ett tjugotal, så beslutade vi oss för att dra. Jag tror vi befarade att bli fast för alltid annars. Och dessutom var vi ju nästan klara.. eller? Vi beslutade oss att dra hur som helst, skriva färdigt dit vi kom - vi hade kommit till en punkt där vi förstod att problemet var platsen vi var på, inte att vi var ineffektiva och inte hade läst knappt en enda rad i kurslitteraturen under terminens gång. Allt var ju på engelska! Skitsvårt!
Kort sagt, vi rensade ut rummet i panik (VI MÅSTE DRA VI MÅSTE DRA VI MÅSTE DRA), dumpade allt på Fredericos rum, gjorde en gemensam packning i Gs rygga och tog bussen till Managua. Sen flyget till Corn Island på östkusten. Osmart drag, skulle det visa sig.
Corn Island är en liten ö, inte särskilt turistifierad - varför det bara fanns ett enda internetcafé. Fine, dyrt var det, men där kunde vi sitta och skriva. Och det gjorde vi. Vi satt i timmar och skrev och skrev och det var asvarmt och stressen var total. Sen: en dator får virus, min dator om jag inte minns fel, och de bestämmer sig för att stänga internetcafét en tid fram över. VA? Vi tog nästa flyg till fastlandet, deadline närmade sig med stormsteg och kanske mer än någonsin tidigare kände jag: Fan, det här kommer faktiskt inte gå vägen.
Checkade in på ett hostel med flertalet datorer och Internet. Fint. Där skulle vi kunna sitta relativt fokuserade. Ett problem uppenbaras genast: På Corn Island fanns den senaste versionen av officepaketet, min hjemeksamen är sparad i docx-format och kan inte öppnas på hostellets datorer. Fine. Går till ett vanligt Internetcafé för att öppna det där. Inser snabbt att inget Internetcafé har senaste versionen av Officepaketet. SÅKLART INTE. Frågar mig fram överallt, känner paniken stiga, vad fan ska jag göra? Mitt arbete är sparat på en dator som har virus, på ett Internetcafé som har stängt, på en ö i havet.
Från någonstans blir jag tipsad om ännu ett Internetcafé, en bit bort. Hittar slutligen och frågar vänligt personalen om det är sant: Har ni verkligen senaste versionen av officepaketet på era datorer? Ja det har vi, på den där datorn. Hon pekar på en upptagen dator, framför sitter en mycket fokuserad västerlänning, han har en extern hårdisk inkopplad och ser minst av allt ut att vilja bli störd. Jag tvekar i tio min innan jag försiktigt pickar på hans axel. Ursäkta, men jag MÅSTE öppna ett dokument på den här datorn, spara i annat format och maila iväg det NU GENAST. Går det bra? Får ett besvärat grymt till svar om att jag i så fall får vänta en stund. Tack gode gud. Såklart kan jag vänta en stund du snälla snälla idiot. Jag lyckas sen äntligen öppna och återse min hjemeksamen, mitt slit, sparar om i vanligt format och skickar till min mail. Tackar gringon genom att yttra den klyschiga frasen: Thank you man, you just saved my life! Sen taggar jag.
Väl tillbaka på hostellet kan jag börja producera igen. Skriver som en galning. Visar sig att datorerna stängs av 22:00, skit. Vi sitter i två dar i alla fall. På kvällen ska det vara tyst på hostellet efter klockan 23:00 och G drar till toan där hon sitter halva natten och försöker komma till klarhet genom anteckningar och frustration. Det hela slutar med att vi går upp i gryningen dagen för deadline, är de första på datorerna och sitter där och skriver exakt fram till dead-line. Mailar in 08:01. Sen vet jag knappt vad som hände, men jag tror det kändes tomt.
Vi klarade det, skulle det visa sig några veckor senare; allt slit hade lett till en färdig produkt som visade att vi hade lärt oss saker under kursens gång. Och det hade vi, men det mesta lärde vi oss nog under panikperioden.
Kanske känner jag mig därför inte särskilt lättad över att jag lämnat in hemtentan nu, för den var aldrig ens en kamp. Jag satt från morgon till kväll i en dödstyst lässal på KTB, jag var redan från början väl insatt i litteraturen och även om uppgiften krävde endel arbete så var jag klar knappt två dagar innan deadline. Det var en Mickey. En Mickey Mouse.
Fint att allt jobbigt man går igenom ändå leder till något. Till att saker blir lättare i framtiden, till att man uppskattar när det går enkelt och bra. Men känslan av panik, frustration, stress och idioti... Jag saknade den.
Just lämnat i min allra första hemtenta på Högskolan Väst, min andra i livet. Den första kommer jag aldrig glömma, kanske främst för att den skrevs i ett från början till slut paniskt tillstånd i Nicaragua. Det började med att alla, under sista samlingen på kursen, fick tentan - eller hjemeksamen, som man sa på norsk. Funderar för övrigt på vad skillnaden är, för jag minns att den skulle innehålla ett stort antal fler tecken än denna svenska hemtenta. Kanske var det rent ut av en a-uppsats jag skrev där på andra sidan jorden? Hur som helst. Efter att alla fått hjemeksamen så softade vi runt ganska länge, i alla fall jag och G - nu i efterhand känns det inte som att alla andra gjorde det, vi intalade oss nog bara det. Vi tog lång tid på oss att utreda temat, ändrade frågeställningar ett par, tre gånger osv. Sen börjades det, långsamt. Vi satt och läste lite, skrev något ord på datorn, kände oss ganska nöjda över att ha kommit igång. Jag minns att jag sa det högt: "Nu har vi kommit igång!" och gud vad bra det kändes, det var en seger! En seger jag tog ut i förskott märktes sedan snabbt. För i takt med att vi började jobba med hjemeksamen, började övriga blir klara med hjemeksamen - och lämna casa santiago de los caballeros för att ge sig ut på äventyr i Centralamerika. Jag minns så väl hur vi satt i stora rummet, på golvet, med varsin laptop i knäet och en stor fet fläkt emellan oss. Och skrev paniskt. Vi visste nog inte riktigt vad vi skrev, men det kändes ibland väldigt bra och oftast väldigt förvirrande dåligt. En efter en droppade norrmännen av, kom in till oss i allrummet, kramades, önskade fortsatt lycka till, ha ett bra liv, vi hörs på facebook (kanske), osv osv och så var det ännu en fet backpackrygga som gick ut genom portarna - som var fri. Där satt vi och grät och svettades och åt bröd från bageriet och rökte tusen cigg i minuten. Det var en smärtsam process på precis alla sätt och vis, det var en känsla av att VI KOMMER ALDRIG KLARA DET HÄR.
När det slutligen bara var vi och två personer till i hela huset, som från början varit bebott av ett tjugotal, så beslutade vi oss för att dra. Jag tror vi befarade att bli fast för alltid annars. Och dessutom var vi ju nästan klara.. eller? Vi beslutade oss att dra hur som helst, skriva färdigt dit vi kom - vi hade kommit till en punkt där vi förstod att problemet var platsen vi var på, inte att vi var ineffektiva och inte hade läst knappt en enda rad i kurslitteraturen under terminens gång. Allt var ju på engelska! Skitsvårt!
Kort sagt, vi rensade ut rummet i panik (VI MÅSTE DRA VI MÅSTE DRA VI MÅSTE DRA), dumpade allt på Fredericos rum, gjorde en gemensam packning i Gs rygga och tog bussen till Managua. Sen flyget till Corn Island på östkusten. Osmart drag, skulle det visa sig.
Corn Island är en liten ö, inte särskilt turistifierad - varför det bara fanns ett enda internetcafé. Fine, dyrt var det, men där kunde vi sitta och skriva. Och det gjorde vi. Vi satt i timmar och skrev och skrev och det var asvarmt och stressen var total. Sen: en dator får virus, min dator om jag inte minns fel, och de bestämmer sig för att stänga internetcafét en tid fram över. VA? Vi tog nästa flyg till fastlandet, deadline närmade sig med stormsteg och kanske mer än någonsin tidigare kände jag: Fan, det här kommer faktiskt inte gå vägen.
Checkade in på ett hostel med flertalet datorer och Internet. Fint. Där skulle vi kunna sitta relativt fokuserade. Ett problem uppenbaras genast: På Corn Island fanns den senaste versionen av officepaketet, min hjemeksamen är sparad i docx-format och kan inte öppnas på hostellets datorer. Fine. Går till ett vanligt Internetcafé för att öppna det där. Inser snabbt att inget Internetcafé har senaste versionen av Officepaketet. SÅKLART INTE. Frågar mig fram överallt, känner paniken stiga, vad fan ska jag göra? Mitt arbete är sparat på en dator som har virus, på ett Internetcafé som har stängt, på en ö i havet.
Från någonstans blir jag tipsad om ännu ett Internetcafé, en bit bort. Hittar slutligen och frågar vänligt personalen om det är sant: Har ni verkligen senaste versionen av officepaketet på era datorer? Ja det har vi, på den där datorn. Hon pekar på en upptagen dator, framför sitter en mycket fokuserad västerlänning, han har en extern hårdisk inkopplad och ser minst av allt ut att vilja bli störd. Jag tvekar i tio min innan jag försiktigt pickar på hans axel. Ursäkta, men jag MÅSTE öppna ett dokument på den här datorn, spara i annat format och maila iväg det NU GENAST. Går det bra? Får ett besvärat grymt till svar om att jag i så fall får vänta en stund. Tack gode gud. Såklart kan jag vänta en stund du snälla snälla idiot. Jag lyckas sen äntligen öppna och återse min hjemeksamen, mitt slit, sparar om i vanligt format och skickar till min mail. Tackar gringon genom att yttra den klyschiga frasen: Thank you man, you just saved my life! Sen taggar jag.
Väl tillbaka på hostellet kan jag börja producera igen. Skriver som en galning. Visar sig att datorerna stängs av 22:00, skit. Vi sitter i två dar i alla fall. På kvällen ska det vara tyst på hostellet efter klockan 23:00 och G drar till toan där hon sitter halva natten och försöker komma till klarhet genom anteckningar och frustration. Det hela slutar med att vi går upp i gryningen dagen för deadline, är de första på datorerna och sitter där och skriver exakt fram till dead-line. Mailar in 08:01. Sen vet jag knappt vad som hände, men jag tror det kändes tomt.
Vi klarade det, skulle det visa sig några veckor senare; allt slit hade lett till en färdig produkt som visade att vi hade lärt oss saker under kursens gång. Och det hade vi, men det mesta lärde vi oss nog under panikperioden.
Kanske känner jag mig därför inte särskilt lättad över att jag lämnat in hemtentan nu, för den var aldrig ens en kamp. Jag satt från morgon till kväll i en dödstyst lässal på KTB, jag var redan från början väl insatt i litteraturen och även om uppgiften krävde endel arbete så var jag klar knappt två dagar innan deadline. Det var en Mickey. En Mickey Mouse.
Fint att allt jobbigt man går igenom ändå leder till något. Till att saker blir lättare i framtiden, till att man uppskattar när det går enkelt och bra. Men känslan av panik, frustration, stress och idioti... Jag saknade den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
